District 9 (2009)
För tjugo år sedan dök plötsligt ett gigantiskt rymdskepp upp ovanför Johannesburg i Sydafrika.
När myndigheterna väl tog sig ombord och väntade sig att finna en överlägsen främmande ras hittade man istället 1 miljon utmärglade utomjordingar som raskt förpassades in i samhället via district 9, en sorts kåkstad utanför Johannesburg där utomjordingarna lever för sig själva och stadigt växer i antal.
Myndigheterna ser ingen annan utväg än att tvångsevakuera (läs: vräka) dem till ett nytt större område, och uppdraget går till det privata säkerhetsföretaget MNU.
Här är en film som lyckas med konststycket att ur nästan ingenting, och med en osedvanlig ovanlig historia, greppa mig som åskådare i knappa två timmar. Vi får följa MNU-tjänstemannen Wikus van De Merwe (Sharlto Copley) som är den som får uppdraget att leda operationen. Wikus ser chansen till befodran och har ett minst sagt udda sätt att leda projektet. Snart sätts dock en serie händelser igång som gör att Wikus ironiskt nog måste söka stöd i den kåkstad han är satt att vräka. Dessutom visar det sig att MNU har en helt annan dold agenda som lurar under ytan.
Det börjar som ett socialpolistiskt drama, skiftar form till vass tempofylld action, för att till slut vässa till sig ytterligare och bli en uppvisning i filmiska effekter av bästa märke. Avskalad och realistiskt dialog blandas med störtskön svart humor och vapenskrammel som för tankarna till ”Starship Troopers”.
Regisserad av långfilmsdebutanten Neil Blomkamp, som envist hävdar att filmens tema inte har något att göra med Sydafrikas historia vad gäller apartheid och utanförskap. Det är dock väldigt svårt att inte tänka i just de banorna när man ser myndigheternas syn på de stackars utomjordingarnas tillvaro i sin slina kåkstad, och hur det omkringliggande samhället ser på dem som lägre stående varelser.
Ibland skönt att inte se några spår av Hollywoods glupska fingrar, det är en helt igenom sydafrikansk produkt utan kända skådisar och snyggt tillrättalagda manusutvikningar. Effekterna i filmen är världsklass och man tror verkligen på det man ser, bakom det jobbet ligger WetaFilms som ju har en viss erfarenhet av Ringen-trilogin. Peter Jacksons ande vilar tungt över filmen och han är den som halat upp 30 miljoner till Blomkamp för att tillverka denna grymt underhållande historia.
District 9 är väldigt bra film som otroligt nog lyckas med sin blandning av socialpolitik och ren effektfull action på ett högst underhållande sätt. Det är helt enkelt i grunden en rätt enkel actionfilm som lyckas klä sig i en större, snyggare, kostym. Och komma undan med det.
Toppklass!
Betyget: 4/5
Benjamin Buttons otroliga liv (2008)
I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp. Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett barnhem, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.
Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.
Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.
Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.
Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.
Betyget: 5/5
The Nines (2007)
En sorts episodfilm i tre delar som tycks väva samman livsödena för en tv-stjärna i husarrest, en manusförfattare till tv-serier och en speldesigner.
Samtliga roller spelas av Ryan Reynolds (Smokin´Aces), och rätt snart är det uppenbart att historierna har något att göra med varandra på något sätt.
Debuterande regissören John August verkar ha valt att närma sig en sorts David Lynch-inspirerad hållning till filmen och dess manus som han själv plitat ihop. Dramat ser till att små ledtrådar droppas till oss tittare, och naturligtvis blir jag så pass nyfiken att jag vill se var det ska sluta och vad det hela egentligen går ut på. När upplösningen kommer blir det dock ett sorts antiklimax tycker jag, och det känns som lång väntan för så lite.
De tre episoderna kan säkerligen mycket väl ses var för sig som ett inlägg i den alltid pågående debatten om vad vi människor gör mot varandra, och vad vi egentligen vill med våra liv och tillvaron, och säkerligen kan filmens innehåll och budskap ligga till grund för helt egna tolkningar. Personligen blev jag dock lite uttråkad mot slutet, trots nyfikenheten.
Plus dock till Ryan Reynolds som tillsammans med Melissa McCarthy (Gilmore Girls) och Hope Davis (About Schmidt) alla dyker upp i de tre olika historierna som olika karaktärer. De gör vad de kan med manuset och känns i sig aldrig helt ointressanta.
The Nines börjar lovande, men tappar sedan farten en aning och har svårt att engagera fullt ut.
Betyget: 2/5
Flamman & Citronen (2008)
I Danmarks, enligt uppgift, dyraste filmproduktion hittills (45 miljoner) får vi följa de två danska motståndsmännen Flamman, en ung idealist som inte tvekar att kasta sig in i riskfyllda uppdrag, och Citronen, den äldre av de två med fru och barn som får allt svårare att hålla isär sina två liv, i ett ockuperat Köpenhamn under andra världskriget. Tillsammans är de två huvudmän i den kända danska motståndsgruppen Holger Danske och använder sin tid till att göra det de är bäst på, likvidera nazister och nazistsympatisörer.
På kort tid blir de två kämparna ökända hos den tyska ockupationsmakten och ett pris sätts på deras huvud.
Samtidigt smider de tillsammans med övriga motståndsmän planer på hur Köpenhamn, och i förlängningen Danmark ska befrias från tyskarna.
Det enda orosmomentet är att en läcka tycks finnas i den innersta kretsen och plötsligt måste både Flamman och Citronen vara vaksamma på vem de kan lita på.
Som vanligt visar danskarna att de kan göra film som känns realistisk och trovärdig ut i fingerspetsarna, en liten text i början skvallrar om att historien är berättad ”fritt efter verkliga händelser”, och givetvis kan säkert sanningshalten i vissa delar diskuteras i detta drama.
Välspelat och intensivt framfört är det dock. Kanske första timmen känns lite transportsträcka och aningen oengagerande, där snygga miljöer och rapp dialog istället får stå för underhållningen. Det tar sig dock ju länge historien rullar på, och de två huvudrollsinnehavarna, Thure Lindhart som den envise och till synes iskalle Flamman och allas vår Mads Mikkelsen som den buttre Citronen, gör sina figurer med känsla och engagemang.
Speciellt Citronen slits mellan livet som motståndsman med spänningen som vardag, och sin fru och dotter som han knappt ser.
Välspelat i övriga roller, och naturligtvis var detta en stor succé i hemlandet. I Sverige släpptes den direkt på dvd, vilket kanske är lite synd eftersom historien rent visuellt är i det närmaste perfekt presenterad med verkliga miljöer och synnerligen snyggt skapade datoreffekter som på ett nästan omärkligt sätt vävts in, och ska kanske avnjutas bäst på bio.
Flamman och Citronen visar än en gång att Danmark ÄR det nordiska huvudfästet vad gäller film och televison.
Intensivt, dramatiskt och väl så realistiskt som man kan kräva.
Betyget: 3/5
D-War (2007)
Enligt en gammal koreansk legend kommer världens öde att avgöras i kampen mellan gott och ont i form av två jätteormar (!) Vart femhundrade år blossar kampen upp, och nu är det dags igen.
Av någon outgrundlig anledning tas striden den här gången till Los Angeles som får finna sig i att bli demolerat i bästa Godzilla-stil.
Låt mig säga så här, ibland kan man förstå varför vissa filmer på dvd slumpas ut till löjligt låga priser. Maken till uslare film har inte skådats på bra länge.
Det mest ofattbara är att upphovsmännen faktiskt lyckades med konststycket att få västfinansiärer till detta sunkiga projekt. En historia som helt klart borde ha stannat i Korea och Asien, där det uppenbarligen finns en fascination för dramatiska överspel som den stinkbomben bjussar på.
Skådespelare som tragglar fram sina repliker på ett sådant sanslöst dåligt sätt att man hoppas att de ska få ordentligt med spö av den elaka jätteormen som envisas med att dyka upp i parti och minut.
Ologiska luckor i manuset, personer som plötsligt dyker och försvinner utan förklaring, en klippning som verkar gjord på fyllan.
Effekterna är väl det enda som skulle kunna få nåd i det här spektaklet, men tyvärr drunknar de i den övriga uselheten som är så markant att jag för ett ögonblick funderar på att stänga av eländet. Tack och lov tar filmen dock slut relativt fort och D-War kan härmed förpassas långt in i glömskans arkiv.
Irriterande dåligt.
Betyget: 1/5
Död Snö (2009)
7 unga läkarstudenter på weekendsemester på väg till enslig stuga i de norska fjällen. I skogarna runt stugan väntar blodtörstande nazist-zombier (!) Upplagt för B-action i bästa stil och bland de sorglösa guttarna och jäntorna finns naturligtvis den nördige, den söta, den coole, den kåte och så vidare. Förutsättningarna är glasklara och frågan är bara i vilken ordning de ska falla offer.
Fantasifullt försök från Norge och regissören Tommy Wirkola att skapa en sorts Evil Dead i fjällmiljö, och upphovsmakarna ska ha all heder åt försöket som bjuder på väl hysteriska skämt som idel olika sätt att visa upp galna gore-effekter mot den vita snön.
Mycket till manus finns naturligtvis inte; en sen besökare till stugan berättar en ryslig legend om en trupp nazister som under andra världskriget roffade åt sig så mycket guld de kunde innan lokalbefolkningen jagade upp dem i bergen där de försvann. Nu säger myten att de fortfarande finns kvar därute och vaktar på sitt guld.
Vilket de alltså gör, dock nu förvandlade till zombies (och hur de blev det förklaras naturligtvis aldrig).
Mest skratt och fniss åt denna historia som inte direkt sänder några rysligheter längs ryggraden, även om vissa scener med ett utedass inblandat gör skäl för spänningsmomenten. Filmen är säkerligen avsedd som en sorts hyllning till just Evil Dead-stilen, och som sådan kan det ju möjligen bli roligt.
Historien blir till aningen långdragen och till slut känns finalen synnerligen konstruerad, som om ideérna tagit slut och regissören insett att det hela gått på tomgång.
Död Snö fungerar mer som en skojfilm än som renodlad rysare, vilket också avsikten måste ha varit. Upphovsmännen känner väl till sin filmhistoria i slasher-genren och lyckas på kort tid trycka in så mycket referenser till andra filmer man bara orkar.
Betygstvåan är oerhört svag, på gränsen till underkänt, men förlänas filmen främst på grund av det snygga fotot på läckra fjällmiljöer och effekterna som i vissa lägen faktiskt är fantasifulla och framför allt härligt överdrivna med en friskhet i humorn så länge berättelsen orkar.
I övrigt är det inte mycket att belöna vad gäller manus och skådisinsatser.
Betyget: 2-/5
Cinderella Man (2005)
Russell Crowe tar på sig boxhandskarna i rollen som den verklige James J. Braddock som i slutet på 1920-talet ansågs vara en av de mest lovande boxarna i USA.
Så kom den stora depressionen och detta i kombination med Braddocks vikande formkurva fick honom att lägga ned idrottskarriären för att ta hand om sin fru och tre barn, och få dem alla överleva under de svåra åren. Utan pengar och fast jobb lyckades han ändå hålla ihop sin familj och i ett sista försök att få ihop pengar gick han upp i ringen igen för att helt överraskande vinna, och plötsligt låg vägen öppen för en ny karriär inom boxning som fick sitt klimax när Braddock utmanade den tidens champ Max Baer om världsmästarbältet 1935.
Regissören Ron Howard har närmat sig historien om Braddock, som kallades just för Cinderella Man, på ett nästan harmoniskt och finstämt sätt. Vi får följa Braddock under åren i misär, då hans kärlek till sin fru Mae och de tre barnen sätts på hårda prov. Russell Crowe ÄR verkligen Braddock och får ut det mesta ur känsloregistret, vilket visar att australiensaren verkligen kan skådespela när ett bra manus finns att tillgå. För historien är verkligen engagerande och lockar mig som tittare att vilja veta hur det hela ska sluta. Det är ingen tvekan om att man av hela sitt hjärta vill att det ska lösa sig för Braddock och hans familj i detta vardagsdrama som ramas in av kärleken till boxningen och atmosfären runt den fyrkantiga ringen.
Reneé Zellweger spelar hustrun Mae som först har svårt att acceptera Braddocks längtan tillbaka till ringen när det krisar och chansen ges, men till slut står hon dock givetvis vid hans sida. Zellweger gör en solid insats och visar känslorna med stort register.
Det stora berömmet får dock Paul Giamatti (Sideways) som den lojale managern Joe Gould. Gould är den som av ett ödets nyck fixar en ny match åt Braddock när allt hopp är ute. Samspelet mellan Crowe och Giamatti flyter och känns äkta och genuint.
Filmens miljöer är trovärdiga och snyggt uppbyggda, och vad gäller boxningsscenerna går absolut inte regissör Howard i fällan och fokuserar för mycket på dessa. Istället lurar han oss som publik genom att varva fightscenerna med bilder på publik och allt som händer runt ringen. De rena fightscenerna är dock snyggt koreograferade utan hamna i Rocky-facket på något sätt. Atmosfären runt en boxningsring på 30-talet känns äkta och stilistiskt gedigen.
Stämningsfull musik och snyggt foto i samspel med ett bra manus och engagerade skådespelare gör Cinderella Man till ett sevärt och välspelat drama som faktiskt inte faller i den stora sötsliskiga mallen som annars Hollywood har en tendens att spotta ur sig. Snarare är det så att Howard lyckas fånga det faktum att Braddock i sig blev en sorts symbol i de bistra tiderna, att aldrig ge upp och se framåt.
Lite otippat någon form av feelgood-film, om man så vill, sprungen ur en av USA:s mörkaste årtionden där en man faktiskt reste sig på nio. Och detta i verkligheten.
Betyget: 4/5
Flickan som lekte med elden (2009)
Uppföljaren till första delen i Millenium-trilogin tar vid nästan där den förra slutade, och Lisbet Salander som hållit sig undan och levt gott på sina tillgångar beslutar sig för att återvända till Sverige igen. Där dröjer det dock inte länge förrän hon 1) blir misstänkt för trippelmord och 2) beslutar sig för att göra upp med sitt förflutna. Och självklart korsas hennes vägar återigen med journalisten/privatspanaren Mikael Blomkvist.
Alla läsare av Milleniumsviten känner igen sig i historien som är rejält trogen sin romanförlaga, med vissa tempohopp här och där av naturliga skäl, och nytillkomna bör heller inte ha några problem att ta till sig det hela. Regipinnen har nu lämnats över till vår svenske Daniel Alfredson, och banne mig om det inte märks.
Män som hatar kvinnor var regisserad av dansken Nils Arden Oplev och kändes rejält osvensk i sitt utförande. Där den första filmen hade en sorts friskhet och rejäl thrillerkänsla med påtaglig dramatik, känns denna uppföljare mer som en tv-deckare vad gäller fart och manusuppbyggnad och engagerar egentligen aldrig.
Filmen driver på och tar huvudpersonerna dit de ska, men det sker helt utan överraskningar på vägen. Det märks också att budgeten antagligen varit stramare här och att historien är mer anpassad för en tv-publik. Måhända lider den också av att det verkligen känns som en mellanfilm, där historien läggs tillrätta inför den avslutande delen då allt ska ställas på sin spets och säckar ska knytas ihop.
Noomi Rapace går dock från klarhet till klarhet och är perfekt castad som den truliga hackern Lisbet. Här får hon chansen att ”äga” nästan hela filmen och blir verkligen ett med sin roll. Michael Nyqvist som Blomkvist är den som får spela andrafiolen i den här uppföljaren. Han finns med och driver på historien med sedvanliga små upptäckter och tankebanor som till och med får leda de stereotypa poliserna i rätt riktning då och då.
Fortfarande fattar jag dock inte varför Lena Endre får fortsätta hållas som Blomkvists chef och sängkamrat. Endre visar i Milleniumfilmerna upp ett ofattbart kackigt skådespel och har absolut noll känsla för sin rollfigur.
Flickan som lekte med elden gör sitt jobb men inte mer. Filmen riskerar då och då att falla ned i Beck-träsket (tack TV4…), men lyckas med nöd och näppe att hålla sig därifrån. Återigen ett bevis för att uppföljare kan ha otroligt svårt att leverera i vissa fall. Resultatet blir hyggligt, men inte i klass med sin föregångare.
Betyget: 2/5
G.I. Joe: The Rise of Cobra (2009)
Korrumperad affärsman/vapenleverantör stjäl sitt eget nya supervapen och planerar för världsherravälde. NATO reagerar med att sätta in sin nya superhemliga attackstyrka i kampen när hotet mot den fria världen står för dörren.
Det hela kompliceras också av att hjältens gamla flamma numera spelar för det onda laget. Besvärligt läge.
Det är alltså handlingen i korthet i denna popcornrulle i bästa matinéstil som gör skäl för uttrycket mycket yta, lite djup.
I sina bästa/sämsta (välj själv) stunder påminner filmen om en Bond-rulle på speed och på knappt två timmar dränks vi i specialeffekter, otroliga vapen, sunkiga ordvitsar och manicker som klarar av både det ena och andra.
Spektaklet är uppstyrt av Stephen Sommers som bla givit filmvärlden The Mummy och den totalt utskällda Van Helsing. Här kör han på i samma goda stil och låter effekterna vara huvudtemat med den rätt bleka storyn som lite lagom utfyllnad. I avdelningen effektorgier finns det gott om underhållande scener, som bla en vansinnigt snyggt filmad jakt genom Paris gator, där till slut Eiffeltornet till och med får sig en rejäl känga.
Skådisar uppträder i parti och minut, men ingen aspirerar på något pris för prestation direkt. Dennis Quaid hinner på sina få minuter han är med i bild köra ett härligt överspel som General Hawk, ledare för hjältarna, och Christopher Eccleston med grym skotte-brytning gör livet surt för Hawkes heroes.
Sienna Miller i åtsittande läder smyger också omkring och ställer till det för den goda sidan, och sin ex-pojkvän i synnerhet. Precis som om vi skulle tro på att kärleken är lagd på is där…
G.I. Joe är överspelad och proppfull med galna specialeffekter, men framförs i ett härligt tempo som gör filmen oförtjänt underhållande och riktigt nöjsamt och glo på och säkerligen har vi inte sett det sista av G.I Joe-hjältarna.
Betygstrean är svag men i det här fallet känns det roligare att fria än att fälla.
Betyget: 3/5
Drag Me to Hell (2009)
När det unga banklöftet Christine (Alison Lohman) nekar en gammal kvinna anstånd med amorteringen på ett lån tar det hus i helvete. Ordentligt.
Den gamla kvinnan är oturligt nog obehagligt väl bevandrad i det övernaturliga, vilket får till följd att Christine får en förbannelse kastad på sig. En förbannelse som betyder att efter tre dagars plågsamt lidande kommer självaste hin håle och hämtar henne till helvetet…
Nu är det upp till stackars Christine att försöka lösa problemet innan den objudne ”gästen” dyker upp.
Det sägs att regissören Sam (Spiderman) Raimi sökte något lite mindre politiskt korrekt att pyssla med i väntan på nästa Spiderman-jobb. Tillsammans med brodern Ivan har han nu knåpat ihop denna lilla rysarhistoria om den unga Christine som får utstå helvetets (sorry) alla kval bara för att hon skulle visa sig stursk inför sin chef.
Raimi, som ju började sin karriär med de ökända Evil Dead-filmerna, vet hur man handskas med modern skräck och flirtar vilt med de flesta av klicheérna. Trots de obligatoriska bu-effekterna väljer Raimi att inte lägga krutet på för mycket gore, utan vet att det som skrämmer mer är samspelet mellan ljussättning, skuggor och dramatiskt musik.
Alison Lohman som Christine får flera tillfällen att ta på sin bästa skräckslagna blick, när förbannelsen utsätter henne både för det ena och det andra i väntan på den stora uppgörelsen.
Av det övriga persongalleriet runt henne är det främst den gamla kvinnan Sylvia Ganush (Lorna Raver) som sticker ut obehagligt värre. Justin Long (sidekicken i senaste Die Hard) spelar den tame pojkvännen Clay som självklart inte först tror på Christines historia.
Mer roligt och lite tramsigt än skrämmande och rysligt, men Drag me to hell fungerar ändå hyggligt som underhållning tack vare Sam Raimis känsla och förmåga att skapa en snygg cocktail av mysrysligheter med små medel.
Betyget: 2/5
