Transformers 2: Revenge of the Fallen (2009)

Det smäller, exploderar och allt inramas av en ljudkuliss som bäst hör hemma i en stor biosalong med tillhörande toppklass på ljudutrustningen.
Kort sagt, regissören Michael Bay är tillbaka igen.

Det var väl minst sagt ingen större nyhet att Transformers från 2007 också skulle hamna i uppföljarträsket.
Jag tillhörde en av de många som från början var skeptisk när nyheten kablades ut att Bay höll på med en ny modern filmatisering av storyn runt de enorma robotorna som lever sitt eget liv i skepnader av allehanda fordon.
Men, trots att tonvikten låg på explosioner och snitsiga specialeffekter, kändes just Transformers fräsch och fartig och med lite distans till sig själv.

Kanske berodde det på Shia LaBeouf som på något sätt verkade passa alldeles perfekt i rollen som Sam, en lagom dos komik och rännande runt i olika actionstinna scener. Kanske berodde det (troligen) på de makalösa visuella effekterna som spelades upp framför oss, och att Bay på något lustigt sätt lyckades göra de väldiga robotarna väldigt mänskliga under all plåt och elektronik.
När nu storyn återvänder i uppföljaren är det dags för Sam att ta sig till college för att bli en bildad man, mamma Witwicky vill förstås att sonen ska stanna kvar hemma men pappa Witwicky (Kevin Dunn) har redan i huvudet gjort om sonens rum till en hemmabiogaf(!)
Gietvis dröjer det inte länge förrän sakernas tillstånd börjar ändras, och innan vi vet ordet av har Sam återigen dragits in i kampen mellan de goda Autobots och de onda Deceptions.
Den här gången handlar det om sökandet efter en energikälla som går tillbaka så långt som till 17.000 år f.kr.
Puh!

Plats på scen igen för allehanda volter i den fantastiska visuella världen som specialeffekter kan trolla fram.
Det synnerligen konstruerade och ansträngda manuset tar våra hjältar från den ena hållpunkten till den andra, där diverse effekter och händelser sätter dem på hårda prov.
Megan Fox återvänder givetvis som Sams flickvän Mikaela och får i den här filmen anledning att för ett ögonblick tvivla på hans kärlek, innan sanningen givetvis uppdagas och leder till att hon står bakom sin man till hundra procent.

Michael Bay är en man som leverar det han sagt.
Ge honom ett antal miljoner dollar och han förvaltar dem på bästa sätt.
Kungen av popcorn-filmer sparar inte på krutet här och verkar helt enkelt ha bestämt sig för att toppa föregångaren vad gäller effekter per filmruta.
Det blir dock också filmens stora minus. Där föregångaren på många ställen kändes väldigt lekfull och angenämt rolig, blir den här filmen rätt ansträngd i sin iver att framkalla samma känsla.
Det går liksom inte. Nyhetens behag är ju borta. Istället gäller det att dölja bristerna i manuset med så mycket effekter och visuella konster som möjligt.

Skådespelarna gör precis vad de ska och trots ytligheten så går det inte helt att bortse från att Shia LaBeouf är en skådis som växer för varje år som går. Han tillhör helt klart den nya pigga generationen som kommer att rädda Hollywood när Stallone, Ford, Willis och de andra går i pension. Megan Fox gör exakt det hon är inhyrd för, att se toksnygg ut och framhäva sin kropp i alla möjliga vinklar.
I persongalleriet bakom de unga är det extra kul att John Turturro är tillbaka som den helt galne men sköne agenten Seymor Simmons. Turturro spelar över så det står härliga till, men det gör inget i en film av den här kalibern.
Ett antal av den förra filmens figurer flimrar förbi här också, men finns egentligen bara med för formalitetens skull.
Och de riktiga huvudpersonerna då?
Robotarna.
Jo då, de verkar piggare än någonsin. Nästan alla från förra filmen återvänder, och vi introduceras för ett par nya modeller som ställer till allsköns bravader. Optimus Prime leder fortfarande de goda maskinerna och gamle ärkefienden Megatron dyker naturligtvis också upp igen (som om någon hade trott något annat).

Trots filmens ihålighet går det inte att komma ifrån att det är sagolik snyggt gjort. Detaljrikedomen i robotarnas framfart är total. Förutom mästarklassen på effekterna så bjussar Bay i vanlig ordning på ytterst snygga bilder fotade i motljus med en fantastisk färgsammansättning.
Det är godis för ögat och gör sig mer än väl i denna svulstiga produktion.
Bay lovar sina producenter valuta för de investerade pengarna och det finns inget att klaga på vad gäller infriandet av det löftet.
Transformers 2: Revenge of the fallen är snygg yta packad med effekter och lättköpt humor.

Och grejen är att det funkar alldeles utmärkt om man bara vet vad det är man ger sig in i att titta på.

Natt på museet 2 (2009)

Dags för ännu en uppföljare.
Och att spinna vidare på en historia som utspelar sig mestadels nattetid på ett museum där de olika utställningsföremålen får liv måste ju vara en ren önskedröm för ett gäng driftiga manusförfattare!

Den första filmen om, den inte helt i livet framgångsrike, Larry Daley (i Ben Stillers skepnad) hade sina stora och små poänger i all sin överdrivenhet.
Bara idén att låta den fumlige nattvakten försöka hålla koll på allsköns vaxdockor som vaknat till liv inbjuder till en fantasitripp utan dess like.
Natt på museet var rejält rolig och hade begåvats med en lagom dos av både barn- och vuxenhumor.
Stiller är möjligen inte den första man ser framför sig när ordet karaktär ska sättas framför ordet skådespelare, men i filmer av denna kategori har han en naturlig plats. Dessutom har jag alltid gillat Stiller och hans humor.

När hans figur Larry nu återvänder igen i uppföljaren behövs ingen tid spillas på att introducera oss tittare för hur det fungerar med de ostyriga museiföremålen.
Vi kastas rakt in i storyn som den här gången tar en utflykt till ett helt annat museum, The Smithsonian i Washington, dit flera av Larrys ”skyddslingar” har flyttats för arkivering.
Larry, som nu avancerat från nördig museivakt till eh…nördig egenföretagare känner förstås ett sting av sorg över detta vid ett litet besök på museet strax innan nedpackning i trälådor förestår.

Ett telefonsamtal senare i manuset är dock Larry på väg i full fart till Washington för att undsätta sina kompisar som är i knipa.
Här växlar nu filmen upp i maxläge och manusförfattarna verkar ha levererat enligt devisen ”så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt”!
Där den första filmens manus möjligen kunde innehålla något spår av ett mönster i berättandet, flippar Natt på Museet 2 helt ut i en orgie av effekter, humor och våldsamt tempo. Som att sitta i en berg-och-dalbana och hela tiden matas med den ena kurvan värre än den andra.

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Filmen återanvänder nästan sin första handling, och gör det oförskämt snyggt. Ut med de flesta av de gamla figurerna (även om Owen Wilsons sköna cowboy är med igen och får lite större spelrum samt Robin Williams korta återkomst som Roosevelt x2) och in med ett par nya karaktärer.
Således får vi stifta bekantskap med en fåfäng general Custer, en sur Al Capone, Ivan den förskräcklige med taskig dialekt och en lättretad Napoleon.
Bäst i gänget som gör allt för att sabotera för vår hjälte Larry är dock Hank Azaria som den läspande (!) skurkfaraon Kamunrah, vilken gör allt för att komma över den magiska tavlan som får dem alla att vakna till liv.
Som Larrys sidekick i denna karuselltur tar den kvinnliga flygaren Amelia Eearhart plats i skådespelerskan Amy Adams fartiga gestalt.

Natt på Museet 2 bjuder inte på några som helst överraskningar eller nyheter, men levererar en snyggt blandad godispåse som inte torde göra någon med fantasin i behåll besviken.
Ett lövtunnt manus vägs upp av skojfriskhet där den vuxna humorn fått ännu lite mer plats, och ett galleri av snygga effekter staplade på varandra. Skådespelarna gör vad de ska med extraplus för Azaria och Adams.

Glöm all eventuell logik och mönster.
Det här är en nöjestur utan ambition att ha något budskap. Vi tittar ju trots allt på museidockor som blir levande…

Och visst är den lilla irriterande apan med igen, i dubbel upplaga!

Änglar & Demoner (2009)

Att vara filmuppföljare till en bitvis ifrågasatt filmatisering av en från början kontroversiell roman är naturligtvis inte lätt.

Bara att ta beslutet att än en gång visualisera den gode professorn Robert Langdons äventyr bland gamla symboler och ljusskygga, hemliga, sällskap är en utmaning.
Trots långt ifrån översvallande reaktioner på det första äventyret, Da Vinci-koden, levererar regissören Ron Howard än en gång lite spekulativ konspirationsteori inlindat i fart, färger och gammal hederlig mysterielösning.

Änglar & Demoner får här fungera som en uppföljare till det första äventyret (i romanvärlden är det ju dock tvärtom). Vatikanen behöver Langdons hjälp när fyra av de främsta favorittippade kardinalerna att ta över den nyss avlidne populäre påvens lustiga mössa blir kidnappade. Dessutom tickar en gömd bomb, innehållandes det högst obskyra och livsfarliga ämnet antimateria, oundvikligen ned mot sprängningsögonblicket.

Jag är övertygad om att de flesta av er redan känner till grundstoryn, och frågan är väl bara egentligen om regissör Howard den här gången lyckats fullt ut med överföringen till filmens värld. Själv köper jag de två timmarna utan några djupare betänkligheter.
Givetvis måste man vara fullt medveten om att några smärre justeringar alltid behövs i originalmanuset för att passa in storyn på ett smidigt sätt. På sättet det görs här, lite snyggt ansträngt och överdrivet och utan några större avvikelser i sömmarna, fungerar det helt ok.
Den här storyn, liksom boken, är ju lite fartigare, lite rivigare.

Tom Hanks som programenligt återvänder som Langdon får den här gången finna sig i att flänga runt i ett upplyst Rom i släptåg med sin nya sidekick, den vackra Vittoria Vetra (Ayelet Zurer).
Och visst är det tillrättalagt, inte speciellt överraskande och ganska tillverkat enligt formulär 1A.
Men vad tusan gör väl det?
Egentligen.
Som tittare vet man precis vad man får och i vilken ordning, det måste ändå anses som två välinvesterade timmar om du är ute efter lite tillbakalutad popcorns-mysterielösar-actionfartig-historia. Vi pratar inget större djup här, utan bara lite simpel lördagsunderhållning till chipsen.

Och att blanda in gamla myter, symboler och hemliga sällskap är alltid gångbart och nöjsamt.
Inte minst i en miljö som Vatikanen med sin digra och ofta inte helt rumsrena bakgrund. På skådespelarfronten inget direkt nytt att rapportera. Tom Hanks cashar in sin lönecheck utan att glänsa. Lite träig, lite besserwisseraktig. Det handlar ju trots allt om en professor till yrket (även om man då och då kan få för sig att det är en modern Indiana Jones man glor på.)
Ayelet Zurer som Vittoria är den som får fungera som bollplank till Hanks när han går runt och tänker högt. Om denna Zurer vet jag intet, och hon gör heller ingen insats utöver det vanliga som kvinnliga sidekicks-hjältinnor ska göra; se snygga ut och leda vår hjälte i rätt riktning.

I övrigt figurerar Ewan McGregor, den pålitlige Armin Mueller-Stahl och självaste Stellan Skarsgård förbi i habila och nödvändiga roller.
Speciellt Skarsgård får stå för den obligatoriska tjurigheten och pessimismen. Rätt roande faktiskt. Alla, både de som läst boken eller ej, vet säkerligen vid det här laget att Langdon alltid klarar skivan, vad han än ger sig in på. När finalen väl sprätter in i den krattade manegen vet vi ju redan hur allt kommer att sluta.
Den högst förväntade vägen dit är dock fylld med, om inte överraskningar, så i alla fall snygga bilder över Rom i kvällningen och snärtiga actionscener blandat med lite upptempo vid väl valda delar i filmen.

Måhända är det orealistiskt och överdrivet.
Men det är förbaskat underhållande på vägen.

State of play (2009)

 

Politiska thrillers balanserar alltid på en lina. De måste vara tillräckligt enkla för att vi som ”vanliga” tittare kan ta dem till oss, och de måste vara tillräckligt intrigerande detaljfyllda för att hålla intresset vid liv. Och samtidigt mörka alla kommande twister i manuset.

State of play kastar oss nästan omedelbart in i historien om reportern Cal McAffrey (Russell Crowe) som plötsligt upptäcker att ett par till synes meningslösa mord kan höra ihop med dödsfallet på en ung kvinna som jobbade för den karismatiske politikern Stephen Collins (Ben Affleck). Kanhända är det till och med så att kvinnans död inte var någon olyckshändelse?

McAffrey börjar gräva, och plågas tidvis av att Collins är en gammal studiekamrat och polare från förr. Inte blir det bättre av att vår hjältemurvel också upptäcker att Collins hade ett förhållande med den avlidna medarbetaren.

Hur nu göra? En fantastisk story ligger och bara väntar på att uppdagas, samtidigt som detta kanske betyder slutet för Collins politiska karriär. Och är allt egentligen som det verkar i dunklet bakom det uppenbara?

Regissören Kevin Macdonald (The last king of scotland) låter Russell Crowe ikläda sig rollen som den från början tillbakalutade reportern Cal i denna nyinspelning av en brittisk tv-serieförlaga.
Handlingen alltså flyttad till Washington och dess korridorer av politik och dubbelspel.
Utan att vara ínsatt i det politiska systemet i USA, kommer man rätt snabbt in i historien, framför allt genom att Crowes murvel lyckas nästla upp den ena ledtråden efter den andra på relativt kort tid. Manuset håller sig på en bra nivå och lyckas varva snärtig dialog med mer actionstinna sekvenser. Våldsamheter och spänningsmoment saknas inte.

Förutom Crowes stadiga insats som lufsande tidningsmurvel gör Ben Affleck ett helt okej porträtt av den politiska påläggskalven Stephen. Affleck har kanske fått lite oförtjänt dåligt rykte de senaste åren? Här fungerar han bra som bildskön kontrast till den mer slafsige Crowe.
Andra gedigna insatser görs av idel kända namn som Robin Wright Penn i rollen som Collins bedragna hustru, Rachel McAdams som Cals påtvingade men stöttande partner när historien ska rullas upp, och över den fiktiva tidningsredaktionen vakar chefredaktören i alltid sevärda Helen Mirrens skepnad. Mirren tillför en skön energi och jargong med scenerna från redaktionen.

State of play har givetvis sina förutbestämda mönster att följa, men lyckas maskera dem väl och håller fint som underhållning.

Åter till Cold Mountain (2003)

Drygt två timmars drama, stundtals våldsamt, om längtan och drömmen om en bättre framtid.
Förpackad i bedövande vackra bilder av den amerikanska södern på 1800-talet.Kan det verkligen hålla?
Svaret blir ett tveklöst ja.

I 1860-talets USA står inbördeskriget för dörren när den vackra prästdottern Ada kommer till den lilla bergsbyn Cold Mountain i NordCarolina.Nästan genast förälskar hon sig i den tystlåtne Inman, men de hinner knappt utdela filmens första kyss förrän kriget bryter ut och den stilige unge mannen försvinner iväg för att göra sin plikt på slagfälten i federationens tjänst.
Men en episk film vore inte just episk om det inte är nu som själva storyn tar fart, utmaningarna börjar.Inman såras och bestämmer sig för att desertera för att ta sig hem till Ada som i sin tur inget hellre önskar än att han ska dyka upp igen.
Dessutom behövs en man i huset efter att hennes far prästen plötsligt gått bort.

Regissören Anthony Minghella (Den engelske patienten) har satsat allt på snygga miljöer, bedårande filmfoto, våldsamheter och hinkvis med kärlek.Kanske tanken är att närma sig Borta med vinden-känslan.
Dit kan det vara svårt nog att ta sig, men faktum är att Cold Mountain håller mig i ett fast grepp under sina drygt 140 minuter. Nicole Kidman gör ännu ett snyggt porträtt av en till början hjälplös kvinna som växer med den förestående uppgiften och till slut lär sig både hur man nackar höns och lagar gårdsstaket, Jude Law´s rättrådige Inman gör allt för att ta sig hem till Ada.

På vägen hinner han träffa underliga, trasiga, illvilliga och ibland behövande figurer.Inman gör sitt bästa för att behålla livhanken eller göra en avstickare för en god gärning om så behövs, dock aldrig utan att tappa fokus på sin uppgift, att återse sin hemby och kärleken som han hoppas väntar där.Halvvägs in i filmen dyker filmens stora behållning, Ruby, upp.En bonddotter, uppväxt i bergen och med en svada värt namnet.
Hon tar plats på Adas nu förfallna gård och hjälper henne att komma på fötter igen.Ruby är på något sätt filmens comic relief, som skyddar den från att bli alltför tung och överpretto. Reneé Zellweger som Ruby har aldrig varit mer klockren, och här satt oscarsstatyetten som gjuten.

Lägg till allt detta en grymt bra uppställning på birolls-listan (kolla in Philip Seymor Hoffman!) och framför allt ett makalöst bra soundtrack och man är liksom hemma.
Åter till Cold Mountain torde vara en historia som tilltalar både män och kvinnor. Här finns hinkvis med episk kärlek och längtan varvat med rejäla western-tilltag.

Din nästa lördagsfilm?

In Bruges (2008)

Yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) ställer till det för sig under ett uppdrag och skickas av sin gangsterboss Harry (Ralph Fiennes) utomlands tills läget blir lite lugnare. Av alla ställen att välja på hamnar de i belgiska Brügge där Ray genast får ångest och längtar hem, men Ken förälskar sig i den medeltida arkitekturen som genomsyrar hela staden.

Tanken är att de ska ligga lågt, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän den rastlöse Ray ratar Kens sightseeingförslag, ger sig ut på stan och träffar en kvinna som han omedelbart börjar flörta med. Härifrån tar historien en ny twist och oplanerade händelser börjar att avlösa varandra.Långfilmsdebuterande Martin McDonagh lånar friskt från Tarantinos hejdlösa, studsande, replik-tempo och Guy Ritchies nyskapande brittiska gangsterstil, mixar ihop allt med sin egen lågmälda melankoliska touch och lyckas göra något eget av denna historia som rymmer allt från ironi, svart humor, filosofiska utsvävningar och uppdämd sorgsenhet.
I all sin enkelhet en av de starkare brittiska filmupplevelserna på senare tid. In Bruges överraskar faktiskt hela tiden vilket måste anses vara mycket bra i filmsammanhang.

Colin Farrell och framför allt Brendan Gleeson är lysande som de två torpederna, i början till synes så olika, men allt eftersom växer ett tätt brödraskap fram hos dem. Farrells Ray är ängslig, rastlös, nästan barnslig, för att i nästa sekund förvandlas till den stenhårde torped han nu är.
Speciellt märkbart när gangsterbossen Harry, skönt överspelad av Ralph Fiennes, dyker upp för att personligen styra upp situationen när det skruvar till sig som mest.

En i grunden rak story breder försiktigt ut sig och låter mig som tittare ana en djupare bakgrund. Till detta vävs ett antal osannolika och oväntade sidostorys in och tillsammans med den visuella, vykortsliknande, beskrivningen av Brügge blandas allt ihop till en småputtrig, varm anrättning. Men skenet bedrar dock lite och våldet, den svarta humorn och den rappa dialogen är aldrig långt borta. Filmen lyckas på något märkligt sätt att hoppa friskt mellan genrerna utan att det blir konstlat eller ansträngt.

In Bruges bjuder på toppklassunderhållning och får mig att skratta högt, men låter mig aldrig vila i säkerhet att jag vet vad som ska komma härnäst.

Imponerande bra!

Outlander (2008)

Jag försökte verkligen gilla den här filmen. En liten stund i början.
Fantasi och förutsättningar finns ju.
Tänk er en högteknologisk rymdfarare från en annan värld som kraschlandar på jorden, i Norge (!) runt 700 e. kr och ovetandes i bagaget har en objuden gäst med sig från sin egen värld.
Nog finns där ett ämne som det kan spinnas vidare på. Kanske t o m byggas en intressant story på.
Men det funkar inte.
Hur mycket jag än vill, så blir detta aldrig mycket till film. Den första kvarten lovar gott, men sedan blir det bara träigt och b-aktigt.

Först tas vår hjälte, rymdkillen kainan, som fånge och behandlas allmänt omilt av de klyschiga norska vikingarna (som naturligtvis pratar engelska). Sedan är han med och gör en heroisk insats, och av bara farten är han plötsligt grabben hela dan!
Och just farten på filmen är ett stort problem. Ett irriterande problem faktiskt.
När man börjar fundera på om det inte är dags för en slutfight snart, eller när man börjar fingra på snabbspolningsknappen under ett lamt försök till filmromantik i vildmarken, då är det illa för en filmnörd som detta lejon. Filmen är på tok för lång och borde ha kortats rejält.

Rymdtemat vs tidig medeltid slarvas blixtsnabbt bort och b-känslan går liksom inte att skala bort hur mycket man än vill. Inget större fel på specialeffekterna dock, men tyvärr håller det inte för att väga upp de andra svaga ingredienserna.

På skådisfronten kan man ju undra vad gamle John Hurt (alien) och Ron Perlman (hellboy 1&2)har gjort för ont för att tvingas ställa upp på det här. Eller är det helt enkelt lättförtjänta pengar för väldigt lite prestation? Och James Caviezel som hjälten kainan fungerar ju bildmässigt, men är på tok för stel och fyrkantig i sin roll. Om han ändå hade fått behålla sin strålpuffra som han så klantigt slarvar bort i början. Outlander kändes intressant på papperet och på omslaget, men visade sig oerhört tunn när det gäller att leverera.

Snabbglömt.

Allt för henne (2008)

Fransk kriminalfilm kan konsten att leverera även i modern tid.
Inte bara Hollywood har ensamrätt på att då och då spotta fram rafflande historier som griper tag om både hjärta och hjärna.
I detta fallet finns dock en viss risk att just Hollywood lär vilja göra egen version, något vi kanske…. inte borde se fram emot.

Detta vardagsdrama tar sin början i det äkta paret Lisa och Juliens hem.Plötsligt en morgon stormar polisen in och rågriper Lisa som anklagas för mord!
Julien kan inte fatta vad som händer, men alla bevis pekar mot den olyckliga Lisa som chockat hävdar sin oskuld. Rättegången blir snabb och Lisa döms till att sitta en lång lång tid i fängelse.
Juliens värld rasar samman och nu får han fullt upp med att försöka vara pappa till parets son Oscar samtidigt som han försöker förstå hur han ska kunna gå vidare i livet med en hustru i fängelset.
Tre år senare, efter ännu ett avslag i domstolen om resning i fallet, inser han att kärleken till sin fru är så pass stark att han beslutar sig för att göra allt för att få vara med henne igen.

Styrkan i den här berättelsen ligger i att den inte tar ställning i huruvida Lisa är den som är skyldig eller ej. Istället fokuseras på Juliens alltmer desperata kamp för att komma tillrätta med det till synes olösliga problemet.
Historien engagerar och jag känner med den olycklige Julien och tar parti för hans kamp, han tvingas ut i en miljö långt bortom den han och hustrun är vana att vistas i. Att han sedan vid vissa tillfällen förvandlas till en streetsmart snubbe som uppenbarligen kan förutse vissa händelser, och blixtsnabbt kan hantera dessa, är något man får svälja.
Ett synnerligen bra driv i dramat gör också att man så sakteliga verkligen börjar undra hur det egentligen ska gå, för historien ger absolut inga hintar om detta.
Eftersom det också är en icke-Hollywood-film vet vi av erfarenhet att det inte finns något som borgar för tillrättalagda slut i filmer av den här kalibern.

På skådisfronten handlar mycket om den franske Vincent Lindon i rollen som desperat make. Han syns i bild nästan hela filmen och drar ett stort lass i sin förvandling från vardaglig tjänsteman till make med ett omöjligt uppdrag. Lindon lyckas med sitt härjade och plågade uttryck att få i alla fall mig att känna maktlösheten och sorgen i att behöva hälsa på en fru som sitter inspärrad bakom lås och bom.

Diane Kruger (National Treasure-filmerna) gör hustrun Lisa som sakta men säkert tynar bort i fängelset i takt med att Juliens besök i fängelset blir alltmer plågsamma och känslomässigt påfrestande för honom. Krugers tid framför kameran är inte på långa vägar lika stor som Lindons, men det lilla hon gör räcker långt.

Extra plus också till slutet som verkligen gör skäl för ordet rafflande.

Allt för henne handlar verkligen om att göra allt för sin älskade. Hur många är beredda att gå så långt….?

Med beröm godkänt för ännu en rejält bra rulle från Frankrike!

Knowing (2009)

Så har man glott på sommarens och höstens mest utskällda film.
I alla fall om man ska tro diverse recensenter, filmbloggar och andra tyckare. En del har inte sparat på krutet och spytt galla över såväl handlingen som Nicolas Cage i huvudrollen.

Själv tänker jag sälla mig till den, uppenbarligen, lilla men dock existerande samling som rätt och slätt tycker att detta är ett underhållande stycke med snyggt tilltagna effekter.

Det handlar alltså om den högst desillusionerade John Koestler (Cage), astrofysiker till yrket, ensamstående pappa och ständigt till synes smygsupande på gammal whisky. Koestler sörjer sin döda fru och kan inte gärna se någon större mening i livet. Trots detta försöker han så gott det går att uppfostra sonen Caleb efter moralens alla regler.

Den vardagliga historien tar en kuslig vändning när en tidskapsel begravd på femtiotalet skall öppnas på sonens skola. I kapseln finns teckningar av framtiden, nedritade av den tidens elever och tanken är att Caleb och hans kompisar i nutid ska få varsin teckning att studera. Caleb blir dock grymt besviken när ”hans” teckning endast visar sig vara ett ark fyllt med sifferkombinationer i långa rader.

En kväll efter att sonen somnat får John tag i papperet, och som den astrofysiker han är, tar det inte lång tid för honom (trots whiskydimman) att klura ut att sifferkombinationerna i själva verket är datum för många av de katastrofer som inträffat de senaste decennierna, och dessutom visar ett par som ännu inte inträffat!

Sådärja, nu börjar storyn få lite så där härlig over the top-känsla. Cage nyktrar till och bestämmer sig för att rädda vad som räddas kan.
Klyschorna står som spön i backen och varvas med rejält tilltagna effekter som imponerar. Regissören Alex Proyas, som även låg bakom den effektstinna I robot, visar var skåpet ska stå med en till början lågmäld historia som plötsligt växer till en mullrande vulkan av besvärligheter och allmän dystopi. Allt med fantasins goda minne naturligtvis.
Belackarna har vänt sig mot det övernaturliga mumbo-jumbo-snacket som hela tiden slingrar sig igenom historien, men själv tycker jag det ger en extra krydda åt denna synnerligen tilltagna actionfantasi.
Ingen hade väl på allvar trott att en historia som den här skulle belysa något större djup eller annan seriös livsåskådning!?

Så strunta i de som gnäller på trovärdigheten och stilen.
Ta Knowing för vad den är, fantasi och effekter i en salig blandning. En perfekt lördagsunderhållning med smak av gamla Arkiv X-avsnitt om man så vill.
Och man kan tycka vad man vill om Nicolas Cage, men faktum är att han gör sig perfekt i den här rollen som dyster antihjälte.

Inte ett dugg nyskapande men rejält underhållande för stunden.

Duplicity (2009)

Skojarfilmer är aldrig fel.
Speciellt inte om de presenteras på ett fantasifullt sätt, gärna med otaliga turer fram och tillbaka. Om de sedan också är snyggt gjorda och lämnar oss som åskådare kvar med en liten fundering på vad som just inträffat, så är ju det ännu bättre.

Ray och Claire är ett snygg, smart par som beslutat sig för att tjäna storkovan tillsammans. Som fd agenter för MI6 respektive CIA kan de alla knep som krävs. Inklusive att fundera ut smarta planer, vara snyggt klädda och se världsvana ut.

Det stora problemet dock, visar det sig, blir att kunna lita på varandra i en allt snabbare snurrande karusell av finter, lögner och snygga undanmanövrar.Målet för deras business är företagsvärlden i New York där det finns gott om affärshemligheter att lägga vantarna på. Speciellt om man riktar in sig på två konkurrerande företag i samma bransch.

Clive Owen och Julia Roberts är en riktig hit som det ständigt beräknande paret i den här rätt smarta äventyret av regissören Tony Gilroy.
Många lackar ur på Owen men jag tillhör dem som gillar snubben, och hävdar att han med lite tur hade kunnat bli den som tog över Bond-manteln om nu Daniel Craig inte hade nappat.
Owens insats i Children of men får väl räknas som den bästa hittills. Här får han chansen att glassa runt i snygga kostymer och se lite hemlig ut.
Julia Roberts är…Julia Roberts, och ibland räcker det ganska långt. Som i den här filmen tex. Även om hon aldrig tillhört mina favoritskådespelare, så har hon en viss charm och är klippt och skuren för roller liknande den här där hon får blanda humor med lite smartness.

Runt de båda intrigmakarna kretsar en gedigen samling birollsinsatser med den alltid sevärde Paul Giamatti i spetsen, och hela historien hinner ta ett antal olika vändningar innan eftertexterna kan börja rulla. Spänningsmoment saknas inte och regissör Gilroy verkar ha hittat en ganska perfekt avvägning mellan humor och thrillerkänslan.
Snyggt foto och bra tempo i filmen gör att man följer Ray och Claire med ett litet leende i mungipan.  Historien är möjligen osannolik och lite för tillrättalagd, men trots detta hinner ett par små överraskningar kastas in på vägen.

Ytligt måhända, men förbaskat underhållande.