Man måste bara älska ögonblicken när en filmupplevelse plötsligt exploderar framför en och lämnar en så god och underbar eftersmak att man går flera dagar efteråt och liksom gratulerar sig själv till genidraget att ha sett alstret.
Och att något sådant kan hända med en tv-serie känns nästan osannolikt.
Jag har som regel lite svårt för tv-serier, det där att engagera mig för längre perioder och en handling som ska dras i långbänk har aldrig tilltalat. Undantag finns förstås, när Twin Peaks dök upp i rutorna på 90-talet var den sanslöst hypnotiserande. Kiefer Sutherlands eviga kämpande i alla 24 har också en plats sevärda-hyllan. Och visst var jag också för en period lite lost i just Lost…där jag visserligen gradvis tappade intresset men hängde med till (det galet dåliga) slutet.
De bästa tv-serierna är just de som inte är så långa, där längden från början är utstakad till x antal avsnitt och det hela är över sedan.
Dagens objekt är just en sådan serie. Vete i tusan hur jag fick span på den, kanske var det en bekant som tipsade, kanske var det en liten artikel någonstans. Via nätet och för skitbilliga 99 spänn har jag dock nu tagit del av något väldigt sällsynt; en rasande spännande och högst oviss, måhända galen och overklig, historia som faktiskt fick mig att offra nattsömn fastän jag visste att väckarklockan skulle ringa okristligt tidigt.
Trish (Katie Cassidy) och Henry (Christopher Gorham) ska gifta sig. Tillsammans med inbjudna vänner och bekanta återvänder de alla till Henrys barndomsställe, ön Harper´s Island utanför den amerikanska västkusten. Till och med bästa vännen Abby (Elaine Cassidy) dyker upp på ön, trots att hon lämnade den för många år sedan och knappast har de godaste minnen av den. Ön lider nämligen av en rätt hemsk historia i form av seriemördaren John Wakefield som härjade där och bla brutalt mördade Abbys mamma innan hennes pappa polisen lyckades skjuta Wakefield.
Nåväl, dags att försona sig med öns historia och Abby liksom alla de andra gästerna och släktingarna ser fram mot några dagars festligheter, lite R&R och en vigsel som kronan på verket. Problemen börjar naturligtvis när alla är inkvarterade på lyxigt hotell och nya dödsfall börjar stå som spön i backen. Någon tycks väldigt angelägen om att bröllopet ska gå om intet och anser att bästa sättet är att helt enkelt ta bröllopsgästerna av daga en efter en. Kan det möjligen vara den döde Wakefield som stigit upp ur graven för att påbörja ett nytt blodbad? Och av vilken anledning?
Det hela blir som en galen mix av en Agatha Christie-historia i kombo med en slasherfilm där dödsfallen är synnerligen råa och blodiga, vilket får en att undra hur i herrans namn den amerikanska censuren har kunnat släppa igenom det här för tv-visning!?
Men suveränt spännande blir det. Och det bästa av allt är att det hela varar ”bara” i 13 avsnitt innan upplösningen kommer. Fram till dess får man ett antal chanser på sig att försöka lista ut vem den okände mördaren kan vara och jag lovar, manuset gör sitt absolut bästa för att förvilla och lura upp mig på läktaren gång på gång.
Abby, Henry och Trish är de utpekade huvudpersonerna, men ett digert birollsgalleri förekommer med karaktärer som alla är speciella på sitt vis. En del verkar också ha en och annan murrig hemlighet i bagaget. Alerta tittare håller också utkick efter gamle Harry Hamlin som gästspelar sig igenom en liten roll som jovialisk rulla-hatt-släkting.
I sina bästa stunder snor serien friskt från mästerverket Twin Peaks och lyckas bygga upp en ödesmättad och isolerad stämning, mixad med lite spöklika vibbar. Som tittare försöker jag hålla fokuset på rätt grejer, men luras hela tiden att se red herrings och jag kan inte annat än att njuta.
Harper´s Island är tusan så spännnande. Rätt okända skådisar som gör sitt bästa för att underhålla (och dö) på ett snyggt sätt. Effektiva miljöer och bra effekter där dock seriens största stjärna är det luriga och trixiga manuset som synnerligen snyggt knyter ihop historien och alla lösa trådar mot slutet. Vid det laget är jag som tittare lagom stissigt uppe i varv. Rekommenderas starkt, inte minst pga av sitt format. När sista skivan är slut är historien verkligen det också.
13 weeks. 25 suspects. 1 killer.
Oj, det här verkar ju vara ett hett tips. Eftersom jag inte alls hänger med i dagens TV-värld har jag såklart inte ens hört talas om denna förut.
Inte jag heller, Det var en ren slump, men vilken flax!
Jag var på väg att följa den här serien men valde lite annat istället men efter din fina recension tror jag nog att jag ska ge den en chans.
[...] Steffo var i det närmaste lyrisk över den här miniserien och till viss mån kan jag hålla med honom men jag har en del invändningar tjurig som jag är. Ända sedan jag stötte på det här konceptet (en grupp människor som är isolerade och en i sällskapet är en mördare) för första gången i Agatha Christies Tio små negerpojkar har det fascinerat mig. Harpers island startar mycket bra, de tre – fyra första avsnitten är riktigt spännande och jag sitter och funderar över vem av gästerna som blir nästa offer och vem i sällskapet som kan vara mördaren. Någonstans i mitten av serien börjar dock berättelsen sega sig rejält trots att folk mördas till både höger och vänster. Ju längre historien lider desto mer ointressant blir den och jag lessnar rejält på alla repliker och händelser som går ut på att man ska ta sig hit eller dit, folk som ska vänta då någon ”bara ska kolla en sak”. Efter ett tag känns tyvärr det mesta som konstgjord andning för att man ska få berättelsen att räcka i tretton avsnitt. Däremot är jag ganska överetygad om att serien hade kunnat behållt både spänningen och mitt intresse om jag sett ett avsnitt i veckan. Vid en mer intensiv tittning gör sig nämligen tv-mediets inbygda repetivitet påmint. [...]