Jamen det här var väl alldeles för roligt för att avstå.
När filmitch kom med en förfrågan om medverkan i detta ”projekt” var det näst intill omöjligt att inte låta tankarna rusa iväg på direkten. Här skulle nu grävas fram the worst of the worst. Filmen man verkligen ångrar att man ens ägnade en sekund åt.
Men, så visar det sig att det här minsann är svårare än man kan tro. Kan man som filmälskare överhuvudtaget ångra något man sett? Man kan skriva ned en film, hata den, förakta den och på alla andra sätt misskreditera den. Men kan man verkligen ångra att man sett den? Är det inte egentligen det allt handlar om…att se även skräpet och känna att det ger något tillbaka till mig som tittare/tyckare..om det så än handlar om mindre trevliga känslor? Fyller inte alla filmer en sorts funktion vilken kategori de än befinner sig i?
Det här är den typ av frågor jag nu gått omkring och brottats med under ett par veckor. Filmtitlar har seglat upp i hjärnan, usla filmer som mer än väl skulle förtjäna ett par extra hugg med yxan. Men så återkommer jag ständigt till samma fråga; kan man verkligen ångra att man sett dem? Svaret blev ofta kanske lite överraskande Nej, vilket naturligtvis inte alls hjälpte till att göra denna utmaning något lättare.
Här krävdes ett nytt sätt att tänka insåg jag och började fundera på vad egentligen det skulle kunna betyda att jag ångar att jag sett en film. Vad skulle ha ”drabbat” mig för att få mig att känna en sådan känsla?
Jo, kanske att något som jag tidigare varit hänförd över plötsligt bara bleknade och suddades ut. Att en sorts fascination för både stil och utförande misshandlats så brutalt att det för alltid förstört det generella minnet.
Naturligtvis hittar man sådana här minfält främst i uppföljarfilmer. Filmer som kan förstöra den känsla man fått efter originalfilmen och så till den grad skada anseendet att man aldrig mer kan tänka på det fina med originalet utan att känna sig befläckad av den smutsiga uppföljaren. Det svarta monstret som för alltid förstörde det fina…
…och därmed kan jag också nu ge er min variant av dagens tema:
Highlander II – The Quickening (1991)
Vad första Highlander gjorde med mig som filmtittare är nästan obeskrivbart. 21 år gammal satt jag 1986 bara och gapade över denna fantastiska film med sin mytologi, de fräckaste scenövergångar jag någonsin sett, det tuffaste soundtracket jag någonsin hört (Queen gubevars!) och en story som lyckades med både konststycket att vara actionstiligt och filosofiskt djup om detta med livet och framtiden. Lägg till detta den skotska touchen och jag var liksom såld. Älskade varje ruta av filmen. Dessutom var slutet så stiligt, vackert och fulländat och framför allt AVSLUTANDE.
Det var en film jag bar med mig länge, en film att bara liksom älska för sitt mustiga innehåll, ascoola stil och fantasifulla manus.
5 år senare skulle allt bara raseras. Förintas. En sorts filmisk och känslomässig höjdpunkt skulle dras rakt ned i smutsen och för alltid begravas bland skammens sörja. Det skulle aldrig mer hjälpa att återvända till originalet och dess ljus.
Uppföljaren skulle naturligtvis aldrig ha gjorts (nähä!?). Än idag är det helt ofattbart att en ny film såg dagens ljus. Från den sekund denna styggelse till uppföljare började existera utplånades allt som varit fint med originalet. Att överhuvudtaget, efter det makalöst snygga slutet i första filmen, ge sig på att skapa en fortsättningshistora blev så makabert sjukt. Och än värre skulle känslan bli när det också plötsligt handlade om utomjordiska hjältar och att allt skulle utspela sig i framtiden! Snacka om att spotta på det första manuset!
Ett sådant jäkla påstående som på en mikrosekund sköt hela Highlander-kulten i sank. Lägg till detta en galet rörig historia, det ofattbara konstaterandet att både Sean Connery och Christopher Lambert båda valde att ställa upp igen. Ett tilltag jag aldrig någonsin kommer att förlåta dem för.
Nu är det ju också känt att till och med regissören Russell Mulcahy insåg att detta var ett ohyggligt stort misstag Han försökte förtvivlat få bort sitt namn från filmen, men luddiga kontraktsbestämmelser satte stopp för det. Han om någon ångrar sig säkert idag då hans karriär uppenbarligen tog snabbexpressen rakt ned i mörka källaren efter det.
stå där med skammen era pajasar!
Det känns som ett av de (ändå ganska sällsynta) tillfällen när en historia, så fint uppbyggd med en originalfilm, så brutalt massakrerats och förstörts av den uppföljande bara från en film till en annan. Hur skulle man någonsin kunna ta Highlander-myten till sitt hjärta igen? Det gick, och går, naturligtvis inte.
Hela soppan mynnade dessutom ut i ytterligare B- och C-filmer, vidrigt dåliga, och en slö tv-serie. Här någonstans hade alla olika inblandade i projekten uppenbarligen tappat kollen på Highlander-världen och kunde liksom bara hitta på lite nya grepp hipp som happ.
I mina ögon är dagens hatobjekt den största orsaken till att ”filmvarumärket” Highlander i dessa moderna tider både här och där är föremål för hån och töntvarningsutmärkelser. Hade man nu förhållit sig sunt och bara låtit originalfilmen få vara den första och sista i myten är jag övertygad om att både jag och många andra istället haft ett fint minne att återvända till.
Visst, originalet finns där fortfarande, men magin är borta och jag kommer aldrig kunna känna den underbara kärlek till filmen som jag en gång gjorde.
Därför är den smutsiga och usla uppföljaren Highlander II – The Quickening en film Jag Önskar Att Jag Aldrig Sett. Och jag kommer naturligtvis aldrig att se om den igen.
There can be only one!
(Inte ens en endaste liten underkändstjärna ska filmfan få!)
******
Och här hittar ni nu övriga bloggkollegors sköna bidrag till veckans lilla ”utmaning”. Skynda dit och läs också!
AddePladdes (j-vla) filmblogg
Rörliga bilder och tryckta ord
Blue Rose Case
Fiffis Filmtajm
Fripps filmrevyer
Plox – om film
the Velvet Café
Except Fear
Filmitch
Jojjenito – om film
Voldo´s filmblogg
responsen: