The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

Blue Valentine (2010)

Oj vad det gör ont att se den här filmen. Ont i magen, ont i sinnet. Det är som att få ett känslomässigt stenhårt slag där det känns som mest. En brutal djupdykning i två människors vardag där det triviala och rutinmässiga ersatt det fina, det längtansfulla och det vackra.

Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) befinner sig på den nedåtgående spiralen i sitt äktenskap, medelåldern knackar på dörren och livet består av…tja vadå?. De ser inte längre varandra och det är närmare till glåporden och hånfullheten än till ömheten. Det är bilden av familj på väg att falla sönder, med ett barn som vittne på första parkett. I ett sista försök att rädda vad som möjligen räddas kan, tar Dean med sig Cindy på en kort motellvistelse över natten för att de ska kunna hitta något gemensamt igen.

Samtidigt får vi i återblickar se det som en gång förde de två tillsammans och hur deras relation startade, något som mycket snillrikt och effektfullt klipps in i den pågående konflikten som utspelas i nuet vilken är obehaglig i kontrast till dåtiden som är förväntansfull och charmig med två osäkra individer som via omständigheter växer allt närmare varandra.

Det är en sorgsam film. Men också vacker och vid ett par tillfällen roande. Man vill så gärna att Dean och Cindy ska hitta tillbaka till…DET igen. Historien glider långsamt längs den destruktiva själsbanan vilken det inte tycks finnas någon återvändo ifrån. Mitt i alltihopa är det snyggt gjort också, detaljer som fångar stämningen i filmen…allt från de sunkiga tapeterna i Cindys flickrum till de taskiga trash-tröjorna Dean bär till sin begynnande flint med cigaretten i mungipan. Det är närgånget, naket och utlämnande spelat av de två personerna i centrum.

Ryan Gosling och Michelle Williams äger totalt varenda filmruta de är i, och jag köper till tvåhundra procent att det verkligen är ett par på riktigt som krisande utkämpar ett förödande slag där känslor och kärlek står på spel. Hans intensiva, nästan maniska, förtvivlan och hennes återhållsamma desperation får mina sinnen och ögon att tåras av medlidande, jag sitter och skriker åt de två att fixa det och det är sannerligen en pärs att ta sig igenom denna historia utan att känna. Utan att tycka.

Regissören Derek Cianfrance låter de två huvudpersonerna hållas, låter scenerna ta sin tid och låter framför allt det osagda hänga i luften som en obehaglig tyngd.

Blue Valentine är naturligtvis en av de bästa filmerna som kom förra året, kanske den bästa, och givetvis den bästa jag själv sett hittills i år. Historien tycks även ha drabbat både Fiffi och Filmitch på liknande sätt. Det tog sannerligen ett bra tag att skaka av sig känslorna efter att ha sett den. Om man någonsin gör det.

”I didn’t want to be somebody’s husband and I didn’t want to be somebody’s dad, that wasn’t my goal in life. But somehow it was. I work so I can do that.”

Toy Story 3 (2010)

1995 var ett mycket bra år. Dels föddes min yngste son och dels hade Toy Story premiär. En galet bra film med förbluffande effekter och gjord med en teknik som var rent sagolikt häpnadsväckande. Året innan hade man gråtit och njutit till Lejonkungen och hänfört viskat tillvarandra att ”nu har nog Disney i alla fall överträffat sig…tusan vad bra!” Men bara ett år senare alltså skulle det visa sig att det mytomspunna företaget hade ett ess till att spela ut. Toy Story var en film som vartefter rullade konstant hemma i videon kan jag säga, med två knattar lystet sittandes framför tv-rutan.

Det Toy Story fångade i teknik och känslor lyckades också Toy Story 2 med, trots att man trodde att det knappast skulle vara möjligt. Nyhetens behag var ju liksom borta, nu hade vi ju bekantat oss med den nya tekniken och sättet att göra animerad film. Men det var bara att återigen buga inför Hollywood och dess förmåga att förvandla något bra till nästan ännu bättre, mycket genom att utveckla storyn och ta det ett steg längre utan att upprepa sig. En rätt bra konst i dessa uppföljar-tider vi ändå lever i. En sak som jag alltid älskat med dessa filmer är att de både tilltalar barnen och de vuxna. På ett snyggt sätt lyckas alltid filmskaparna smyga in en släng av lite skön vuxenhumor och listiga filmreferenser utan att det känns som att det siktar över barnen, om ni fattar vad jag menar? Tvåan gjorde självklart lika stor succé hemma i the House of Flmr.

11 år efter del två har vi nu alltså den avslutande trean här. Och var jag för ett ögonblick rädd att sinnet, tiden eller fantasin skulle ha sprungit ifrån mig å det grövsta känner jag snabbt ett bubblande pirr och en glädje i kroppen bara ett par minuter in i filmen. Allt är sig likt och det känns sannerligen som att återse ett par kära gamla vänner. Eller som Eagles sade när de återförenades i mitten på 90-talet…; ”vi hade egentligen aldrig slutat…vi tog bara en liten paus…”
Åren har dock gått och Andy har blivit en stor grabb, redo för utflytt från pojkrummet och vidare till collegestudier. Men vad ska hända med de älskade leksakerna? Alla oroar sig naturligtvis, speciellt Woody som ju ändå varit Andys number one i samlingen. Det visar sig att Andy har stora planer för Woody, han får hänga med till College och de andra får åka upp på vinden. Nåja, det kunde ju vara värre. Och naturligtvis blir det det. Genom ett missförstånd finner sig plötsligt leksakerna på ett dagis, dit de blivit skänkta. Ett dagis som kommer att te sig som rena fånglägret, styrt av den till synes godmodige björnen Lotso…

Ja, vad ska man säga? Återigen en lysande historia som tar våra figurhjältar ännu ett steg längre och behåller samtidigt humorn, tempot och lyckas av bara farten introducera ett gäng nya karaktärer som inte går av för hackor. Extra kul att Barbie och framför allt sköne fåfänge Ken får lite tid i manuset. Ja det är sannerligen en lysande film som hoppar mellan att framkalla skrattanfall och en klump i halsen som extra krydda till tårar som börjar fylla ögonen. Rent tekniskt är det briljant utfört och Pixar spänner musklerna ännu en gång för att visa vart skåpet ska stå. Vem ska kunna slå dem på fingrarna inom avdelningen animerad teknik inom den närmaste framtiden? Ingen säger jag.
Har man möjlighet ska man självklart se filmen med originalljud för att än en gång få njuta av Tom Hanks och Tim Allen och deras sköna repliker. Även Joan Cusack, John Ratzenberger och Don Rickles återvänder naturligtvis i sina respektive röstroller som Jessie, Hamm och Mr Potato Head. Nya i gänget är Ned Beatty med lurigt behaglig röst till björnen Lotso och Michael Keaton i en galet skön tolkning av Ken. Strålande.

Toy Story 3 är tokigt bra och en glädjespridare i kroppen. Inte på något sätt upprepar den sig utan det känns verkligen som framåt hela vägen. Gärna i ett omtumlande och svängigt tempo, med korta uppehåll för dragandes i de rätta känslosträngarna. Ännu en omedelbar favorit såväl hos barn som hos oss filmälskande vuxna. Dessutom är det en värdig och fin avslutning på en trilogi som hållit stora delar av en generation som sällskap under åren som rullat förbi. Slutscenerna är både rörande och fina på ett sätt som få filmer lyckas uppnå.
2010 års bästa film säger jag!

Dansar med Vargar (1990)

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se om det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen nu när jag ser den igen ett antal år senare.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar, desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armen har för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

de fria viddernas man

Dansar med vargar är en storslagen film, ett fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet.

Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla.

Upp (2009)

Gamle Carl Fredricksen (eller Fredriksson som han heter i svenska versionen) sitter och surar i sitt gamla hus, hans hustru Ellie har gått bort och värst av allt är att de aldrig fick chansen att förverkliga sin gemensamma dröm, att resa till Paradisfallen i Sydamerika där upptäckaren och barndomsidolen Charles Muntz mystiskt fösvann en gång i tiden.
Inför hotet av en tillvaro på ålderdomshemmet beslutar sig Carl för att helt sonika flytta sig och sitt hus till just Paradisfallen, som en sista gest emot sin saknade hustru.

Pixar Studios visar återigen att de är absolut vassast i kategorin dataanimerat med känsla och stil. Inte en enda filmruta känns felplacerad här. Det är proffsklass på hantverket, som vanligt, och om man tyckte att ”Wall-E” var det ultimata beviset på proffsighet, får man nog tänka om igen. Skrönan om gamle Carls äventyr med flygande hus och en efterhängsam liten scout, kan vara det bästa jag någonsin sett i genren. De två omaka figurerna närmar sig naturligtvis varandra och i takt med att äventyren hittar dem knyts ett allt starkare band mellan.
Om det visuella hantverket är toppklass, kan detsamma också sägas om manuset. Det är en berättelse fylld av värme, hopp, humor och framför allt sorg. Sorg har ju annars varit något som Disney och Pixar aktat sig för att skylta för mycket med, men den här gången väljer man att göra det på ett fint och stilfullt sätt. Filmens första tio minuter räcker för att man ska sitta med en klump i halsen och känna hur ögonen tåras.
Mycket effektivt.

Naturligtvis saknas inte den tokroliga humorn och de farsartade upplevelser som dessa filmer också är kända för, likaså den ondskefulle skurken (för en sådan finns ju givetvis). På det hela taget följer Pixar-studion sina gamla mönster men lyckas för varje gång ändå förnya och ta det ännu lite längre. Man börjar undra var gränsen går för den animerade filmtekniken….?

Filmen finns naturligtvis både med svenskt och engelskt tal, där vi vuxna har störst glädje av originalet men kidsen bäst njuter av äventyret på svenska. Filmen drog mycket välförtjänt hem en Oscar för 2009 års bästa animerade film, och lyckades också vara nominerad till en Oscar i den tyngsta av alla klasserna; Bästa Film.
Upp bjuder på underhållning av toppklass och blir fullständigt oemotståndlig.  Jag hittar inte ett endaste att klaga på! Det är bara att njuta.

Betyget: 5/5

Benjamin Buttons otroliga liv (2008)

I det stekheta New Orleans föds en sommarnatt 1918 gossen Benjamin i en gammal mans kropp.  Ödet har dock format sig så att Benjamin åldras baklänges, han blir yngre och yngre för varje år som går. Benjamin växer upp på ett slitet äldreboende, och det är där hans märkliga resa börjar genom nästan ett helt sekel.
Med denna udda ramhistoria, löst baserad på en kortnovell av F. Scott Fitzgerald har regissören David Fincher (Seven) skapat ett fascinerande och mästerligt epos. För att inte säga rörande.

Märkligt nog är döden ständigt närvarande i filmen, sida vid sida med kärleken och längtan. Benjamin möter otaliga livsöden under det att han sakta blir yngre och yngre genom åren. Själv möter han också sitt livs kärlek, men inser att de lever på lånad tid, vilket gör det hela om än ännu vackrare och sorgligare.
Regissör Fincher låter historien sakta växa från ett litet frö, upp till ett gripande konstverk med inslag av vackra färger och mjuk sammansättning. Miljöerna och vyerna är så mjukt skildrade att hjärtat tar otaliga skutt av hänfördhet. Det oerhört snillrika sättet att använda sig av genomtänkta effekter gör den här filmen till sin tids Forrest Gump. Detaljrikedomen är oerhört välkomponerad och gör historien än mer levande när den vävs samman på ett sådant bra sätt med den övriga storyn.

Brad Pitt har kanske aldrig varit någon gedigen skådespelare, men är här helt perfekt castad som Benjamin på sin udda resa genom seklet. Pitt använder sig av små och förvånansvärt enkla gester, men lyckas locka fram det totala engagemanget för denne udda figur. Pitt visar att han har både talang och kunnande nog att ro i land roller av den här karaktären. Hederspriset går dock till Cate Blanchett, som än en gång bevisar sin storhet som skådis. Hon gör ett makalöst bra porträtt av Benjamins kärlek Daisy, och spelar henne lika mästerligt ung som gammal och som åldrad på dödsbädden.
Humor saknas inte heller i denna annars mjukt allvarsamma historia. Flera gånger lockar underfundiga fraser och tajmade instick mig till skratt och leenden.

Det handlar om livet, det sköra och åtråvärda som ständigt tycks gå hand i hand med döden. Det handlar också om längtan. Om vad vi tycks förutbestämda att göra, i livet och i kärleken. Eller som det sägs vid ett tillfälle, livet mäts inte i minuter utan i händelser.

Benjamin Buttons otroliga liv är en stor, oerhört vacker och sorglig film som berör mig på så många sätt långt sedan den sista eftertexten rullat förbi.

Betyget: 5/5