Snokar man vidare upptäcks snabbt också dessvärre att detta är en film som fick dras med en och annan besvärlighet. Filmbolaget var inte nöjda med versionen som visades upp för testpublik, tog sonika filmen från Sheridan och klippte om den till mer kommersiellt och traditionellt utseende. En vansinnig regissör fick skådisarna med sig och det hela resulterade i att de vägrade göra en sekund pr för produktionen.

Men, en film blev det ju iaf. Will (Daniel Craig) lämnar jobb i storstaden för att bo i lilla idylliska småstaden, i drömvillan, med drömfrun och drömbarnen. Här ska skrivas på den STORA romanen (joråsåatt). Den sköna vardagen störs efter ett tag bara av lite lagom småmystiska händelser som alla verkar bottna i att det i familjens hus för ett antal år sedan begicks det klassiska hemska brottet; en man mördade hela sin familj. Will kan naturligtvis inte släppa detta faktum och börjar en egen liten undersökning om omständigheterna som självklart leder honom in på en och annan illavarslande väg.

Vad jag ser är ett normalbegåvat manus, tillyxat enligt drömfabrikens mallar. Inte svårt att börja lägga ihop matematiken ganska tidigt om du är en rutinerad filmnörd. Svackorna finns i form av att historien känns lite ryckig med scener ibland staplade på varandra utan viss logik. Kanske ett resultat av filmbolagets desperationsklippning?

"Bond säger du...? Nä då är det fel hus..."

Trots detta faktum gör både Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts helt ok ifrån sig. Den sistnämnda har en betydligt mer lågmäld roll här än vad man är van att se henne arbeta med., medans Craig jabbar på som frustrerad huvudperson. Sheridan har möjligen fått för sig att jobba mer med känslorna och dramatiken än att fokusera på thrillermomenten eller det som ska vara skrämmande. Inget fel i det alls, men tyvärr blir hans vision kanske lite lidande av att filmbolaget vill ha jumpscares och intjänade flis på snabba effekter. Viss smarthet i detaljer kan dock skönjas, vissa bara subtila, andra i mer blickfång vad gäller miljöer och stilar.

Trots att det nog är ganska lätt att börja pussla här som tittare finns viss spänning och drama som försöker hänga på in till finalen och slutet känns allt lite filmkänslosamt i all sin tafflighet. Eller är det bara jag som är skadad av alltför många filmklyschor i samband med det faktum att jag har familj själv?

Dream House är en standardthriller vars olika turer du antagligen kan börja ana ganska tidigt. Inga omvälvande överraskningar, förutom de som manuset försöker sig på att leverera. Det finns naturligtvis bättre historier, men också betydligt sämre och det hela duger gott för stunden. Gillar man Craig, Weisz och Watts blir det här en helt ok upplevelse. Godkänt som kvällsmacka vill jag nog hävda.

Second opinon?
Fiffi har också spanat in Craigs förortsproblem och var kanske inte lika friande i sin dom…

Så går tiden, plötsligt får man syn på det där omslaget igen, man kommer ihåg vad som stod och liksom återigen bekräftar för sig själv att jo då den ska nog hitta in i spelaren vad det lider, platsen i högen är oförändrad. Kort sagt kan man kanske beskriva det som att en viss nyfikenhet alltid har funnits på den ganska kortfattade beskrivningen av intrigen, men möjligen inte av den grad så att den bums åker upp ett par snäpp i listan.

Och sedan plötsligt, av en tillfällighet dyker filmen upp hos en bloggkollega och någonstans fungerar det som den utlösande katalysatorn som av någon anledning saknats fram till nu. Och än en gång blir man påmind om att just filmer och historier kan ta de mest ovanliga vägar in i ens spelare.

Tystlåtna Jackie jobbar med att övervaka en del av Glasgow via de otaliga övervakningskameror som finns att tillgå. Från sin tysta och diskreta arbetsplats i murrigt kontrollrumsmörker tar hon del av samhället och vardagens gång. Ganska snart står det klart att Jackie inte tycks leva livet direkt, snarare försöka stänga ut det och kanske också sina egna känslor. I ett sorts avtrubbat sinnestillstånd tar hon del av stadsmiljöer ganska långt från de flashiga turistbroschyrerna. Hennes liv känns med andra ord rent för jävla tråkigt. Så plötsligt en liten detalj i ett tillfälligt ögonblick. En kamera som fångar en person som uppenbarligen Jackie inte hade väntat sig att se. En sorts besatthet inträffar, och plötsligt gör hon allt för att följa denna persons förehavanden både via tv-skärmar och live ute i verkligheten.

Den kvinnliga regissören Andrea Arnold låter till synes gåtfulla gärningar ta överhanden. Jag fattar att något inte är som det ska, Jackie har uppenbarligen en gås oplockad med denne mystiske figur. Men vad? Arnold låter dock inte manus springa iväg och ta en för enkel väg, istället drar hon ut på händelser och skeenden. Jackie verkar i vissa lägen smart beräknande, i andra helt jäkla lost och förvirrad. Hon blir en sorts betraktare på avstånd, och plötsligt börjar man undra om hon själv har koll på sin psykiska form. Små små glimtar av en annan bakgrund gör sig via bifigurer i hennes omgivning till känna och jag förstår att Jackie egentligen bär på något så tungt att det håller på att förgöra henne som människa.

Tycks bära på tunga bördor

Tempot är sävligt, miljöerna är berättade rakt upp och ned med den nakenhet som brittiska produktioner är så fenomenala på. Kate Dickie har en fantastisk närvaro som Jackie, och förkroppsligar verkligen allt det som jag bara kan ana finns inom henne. Vi ser genomtänkta stalkermetoder och synnerligen ogenomtänka konfrontationer. I slutänden tycks det handla om skuld, oavsett vilken sida om staketet man befinner sig på.

Filmen laddar upp för en faktiskt gastkramande välspelad och dramatisk sista halvtimme då allt ställs på sin spets, mina frågor som betraktare får sina svar. Kanske filmen på en nivå är lite förutsägbar, å andra sidan inte för även om du kan ana kan du inte riktigt veta. Och absolut inte vad Jackie har bestämt i sitt sinne.

Historien är rätt fattig på driftig dialog, men den som faktiskt existerar är nog så bra och engagerar ihop med händelsernas utveckling ju länge filmen håller på. Lite populärt kan man ju då säga att Arnold låter handlingen vila i tystnaden. Låter klyschigt måhända, men tusan så sant i det här fallet. De inblandade skådespelarna med Dickie och  Tony Curran i spetsen har inget lätt jobb, men de klarar det oerhört snyggt och ambitiöst. Det är också ett utlämnande sätt att spela på som kräver sin skådis och en stor tilltro till både manus och regissör. Till min stora förvåning ställs även mina känslor på ända när filmen börjar ta sig mot slutet, sympatier och förståelse, rättvisa mot sinnets spontana lösningar. Mycket märkligt och mycket fascinerande.

Red Road visar upp en färgskala där allt kanske ändå inte är svart eller vitt. Hur långt måste en mänsklig individ ta sig i sitt eget sinne innan en sorts ro om tillvarons ädla varande kan uppnås? Gåtfull, långsam, mer drama är något annat men med en oerhörd kraft som berättelse som sitter i länge och får mig att fundera på filmen i flera dagar. Missa inte.

Stora tacket här går alltså till bloggkollegan Jessica på The Velvet Café, vars egna reflektion av den här filmen fick mig att flytta upp den i att-se-listan på rekordfart.
Vad hon tyckte om det hela läser ni här.

Stenen i rullning och givetvis krattades manegen för en uppföljare, där det mesta skulle vara större, starkare och framför allt (det är ju trots allt en Bay-film) låta högre än förut. Uppföljaren var i det här fallet naturligtvis inte alls lika bra som sin föregångare, men ett visst mått av underhållning kunde ändå vaskas fram om man var på det humöret. Maskinerna stod  naturligtvis i centrum även här, men fortfarande kunde Shia LaBeouf och co göra sina röster hörda. På minussidan i den filmen kunde noteras att finalen kändes alltför utdragen och lång, och nu kunde det väl iaf inte historien tas vidare direkt i Transformersvärlden?

Kunde man tro ja.

snart ett ex-hus

Givetvis talar pengar sitt klara språk, och det var bara en tidsfråga innan denna tredje del skulle dundra in över oss. Bay, i denna filmserie, uppbackad av självaste Spielberg och DreamWorks hade uppenbarligen planen klar. Gränserna var sedan länge flyttade och nu jävlar i hans låda skulle vi storkna som åskådare. En gång för alla. Push it beyond the limit. Låt Drömfabriken öppna möjliga ventiler som finns, ge galningen Bay uppenbarligen fria händer med ett ytligt ihopknåpat manus och se till att sommaren 2011 blir en robotsommar utan dess like. Bay fick kontroll över 195 miljoner dollar att spendera och täpp liksom bara till truten på alla som har mage att överhuvudtaget ifrågasätta filmseriens fortsatta varande eller icke.

Tillräckligt mycket stålar fick också skådisarna (visst ja sådana ska det kanske finnas ett par av också…om det ska vara nödvändigt) att komma tillbaka. LaBeouf drog på sig filmkostymen igen, liksom John Turturro och Kevin Dunn. Lite mer oklart hur Frances McDormand och John Malkovich kunde halka in detta spektakel, men så blev det. Att alla ynglingars våta dröm Megan Fox fick kicken under omskrivna former vet ni redan så det behöver vi inte gå in på. Däremot skulle det vara intressant att veta hur man tänkte när stolpskottet Rosie Huntington-Whiteley anställdes som Sam´s nya flickvän. Så fort människan visar sig i bild går otroligt mycket energi åt att reta sig på hennes förehavanden och brist på talang.

återigen; "vad utsätter han oss för!?"

Handlingen då? Tja, det bästa man kan säga om filmen är att inledningen med den fantasifulla förklaringen till varför NASA överhuvudtaget ville komma till månen är det avgjort bästa i hela rullen. Och då har filmen knappt börjat! Någonstans har alla fått tokspel alternativt hybris och glömt bort precis allt som gjorde den första filmen till skämmigt energisk och lite halvmysig underhållning; att det finns en sorts själ i filmen, liten eller ej men ändock. Att den skapar en sorts egen identitet. Denna mastodontdel ägnar sig istället åt att bara ösa på, fullständigt peppra mig som åskådare med teknik, cgi-hysteri, galna scenlösningar och fan vet allt.

Ok, det går naturligtvis inte att gnälla på Bay´s osvikliga förmåga att skapa stenhård effektaction, klippa ihop det med ett ursinnigt tempo. Men fan vad tomt det blir. Tomt, själlöst och tråkigt.
Ja, du läste rätt. Tråååkigt, booring.
Våra vänner skådisarna kommer helt bort i den filmiska cirkusen, vem gjorde vad när? Äh, skitsamma jag orkar inte bry mig.
Och varför är den och den med och vad gör han egentligen för något? Äh, skit samma jag orkar inte bry mig.

mastodont, maskin, manglare

Dagens manus är utan tvekan det avgjort mest crappiga i hela serien, och i andra halvan av filmen känns det på något sätt som att bottenproppen går ur och till och med Bay börjar tappa kontrollen på det som sker. Finalen är så jävla utdragen så att jag inte tror det är sant. Men det är det ju, och plötsligt börjar jag, möjligen i ren desperation, tänka på annat, som att komma ihåg att köpa mjölk, boka tvätt-tid och inte missa Sportnytt på tv…

Biokomplexbesökarna världen över vallfärdade dock mot bättre vetande till filmdukarna och till dags dato har Bay´s monsterproduktion håvat in smått galna 1,123,746,996 dollar sett till hela världen. Läs igen; drygt en miljard. På ett uselt manus med vansinniga effekter. Men å andra sidan vem hade väntat något annat?

Transformers 3: Dark of the Moon är bombastisk så det är löjligt. Effekterna har visserligen världsklass och tempot är på nivån att ingen lär somna för att det går för sakta. Däremot utfärdar jag en grinig varning om att man ändå kan råka ut för detta eftersom att filmen är så förbannat tråkig, själlös och alldeles för lång och är därmed något som jag inte kan låta bli att reta mig på. Känslan av beställningsvara är irriterande påtaglig. Och hinner du se skillnad på vilka plåtskrällen som är vilka i den hysteriska klippningen är du bara att gratulera.
Men hördu Bay, nu får det vara bra va? Snälla?

I och med denna bombastiska final är det också slut på den lilla miniodyssén i Bay´s digra filmotek. Naturligtvis har vi inte sett det sista av denne inkomstpålitlige filmmakare, och mer lär följa…om inte annat höras.

Lincoln Six Echo (Ewan McGregor) lever under jord i ett gigantiskt komplex i tron att han är en av alla överlevande efter en stor katastrof i framtiden. De tusentals ”invånarna” hålls i schack av diverse övervakare och säkerhetspersonal. Alla verkar leva för det populära ”lotteriet” som varje gång väljer ut en invånare som får flytta till ”Ön”, enligt uppgift det sista paradiset på jorden.

Lincoln känner dock på sig att allt inte är som det ser ut och tillsammans med Jordan Two Delta (Scarlett Johansson) kommer han att bli varse att det handlar om helt andra saker, att han och resten av de naiva invånarna i själva verket är reservdelsmänniskor, kloner, framavlade för att förse sina original med nya friska kroppsdelar. Lincoln och Jordan flyr fältet och hamnar plötsligt i en värld som de alls inte känner sig speciellt hemma i, givetvis med inkopplade säkerhetsstyrkor i hasorna.

maskiner och fart...it must be a Bay!

Inblandade den här gången i filmens manus blev ett par herrar vid namn Roberto Orci och Alex Kurtzman, parhästar som på senare tid bidragit med manus till bla Mission Impossible 3, Transformers och Star Trek. Kollade killarna in möjligen gamla sci-fi-manus och livsåskådningar för detta äventyr? Första delen i den här rullen påminner nämligen mer än väl om de historier som populärt berättades på 70-talet. De mera filosofiska sci-fi-filmerna som rönte viss framgång (Den Tysta Flykten, Flykten Från Framtiden) med sina existensiella frågeställningar. Här bakas en lockande och lovande backstory in i teknik, färger och vass scenografi. Eftersom Bay ändå är Bay och ett namn som väger tungt på producentkontoren skakades naturligtvis cash fram även till denna rulle och budgeten sattes till rätt maffiga 126 miljoner dollar.

Lite halvdjupt existensfilosofiskt, och kanske i Bay´s värld aningens udda, manus alltså men det märks också att pangregissören får hålla igen lite i början, man kan riktigt känna hur det kliar i hans fingrar att få börja förstöra något. I samma ögonblick den switchen slås om i manuset byter också filmen helt inriktning och blir en galen uppvisning i saker som kraschar, saker som faller, saker som flyger, allt med den överdåniga musiken som bakgrundskuliss. Med ens hamnar djupet i historien i baksätet och Bay ger sig fan på att det ska vara total rampage resten av filmen.

"tänker regissörsjäveln utsätta oss för det där??!"

Framgång då eller?
Tja, Bays fans svalde säkert den nya rullen utan problem. Den kvalar lätt in på listan över det årets större filmer sett till status och produktionskostnad. Intäkterna var dock inte lika klirrande som Bay upplevt hos Bruckheimer. Med premiär mitt i sommaren i USA den 24 juli hade filmen i början av september samma år ”bara” dragit in knappt 36 miljoner dollar, för att till slut landa på en totalinkomst på 163 miljoner dollar till dags dato om man kikar på hela världen. Filmens producenter skyllde delvis den då magra framgången på bleka huvudrollsinnehavare, men i min bok så sköter sig McGregor och Johansson helt ok, dessutom uppbackade av insatser från bla Steve Buscemi, Djimon Hounso, Michael Clarke Duncan och Sean Bean som den obligatoriske badassboven i dramat (även om han känns oerhört blek och tråkintetsägande). I filmer av den här typen blir ju alltid skådespelarna bifigurer på effekternas bekostnad, men å andra sidan köper man det också bara utförandet är gott nog. Och visst rullar det på här utan större problem.

De actiontörstande Bay-anhängarna får sitt lystmäte när en särdeles snyggt filmad biljakt på en motorväg rullas upp i sedvanlig Bay-stil med snabba klipp och högt tempo i scenväxlingarna. Gott om flashiga detaljer i scenografin och produktplaceringen känns som vanligt på topp i dessa hypermoderna filmer där bildspråket i vissa lägen uppenbart känns viktigare än den skrivna dialogen.

The Island är till syvende och sist en traditionell produkt från Michael Bay med ett manus som i grunden ändå inte känns helt hopplöst. Hade man nu valt en mer dialogdriven approach på storyn hade det kunnat bli rejält mycket intressantare. Nu blir det återigen mer ytligt underhållande och kraschaction enligt lex Bay, vilket ju kan vara nog så gott ibland. Snyggt gjord hur som helst. Lite som det brukar vara alltså med denne regissör.

 Ni som ev tycker er känna igen delar av texen ovan har naturligtvis rätt, då jag snott friskt från mig själv från originalrecensionen som publicerats tidigare här på bloggen. Recycling people, recycling!

Men icke.
Nu vändes blickarna mot att göra något som faktiskt kunde ha avstamp i verkligheten, något som framför allt skulle fånga de där riktiga känslorna hos filmtittare. Helst amerikanska sådana då. Och det här med andra världskriget alltså. Är ju alltid gångbart, om man bara hittar rätt ingång på en historia. Japanernas lömska och galet överraskande attack på hela den amerikanska Stilla Havs-flottan i december 1941 känns väl sannerligen som en vattentät (kunde inte låta bli..) ingång på en historia. Känsligt i många amerikaners ögon, och troligen en händelse som väldigt många i övriga världen hört talas om vid åtminstone något tillfälle.

romancing the war...typ

In på banan med manusnissen Randall Wallace som 1995 knåpade ihop Braveheart till en rätt stor succé om man säger så. Wallace måste ju vara mannen att kunna baka in tårdrypande dramatik, romantik och mänskliga öden mot en bakgrund av livs levande historia kanske Jerry Bruckheimer tänkte lite förnöjt. Detta ihop med Michael Bay´s tränade öga för vad som smäller bäst och högst och ser  bra ut på film borde väl räcka för en kassaskåpssäker framgång….igen? Naturligtvis måste allt backas upp av en ansenlig hög med miljoner, men i Bruckheimers skattkista fanns det naturligtvis gott om pluringar, och vid produktionsstarten var faktiskt budgeten på 140 miljoner dollar den då högsta någonsin i Hollywood.

Nu består ju en film inte enbart av dyra effekter och smäktande stråkmusik (eller?), visst agerande hör till och uppdraget att gestalta manusskrivare Wallace´s historia gick till bla Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Cuba G. Jr. (ja han!), Alec Baldwin i de ledande rollerna med viss uppbackning av namn som Jennifer Garner, Jon Voight och självaste Dan Aykroyd. Speciellt roligt att också Tom Sizemore, privat en riktig problemsnubbe med skulder och missbruk och fan vet allt men på film alltid en klippa, fick en framträdande roll som trygg militärsnubbe med fighting spirit.

en Bay-film kräva dessa explosioner

Eftersom det inte sparades på något, vare sig kostnadsmässigt, personalmässigt (det totala antalet i filmcrewet uppgick som mest till 3000 personer bakom kameran i någon form) eller effektmässigt är det naturligtvis en mastodontfilm man ser här framför sig, inte minst i manus som tar hela 180 minuter på sig för att nå eftertexterna och då har vi fått uppleva rena gott och blandat-påsen;  romantik, livsfilosofi, humor, krigsscener, hämnd, sorg, hopp och en hel krigsflotta som gått till botten med nästan allt manskap. Det är likt en galen mixer som bara spottar ur sig allt, kanske i vissa lägen mer kvantitet istället för kvalitet.

Det går dock inte att blunda för att det återigen är en otroligt snygg vara från firma Bay/Bruckheimer. Från att vara en slowstarter med tonvikten på romantiken, kärleken och den taffliga humorn, växlar filmen upp rejält i både tempo och stil när det drar ihop sig till krig. För när det väl smäller till i filmen görs det med besked! Själva anfallet mot Pearl Harbor vräker på med intensitet och ett galet flippande och klippande mellan alla olika scenkonstruktioner, och mitt i allt flänger filmens leading boys Affleck och Hartnett runt och stilar på sedvanligt, men ganska underhållande, manér.

Bay har full koll på actionbitar och drivet, men lägger sig också vinn om detaljerna. Miljön känns sådär romantisk trevligt 40-tal. Musiken , frisyrer, kläder och scenografin. Det mesta känns genuint och det blir som ett enormt smörgåsbord av effekter, färg och lite klassisk dramaturgi. För mitt i allt detta finns ju också det här lite besvärliga triangeldramat mellan Affleck, Bekinsale och Harnett, och hur man nu lyckas få in dessa snurriga turer i manuset och få dem att samsas med svindyra actionsekvenser, militärstrategi av bistra män i uniform runt konferensbord, historiska små detaljer och lite lusig humor vete i hundan. Men det funkar och det tar sig hela vägen i mål också. På köpet får man de numera obligatoriska sekvenserna med motljus, slowmotion, drypande stråkar och en enorm filmisk domedagskänsla att hela världens framtid ligger i vad huvudpersonerna i manuset tar sig för härnäst.

Mycket raffinerat och mycket proffsigt gjort av alla inblandade. Bay med full koll, effektmakare som kanske jobbat övertid kan njuta av sina namn i eftertexter och känna att de gjort ett satans bra jobb. Skådisarna drunknar faktiskt aldrig bland effekter och snygga bilder, utan får komma till tals och spelar över lagom mycket. På intäktssidan ler nog vår skäggige vän Bruckheimer fortfarande åt 449 miljoner inspelade snygga dollars sedan premiären för snart 12 år sedan. Och någonstans kan jag inte låta bli att underhållas av filmen. Inte höja den till några skyar, men gilla den för vad den är och gör. Och heller inte skämmas för att erkänna att när Faith Hill´s dunderhit There you´ll be smäktar loss i slutet är det något blött i den annars stenhårde (yeah right) Flmr´s ögonvrår..

Pearl Harbor är ytterligare ett bevis på att nedplöjda resurser på ett manglande sätt kan leverera ihop med en osviklig magkänsla för vad som fungerar på den genomsnittlige filmtittaren när det vankas popcornunderhållning från glittriga sidan av Drömfabriken. En löjlig saga visst, med förbannat mycket yta, ett spektakel fullpumpad med effekter och billiga tricks för att spela på våra känslor och nog känns det som en stor köppizza med extra allt på. Känslan efteråt är också liknande, mätt för stunden men inte mycket att komma ihåg av värde.
I enlighet med att det är en mastodontfilm som avhandlats känns det också som att denna text svällt ut till just detta…mastodont. Följaktligen slutar därför dagens skriverier här och nu.

Bay´s andra samarbete med Jerry Bruckheimer, men inte det sista (Don Simpson gick dock bort under inspelningen av den här filmen) och redan här syns de tunga signum som blivit standard för dessa herrars lek tillsammans genom åren.

Och frågan är om inte det här är en av de vassaste i knivlådan hos vår pangpang-regissör.
Han har fått självaste Sean Connery i the lead, flankerad av ”mr over-the-top”-Nicolas Cage och alltid sevärde Ed Harris som filmisk motståndare, en historia som i sedvanlig stil rappas upp och förses med lagom många MTV-klipp, tillräckligt många skjutvapen för att hålla igång en modern hemmabioanläggning och en svulstighet värd namnet. Lägg därtill ett synnerligen otrevligt hemligt vapen i händerna på illojala skurkamrisar…och tja.. underhållningen till popcornen i soffan är näst intill fulländad.

helan och halvan actionstyle!

Badass (ja jag gillar det ordet)-militärer med en lömsk plan tar hela Alcatraz som gisslan och hotar att skicka domedagsvapen på San Francisco om inte vissa krav uppfylls. FBI förhandlar lite skenbart, drar i lönndom fram gamle Alcatraz-fången Mason (Connery) som tillsammans med  en nervös galenpanna till  agent; Stanley Goodspeed (Cage) bryter sig in i det gamla fängelset för att ge skurksen en match.

Upplägget är ju helt lysande, och med vildhjärnan Bay vid rodret blir det ju naturligtvis en fest utan dess like. Du får snygga motljusbilder över San Franscisco-bukten, bistra Hollywoodskämt och oneliners i pressade lägen, blytunga stråkar i soundtracket, snitsigt koreograferat filmvåld av bästa märke och ingen som gillar tung action från årtiondet strax före millenniumskiftet kan väl vara missnöjd.

Förutom Connery och Cage och Harris avnjuts insatser av ständiga birollsinnehavarna Michael Biehn, William Forsythe, David Morse, John Spencer och självaste ”Dr Cox” John C McGinley.

Bay med filmfotograf har superkoll på sin vision och bjuder på rak och tung action uppbackade av Bruckheimers miljoner. Skit i att manus är tillrättalagt och fetgalet overkligt. Skit i att Connery är kaxig på gränsen till olidligt självgod, skit i att Cage gapar och skriker och har sig…han kan trots allt skjuta och leverera det Bay vill ha.

filmposer att älska

Filmen kostade runt 75 mille i dollars att göra, drog in 25 vid premiärhelgen i USA i juni -96 och vid november samma år hade rullen dragit in i runda slängar 134 miljoner dollar och alltså gått med superdupervinst på bara fem månader.

Till dags dato har äventyret på fängelseklippan klirrat in hela 335 miljoner dollar i kassan. Inget fel på den återbäringen och framgången var så att säga solid as a rock. (sorry..)

Alla var nöjda, Bruckis fick valuta för sin investering och Michael Bay fick sätta sin tunga stil på Hollywoodkartan och fick utlopp för sitt begär att skjuta sönder alternativt spränga saker. Och mer av den varan skulle det ju som bekant bli under de kommande åren.

The Rock är en actionklassiker som ska ha sin beskärda plats bland andra tunga titlar. När det görs så lent snyggt och färgsprakande med finfin plastyta av killar som vet hur miljoner ska dras in, det är då man hatar att man älskar Hollywoods slampiga sidor.
En film att se om vilken dag som helst på året.

Men ni vet ju hur det är, så mycket filmer i tillvaron och så lite tid…

Nu finns iaf en alldeles egen sektion i menyn ovan.
För året som gick.

"men hur i h-e tänkte han här!??!"

Inga direkta överraskningar om man säger så.

Klart historier som denna och andra liknande är plagierande!
Säg de som har något nytt att komma med…?  Nåväl, här är det alltså på svenska, och en gammal hund som yours truly drar genast öronen åt sig och börjar fnysa aningen skeptiskt. Orden svenskt + kvalité klingar i denne filmnörds sinne lika troligt som att någon av alla de jäkla trisslotter som inhandlats under åren skulle innehålla 25 000 spänn i 25 år.
Å andra sidan; plötsligt händer det…

Nu ska väl inte fallet här ska dras så långt som till succé, men oväntat nog håller dagens betraktelse stilen riktigt ordentligt. Eller kanske det är så att långfilmsdebuterande duon Olsson/Åkesson flirtat tillräckligt bra med utrikiska alster för att kunna sno så mycket att det ser bra ut och framför allt eget..?

Dystra Malin (Sofia Ledarp) ska från punkt A till B medelst bil och släpkärra. Tillvaron tycks inte speciellt bra och en tragisk händelse i familjen spär bara på dysterheten. Snart blir det också värre när hon i ensliga svenska skogstrakter träffar på en sådan där kuf som man inte alls vill bli bekant med. Ett par dramatiska turer senare är Malin fånge i ett ödsligt hus och utsikterna är inte direkt goda för ett fredligt frisläppande. Nu är dock vår Malin inget mähä, finner på råd och se där har vi oss starten på en fartig jakt i den svenska vildmarken serverad.

köpa bil av denne goe gubbe...?

Manuset ödslar ingen tid på sega förklaringar eller pedagogiskt berättande bakgrunder, här är det öppna spjäll från början. Och det känns friskt gott folk. Den svenska tramsstämpeln känns långt borta. Snarare går tanken till kanske den norska Rovdyr, men utan den filmens sensationslystna effektsökeri. Här satsas det mer på rak spänning och enkelt obehag som framför allt i början för tankarna till mästerverk som Liftaren (utan att för den skull komma upp i den klassen).

Filmen håller storyn tajt, segar aldrig ner sig och persongalleriet inskränks till ett fåtal individer. Kjelle Bergqvist äger naturligtvis varenda scen han medverkar i, och ingen kan med sådan skön naturlighet ge ordet ärkesvin ett rejält trevligt Svensson-ansikte. Ledarp gör sig som fisken i vattnet fast det handlar om den gröna skogen. Mer skitig och härjad, ju tuffare ser hon ut. Till och med Björn Kjellman fyller sina promenadskor riktigt bra. Klippningen känns tät och fotot snyggt, där skogens alla skuggor och ljud blir en snygg bakgrund till det som sker.

Försvunnen känns osvensk och enkelt underhållande utan tjafs. Filmens stora plus hittas i berättandet som trots en del logiska galenskaper, vilka ändå naturligtvis finns (vilken badass lämnar någonsin kvar nyckeln i en celldörr..!??!) och visst plagierande från stora filmvärlden, lyckas hålla på sig i det längsta vilket gör att jag som tittare inte riktigt vet hur det ligger till. Faktiskt. Och sådant gillas i den här filmbloggen. High five i soffan!

Flmr är med andra ord en filmkille.
Men, MEN, det kommer alltid sällsynta tillfällen då undantaget inträffar.
Som nu.

Sons of Anarchy.

Jag är besatt.
Hör ni det, besatt!

Säsong 1 är avklarad.
Min lyckliga stjärna har sett till att Säsong 2-boxen nu hittat hit också.

Jax, Clay, Tig, Chibs, Tara, Opie, Juice, Bobby Elvis och Gemma.
Mina nya tv-kompisar.

Tusan vad bra det är!

Just i den här framtiden åldras alla tills de är 25, sedan lever de ett år till innan det är slut, bara sådär. Om man inte kan komma över tid förstås, då kan man bara leva vidare som den vitala 20+:are man är.

Dagar, timmar, minuter har ersatt pengar som valuta och allting avhandlas istället i tid via den grönt lysande display som sitter under huden på varje persons underarm. Lever du i rika city har du förmodligen vansinnigt mycket tid, lever du i slummen som en knegare är det sämre ställt. Precis som Will (Justin Timberlake) där varje dag går åt till att fylla det ständigt sinande tidskontot. För ingen vill ju dö, eller hur? Tillvaron skiter sig för Will när en mystisk främling från det rika city donerar sitt överskott på tid till Will, som dessutom anklagad för ett brott beslutar sig för att göra ett besök i the Big City för att se vad de evigt unga egentligen har för sig.

Väl där träffar han på rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfried), tycke uppstår och den uttråkade dottern får upp ögonen för vad som sker i de mindre glassiga kvarteren (surprise), revolterar mot pappa rikingen och de tycks plötsligt bli framtidens svar på Bonnie och Clyde.  Nu görs detta inte ostraffat och Storebror skickar sin bästa timekeeper (Cillian Murphy som hade gjort sig bättre med skinnrockslooken i Blade Runner…), en sorts tidspolis för att fånga in paret och lägga vantarna på den dyrbara tid som de två turturduvorna uppenbarligen börjat snatta från rikemansvärlden.

Helt klart är att Niccol har en rätt intressant historia/samhällsåskådning på g här. Byt ut valutan pengar och ersätt den med något vi alla människor kommer i kontakt med och mer än ofta behöver. Vad händer när plötsligt tid är för de bättre belevade, de som anser sig vara lite förmer? Frågeställningen är onekligen kittlande, och det i samband med Niccols uppenbara kärlek för att visualisera framtiden i strikt men ändock detaljrik scenografi borde väl göra att filmen spelar i den säkra ligan? Skulle man kunna tro i alla fall.

i behov av både mer tid och ett tajtare manus..

Men se det blir liksom inget speciellt av det hela. Det som börjar lite mystiskt och intressant utvecklas till en högst konventionell jaga-runt-och-fly-timma. Historien börjar gå på tomgång, vissa logiska luckor infinner sig (som man gör bäst i att inte fundera på) och sedan är det liksom bara slut. Utan några överraskningar eller twister. Precis som i Surrogates, vars tema var lite liknande om människan i framtiden.Timberlake gör dock bra ifrån sig och är en snubbe att räkna med i framtiden. Amanda Seyfried visste kanske inte vad rollen innebar när hon tackade ja, springer mest runt i snyggkläder och fulfrisyr. Cillian Murphy gör en dag på jobbet, varken mer eller mindre. Känslan är att Niccol prompt skulle blanda action med samhällskritik och tog för svaga ingredienser av varje del.

In Time startar rätt bra för att sedan sjunka tillbaka och bli tråkigare ju längre den håller på. Grundstoryn känns inte alls fel  men slarvas bort när det ska in standardaction och som vanligt väljer man att inte gå på djupet med karaktärerna. Intetsägande, men håller sig i alla fall på rätt sida om uselheten.