The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Forgetting Sarah Marshall (2008)

Komedier är alltid en svår nöt att knäcka. Inte många av de som produceras på löpande band håller egentligen för en hel film.

Oftast börjar de lovande för att sedan sagga ordentligt mot slutet. Eller också finns där små guldkorn i en övrigt rätt svag berättelse. Det finns chickflicks och det finns plumpkomedierna. Det finns de som vill kalla sig drama OCH komedi men som ofta slutar i en grötig mischmasch.

Finns då tex en komedi som mixar dessa subgenrer lite inom komedifacket? Som kanske lyckas få till en lagom skruvad historia som i alla fall lutar åt det hållet….?
Jag har sett svaret på den gåtan. Och det med positiv eftersmak!

Byt ut chicks mot grabbs och blanda in lagom mycket naket och fräckt så får man just det som kan lyfta en hel kväll. Jomen, allvarligt. Peter (Jason Segel i en mycket rolig roll!) är tillsammans med tv-stjärnan Sarah (Kristen Bell). Eller var. Nu är Peter dumpad till förmån för den stollige engelske rockern Aldous Snow (Russell Brand). Vår hjälte fattar ingenting och bryter fullständigt ihop och enligt traditionens alla regler försöker han döva smärtorna med att ragga upp okända kvinnor för sex. Det går ju så där kan man lugnt säga, men mycket underhållande för oss som tittare.

Rådet att åka till Hawaii och komma bort från allt låter ju som en god idé. Synd bara att exet och hennes nye lover hade tänkt samma sak. Upplagt för pinsamheter och diverse skämmiga konflikter. Mitt i alltihopa möter den olycklige Peter också den både söta och smarta Rachel (Mila Kunis) som jobbar på hotellet. Man behöver ju inte vara helt oromantisk lagd till sinnet för att fatta vad som väntar runt hörnet på den fronten.

Så här i skrift kan jag hålla med om att storyn låter i simplaste laget, men utfört framför kameran av dessa roliga skådespelare tar det en helt annan fart. Sköna bilder av Hawaii, roliga kommentarer och träffsäker ironi, en litet uns allvar om relationers alla problem och vikten av att se varandra. En stor fördel är annars tror jag att filmen inte helt tar sig på allvar heller, som om manuset känner att det inte måste avhandla de obligatoriska punkterna om det inte vill.

Segel själv står för manuset och tvekar inte att uppträda helt näck i bild när storyn så kräver. I övrigt lagom snuskig humor och ett färgstarkt birollsgalleri som kompletterar de fyra större rollerna där speciellt Russell Brand tar hem åtskilliga poänger som den kufiske och rätt sköne rockstjärnan som inte har koll på nästan någonting, utom sin egen förträfflighet. Segel och Kunis är ett bra par ihop och utstrålar kemi mellan varandra. Kristen Bell gör inte sin Sarah Marshall helt till en bitch, utan får tillfälle att visa upp lite mänskliga sidor hon också.

Ett tag kändes det som om Ben Stiller hade patent på precis den här sortens roller, men Jason Segel visar att det finns gott om konkurrens på den fronten. Det går inte annat än att bli på gott humör när eftertexterna rullar igång.

Forgetting Sarah Marshall underhåller ända in i kaklet och det är man banne mig inte bortskämd med! Snygg, skojig, lite skämmig, sköna detaljer och träffsäkert utfört av alla inblandade. Här tvekas inte om det mer än väl godkända omdömet. Mer sådant här!

”There’s only one cure for pain like that”
”What?”
”Weed. Ya got any?”
”No”
”Well then let’s just go surfing”

Megamind (2010)

Dreamworks Animation trollar igen med pengar och talang i sina databurkar.

Resultatet denna gång är historien om den blåhudade mästerkriminalhjärnan Megamind, som från den första dag han anländer till jorden i en flyktkapsel från sin egen planet (ett snyggt lustmord på Superman-legenden) leds in på brottets bana. Synd bara att den genompräktige Metro Man också hamnat i samma stad vid samma tidpunkt.

De två blir ärkefiender genom åren ända tills Megamind nu en gång för alla lyckas bli av med Metro Man. Plötsligt ligger vägen öppen för vår skurkvän att dominera tillvaron som han vill, men banne mig om det inte plötsligt börjar bli lite tråkigt utan en motståndare…och hur ska han göra med den kvinnliga reportern Roxanne som han är smygkär i…? Megaminds lösning på det första problemet är att skapa en ny hjälte som ska bli hans nya motståndare att utkämpa värdiga bataljer mot, men allt går dessvärre inte riktigt som han tänkt och plötsligt står han inför det ovanliga faktum att han måste….rädda sin stad!

Ytterligare en otroligt snygg animerad produkt att titta på med detaljer och miljöer i perfekt utförande, och som vanligt är jag ju lite svag för den nya tidens animationstekniker. Lägg därtill en rätt skön humor med stundtals dragning åt det vuxna hållet. Bakom kameran har man också bemödat sig med att satsa på kvalité i röstinsatserna vad gäller originalcasten (vägrar som vanligt att skåda filmer som dessa med svenska röster). Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och till och med Ben Stiller förhöjer stämningen.

Megamind är rätt harmlös och kul med en story som inte ska analyseras för mycket. En blandning av Superman-goes-bad, Cyrano-de-Bergerac och lite allmänna blinkningar åt diverse superhjältefilmer. Kanske inget att slå på stortrumman för, men å andra sidan animerad underhållning som vågar vara lite omoralisk då och då (utan att korsa gränsen gubevars), även om slutet naturligtvis är det förväntade. Men vägen dit är genomgående rolig.

”All men must choose between two paths. Good is the path of honour, friends and family. Evil… well, it’s just cooler.”

Madagaskar 2 (2008)

I avdelningen uppföljare är det denna gång Madagaskar-gänget med lejonet Alex i spetsen som tar plats.
När historien nu tar fart igen känner våra vänner att det börjar bli dags att styra kosan hem till New York. Som vanligt handlar det om den fåfänge Alex (Ben Stillers röst), den snabbpratande zebran Marty (Chris Rock), den gladlynta flodhästen Gloria (Jada Pinkett Smith) och slutligen den hypokondriske giraffen Melman (David Schwimmer).
Tack vare de obetalbara optimisterna pingvinerna med ledaren Skepparn i spetsen har nu ett gammalt flygplansvrak ställts i ordning till våra hjältar, och en flygresa hem till lugnet i djurparken väntar.
Eller inte.

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän planet kraschlandar mitt i Afrika, närmare bestämt nästan exakt på den plats där lejonet Alex en gång i tiden växte upp innan han blev infångad och förpassad till djurparkslejon.
Här går nu startskottet för den historia som rullas upp med Afrikas landskap som fond.
Madagaskar 2 gör jobbet, ingen tvekan om det. Här finns gott om roliga utfall och rena galenskaper som får dig att brista ut i stora varggrin.
Men, det blir lite så med framgångsrika animerade filmer, att nyhetens behag ebbar ut efter ett tag. Kanske man tom ska tänka sig för både en och två gånger innan man gör uppföljare.

Madgaskar-gänget får under en och en halv timme vara med om allehanda tokigheter till äventyr, råna turister, rädda vattenhålet från uttorkning och försöka undgå att bli offer till en mullrande vuklkan! Ett rätt snärtigt tempo döljer snyggt att manuset inte är lika friskt som i den första filmen. En del rätt självklara upprepningar återanvänds och små stänk av sliskig familjemoral letar sig in då och då.
Det utmärkande positiva med den första filmen var just att den var ganska befriad från djupsinnigheter som tex Disney kan trolla fram i parti och minut.
Dreamworks Animation verkar inte alls känna samma förpliktelser att mata tittarna med sådant, utan kan tillåta sig att sväva ut i rena nonsensheter och galenskaper.
Madagaskar 2 närmar sig alltså dock den gränsen en aning när man låter Alex hitta sin familj, och hux flux handlar  det mycket om moral och värderingar.

Får väl kanske ändå anses som okej i och med att barnen är målgruppen nr 1 för filmen.Slapstickvåld finns med lite då och då men är så oskyldigt utfört så att ingen torde reagera på det i onödan.

Fortfarande är det pingvinerna som stjäl showen i varenda filmruta de är med, och snart är det väl ändå dags att ge dem en helt egen långfilm!

De är hur sköna som helst och jag skrattar varje gång de iscensätter någon av sina makalösa ideér.
Ett par nya figurer introduceras också, jämsides med den fortfarande helt galne Kung Julian som naturligtvis har följt med på resan..
Väljer man att se filmen med svenska röster får man dras med Björn Kjellman, Michael Nyqvist och Regina Lund, och de gör väl vad de ska även om originalrösterna alltid känns bättre och mer levande.

Madagskar 2 når kanske inte riktigt upp till sin föregångare, men det är tillräckligt med galenskaper och skratt för att det ändå måste anses vara en okej film att titta på när andan och barnasinnet faller på.
Kidsen har naturligtvis ingen anledning att tvivla på underhållningsvärdet.

Rykten talar om en del 3, men det vore nog synd i så fall.

Betyget: 2/5

Natt på museet 2 (2009)

Dags för ännu en uppföljare.
Och att spinna vidare på en historia som utspelar sig mestadels nattetid på ett museum där de olika utställningsföremålen får liv måste ju vara en ren önskedröm för ett gäng driftiga manusförfattare!

Den första filmen om, den inte helt i livet framgångsrike, Larry Daley (i Ben Stillers skepnad) hade sina stora och små poänger i all sin överdrivenhet.
Bara idén att låta den fumlige nattvakten försöka hålla koll på allsköns vaxdockor som vaknat till liv inbjuder till en fantasitripp utan dess like.
Natt på museet var rejält rolig och hade begåvats med en lagom dos av både barn- och vuxenhumor.
Stiller är möjligen inte den första man ser framför sig när ordet karaktär ska sättas framför ordet skådespelare, men i filmer av denna kategori har han en naturlig plats. Dessutom har jag alltid gillat Stiller och hans humor.

När hans figur Larry nu återvänder igen i uppföljaren behövs ingen tid spillas på att introducera oss tittare för hur det fungerar med de ostyriga museiföremålen.
Vi kastas rakt in i storyn som den här gången tar en utflykt till ett helt annat museum, The Smithsonian i Washington, dit flera av Larrys ”skyddslingar” har flyttats för arkivering.
Larry, som nu avancerat från nördig museivakt till eh…nördig egenföretagare känner förstås ett sting av sorg över detta vid ett litet besök på museet strax innan nedpackning i trälådor förestår.

Ett telefonsamtal senare i manuset är dock Larry på väg i full fart till Washington för att undsätta sina kompisar som är i knipa.
Här växlar nu filmen upp i maxläge och manusförfattarna verkar ha levererat enligt devisen ”så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt”!
Där den första filmens manus möjligen kunde innehålla något spår av ett mönster i berättandet, flippar Natt på Museet 2 helt ut i en orgie av effekter, humor och våldsamt tempo. Som att sitta i en berg-och-dalbana och hela tiden matas med den ena kurvan värre än den andra.

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Filmen återanvänder nästan sin första handling, och gör det oförskämt snyggt. Ut med de flesta av de gamla figurerna (även om Owen Wilsons sköna cowboy är med igen och får lite större spelrum samt Robin Williams korta återkomst som Roosevelt x2) och in med ett par nya karaktärer.
Således får vi stifta bekantskap med en fåfäng general Custer, en sur Al Capone, Ivan den förskräcklige med taskig dialekt och en lättretad Napoleon.
Bäst i gänget som gör allt för att sabotera för vår hjälte Larry är dock Hank Azaria som den läspande (!) skurkfaraon Kamunrah, vilken gör allt för att komma över den magiska tavlan som får dem alla att vakna till liv.
Som Larrys sidekick i denna karuselltur tar den kvinnliga flygaren Amelia Eearhart plats i skådespelerskan Amy Adams fartiga gestalt.

Natt på Museet 2 bjuder inte på några som helst överraskningar eller nyheter, men levererar en snyggt blandad godispåse som inte torde göra någon med fantasin i behåll besviken.
Ett lövtunnt manus vägs upp av skojfriskhet där den vuxna humorn fått ännu lite mer plats, och ett galleri av snygga effekter staplade på varandra. Skådespelarna gör vad de ska med extraplus för Azaria och Adams.

Glöm all eventuell logik och mönster.
Det här är en nöjestur utan ambition att ha något budskap. Vi tittar ju trots allt på museidockor som blir levande…

Och visst är den lilla irriterande apan med igen, i dubbel upplaga!

Betyget: 2/5