Jamen hörni. Va?!
Snacka om ett dilemma här. En sorts splittring som heter duga. Tveeggade känslor i harmoni. Eller disharmoni. Jim Jarmusch är en intressant sälle med en och annan intressant film (Ghost Dog!). Men här vete i tusan om jag hängde med hela vägen. Eller helt enkelt inte förstår. Eller något. Hur som helst känns det väldigt otillfredsställande och…ofärdigt.
Upplägget är annars lovande, med Bill Murray som den sällan leende filuren Don Johnston (bara namnet) som via ett mystiskt rosa brev får reda på en sons existens och dennes eventuella sökande efter sin far. En påstridig granne och lite nyfikenhet senare är Murrays figur ute på vägarna för att besöka gamla flickvänner och ragg och där om möjligt kunna utröna vem som kan ha skickat brevet och i så fall varför, så här många år senare.
Att inte påstå att Bill Murray är som klippt och skuren för den här rollen är som att undanhålla en rak sanning. Att inte påstå att Jarmusch sinne för bilder, detaljer och berättartempo stundtals firar viss framgång, är också att ljuga. Nyfikenheten ligger som en spänd drivfjäder genom hela historien och någonstans vill man så gärna att Johnston ska hinna upp sitt öde. Dessvärre är det också nyfikenheten på hela storyn som i slutänden orsakar den irritation som dyker upp när jag känner mig lurad på hela kalaset. Att alla lösa trådar är just lösa så in i h-e, och att jag möjligen förväntas göra en helt egen tolkning av vad jag just sett. Men hur då?! Filmen är otroligt effektiv i att lämna mig, nästan som Murray i filmen, ensam kvar på en soffa framför tv:n med tusen frågor i skallen och en känsla av ett haveri.
Det galleri av kvinnor som paraderar förbi kunde inte vara mer olika och Murrays karaktär har ett sorts återhållsamt, försiktigt, men ändå humoristiskt sätt att möta dem på. Sharon Stone, Frances Conroy, Jessica Lange och Tilda Swinton (vars scentid kan vara rekordkort, typ 30 sekunder) är så galet olika i sina karaktärer så att det blir som dag och natt. Vad får Don Johnston ut av denna resa? Blir han något klokare? Vad får jag som tittare ut av detta? Vad vill Jarmusch säga? Pretto och överambitiöst eller bara lite flumkul? Idiotmånga frågor och idiotlite svar.
Broken Flowers blir en konstig film, lätt att fastna i för Bill Murray, den underliggande sovande aviga humorn, det sävliga tempot som vägs upp av en stegrande nyfikenhet och ett bra soundtrack. Dessvärre är det lika lätt att förkasta filmen och bli förbannad på grund av det sätt som Jarmusch envisas med att slänga fram sin skapelse på.
Inte bra. Fast bra ändå. Eller…vad f-n…!
Flmr - Om film och serier. Mest. 