Gisslan (2005)

Om John McClane mot all förmodan skulle börja begrunda sitt  liv, bli lite ödmjuk, besluta sig för att byta livsstil, varva ned och ägna sig åt kontemplation över den fartfyllda och våldsamma karriär som förflutit…ja då skulle han kanske varit huvudpersonen i just denna film.

Här heter  Bruce Willis istället Jeff Talley och är en ex-gisslanförhandlare från Los Angeles. En incident med olycklig utgång i början av filmen har fått honom att ge upp nästan allt, flyttat till en liten håla i Kalifornien för att bli polischef. Ett ställe där inte mycket händer och det är precis vad Talley önskar. Vardagsproblem med familjen och en lappsjuk tonårsdotter är vad som står på menyn för det mesta.

När tre synnerligen otrevliga kufar gör ett oönskat och våldsamt hembesök hos den något obskyre affärsmannen Walter (Kevin Pollak) och dennes två barn blir det sannerligen annat på dagordningen för Talley och hans poliskår. Walter bor lite lagom avlägset i en ytterst avancerad villa där nu inkräktarna barrikaderar sig i väntan på att deras krav ska uppfyllas. Kanske till och med Talley får anledning att utöva lite av de färdigheter han skaffat sig som förhandlare i kniviga situationer?

Dagens objekt är lite lurigt att sätta ett omdöme på. Dels vill både Willis och filmens regissör Florent Emilio Siri uppenbarligen att det ska handla om ett drama, gärna med undertoner av skuld, försoning och familjeband. Men också om spänningsmoment, tung action och en historia som gärna vill ha en oväntad utveckling. Risken är som alltid att ju fler ingredienser som ska till, ju vattnigare blir det. Eller för kompakt i smaken.

Naturligtvis är inget så enkelt som det ser ut, och Talley blir snart varse att det finns ljusskygga figurer som i lönndom vill ha något från Walters hus då denne uppenbarligen inte har helt rent mjöl i sin affärsportfölj. För att få Talley lite samarbetsvillig mitt i all det andra kaoset kan man ju med fördel då dra in vår hjältes familj som övertalningsargument.

Willis tycker sig för ett ögonblick se Hans Gruber i skuggorna..

När det gäller just smaken på anrättningen som serveras blir det ömson svagt och starkt. Manuset försöker hålla en låg profil på Willis, verkligen distansera honom från den annars stadigt stabile och pondusfyllde karaktär vi är vana att se honom som. Samtidigt ska han genom hemliga mobilsamtal plötsligt fylla någon slags fadersfigurroll för de två kidsen som är inlåsta med skurksen i väntan på upplösningen. Även inom fiendelaget jäser det vad gäller lojalitet och maktkamp och i centrum där finns goth-utstyrde Ben Foster som högst opålitligt och irrationellt skrämselmoment med rent vanvettiga tilltag i parti och minut.

Det känns som filmen vill ta en seriös omväg till ett förväntat slut, Willis gör sitt bästa att spela låg och osäker och själv sitter jag mest och väntar på att karln ska slita fram sin pickadoll, slita av sig till linne och väsa något dräpande till den församlade polisstyrkan innan han ger sig i kast med att göra processen kort med de som förtjänar det. Filmen tar sig så sakteliga igenom ett ganska ok men förväntat manus till en situation som möjligen kan påminna lite svagt om just ovanstående. Naturligtvis har Talley en och annan räv bakom örat, och kan vi förmoda att försoningen med sitt livsöde äntligen inträffar?

Gisslan är inte en av Willis juveler i kronan, men han vet hur agera och föra sig även i historier som denna. Lite småsegt i mitten för att sedan få upp farten något mot slutet. Inga överraskningar rent manusmässigt dock och det gödslas friskt med stereotyper i dagens berättelse. Dock, en Willisrulle har man alltid plats för.
Godkänd  som kvällsmacka.

Det Femte Elementet (1997)

Ibland vill man ju bara bli sådär underhållen. Utan större djup eller tyngre mening. Då kan man banne mig slänga på den här rullen med gott samvete!

Någonstans för länge sedan läste jag någon artikel om att Luc Besson som yngling fabulerade fram en knasig historia i sin fantasifulla hjärna. En tokig soppa som kanske inte ens skulle gå att visualisera, men som Besson ändå alltid burit med sig i någon sorts portabel byrålåda. Var det då inte för väl att den kufiske filmmakaren till slut grabbade tag i sin ungdomsfantasi och såg till att få den gjord!

För vad är väl detta om inte drygt två timmars nonsens förpackat i det gladaste av färger, action, sci-fi och rent tokrolig humor. Som om alla inblandade gått på partaj anordat av värden Besson och fått sig lite goda drinkar och finfint tilltugg. Skit samma vad gäller festens innehåll egentligen, det viktiga är att alla som är där har kul och mår bra.

Se på Bruce Willis bara, snygg och smärt och nära till de patenterade oneliners han behärskar så till fullo i rätta element (!) Och se på Milla Jovovich. Sällan har väl hon sett så söt och oskuldsfull ut. Rolig är hon också och samspelet med Brucan ligger snyggt i dessertfatet. Snabbkäftade Chris Tucker ÄR påfrestande men till och med Willis småskrattar nog åt kommentarerna som sprutar ur Tucker´s mun under filmens gång. Partycrasharen nummer ett Gary Oldman sitter minsann i ett hörn och verkar mysa. Lagt sig till med värsta Billy-Bob-Thornton-sydstats-trash-dialekten har han gjort också i sin roll som badass. Rolig kille det där! Oldman verkar vara bästa gästen vilket party han än dyker upp på!

partykillar med tillfälligt problem

Och sådär håller det på. Besson målar upp en riktigt mustig historia om att rädda världen i framtiden, ett par mystiska stenar, dumstrutar till aliens och fartiga hjältar, ett New York som man inte vill köra flygande bil i och det hela saltat med lite trivsam tramshumor . Släng in lite snygga effekter och bra driv i tempot så är vi nästan i mål.

Det roliga med filmen när man nu ser den igen efter ett antal år, är att det är kul att upptäcka nya detaljer mitt i alla fyrverkerier som serveras. Besson må ha släppt iväg en rätt tunn story på manuspapperet, men utförandet är det sannerligen inget fel på.

Det Femte Elementet ger stil åt begreppet Roliga Timmen och det blir en knasig kombo av action, sci-fi, komedi och högtravande mumbo-jumbo. Allt försett med snygga bilder och ett extremt underhållande soundtrack. En klassisk oviktig pärla från Besson. Visst räcker det så ibland.

Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

16 Blocks (2006)

Bruce Willis har sin välförtjänta plats i filmvärlden som förste gestaltare av en sliten slusk, helst med alkoholmissbruk och med för jävliga kläder…fast utrustad med ett sällan skådat patos och ett hjärta av guld.

Möjligen kan han utmanas av Mickey Rourke i vissa lägen, men annars är det Brucans hemmadomäner. Här har man dessutom kastat på honom en gräslig musche som lök på laxen.

Som suputsnuten Jack Mosley får han en morgon det till synes enkla uppdraget att frakta det gnällröstade vittnet Eddie Bunker (Mos Def) från häktet till domstolen, normalt sett en händelselös och föga upphetsande  liten tur på runt 16 kvarter. Vad Mosley dock kommer att bli varse är att Bunker har bevittnat något alldeles extra i fulpolisutövande, något som gör att ett par av stadens rejält skumma poliser inte alls vill att vittnet ska nå rätten levande. Dessvärre riktigt illa när det visar sig att Mosleys polarpolis Nugent (David Morse) leder det ruttna polispacket.  Bättre fly än illa fäkta passar rätt bra här och det är precis vad Jack och hans vittne gör, till skurksen stora vrede.

Richard Donner vet hur hantera action från tiden med Dödligt Vapen-filmerna, och tillsammans med Willis visar han hur en gammal hederlig actionslipsten ska dras. Historien i sig är busenkel, på gränsen till banal, men invävt i ett sorts gammalt skönt western-mönster blir det rätt ok ändå.

Donner kan sina scenlösningar och låter dessutom staden New York spela en av huvudrollerna med sina många folkmyller och kvarter befolkade av diverse löst folk som hela tiden verkar springa i vägen alternativt erbjuda visst skydd. Under den stirriga flykten hinner både en och annan hemlighet avslöjas, Eddie pytsa ur sig putslustiga vardagsfilosofier och påverka Jack till att möjligen ta tag i sitt nedsupna liv. Det blir givetvis en småtraditionell buddy-historia mot slutet, Jack kommer på listigheter och manuset är precis så förutsägbart som det bara ska vara i den här genren.

David Morse är naturligtvis lysande som evil cop här, synd egentligen att denne engagerande skådis oftast får ikläda sig fulrollen i de filmer han medverkar i, men å andra sidan gör han det alltid bra. Mos Def som Eddie må vara vansinnigt enerverande till en början, med sin hemska röst, men vinner på poäng ju längre filmen rullar på. Och Willis…tja han är ju Bruce Willis…även om han går på halvfart. Det räcker så.

16 Blocks är egentligen en typisk mellanfilm i genren, regisserad av en man som säkert kan göra det i sömnen om så vara skulle. Utmaningar saknas nästan helt i manuset som ändå innehåller rutinerad spänning och stilsäkra övningar och som återtittsfilm är den helt ok, och lika snabbt glömd efteråt.
En vardagskvälls-avslutare.

”You know, when I woke up this morning, I didn’t expect to be trading nine millies with my friend.”

Red (2010)

Frank Moses (Bruce Willis) har det lite tråkigt i livet. Bor ensam i stora huset på lugna gatan i idylliska villaförorten. Det enda roliga han verkar ha som nybliven pensionär är att ringa och flörta med tjejen på pensionsmyndigheten. Och till råga på allt lackar det mot jul också.

Nu är dock Frank inte vilken pensionär som helst, något som blir uppenbart den natt ett gäng tungt beväpnade figurer bokstavligen försöker skjuta Frank och hans hus i bitar. Listige Frank reder dock upp situationen och gör processen kort med de maskerade inkräktarna som verkar vara av det mer organiserade slaget. Men varför var de efter Frank? Kan det möjligen ha något att göra med att vår huvudperson är en pensionerad stenhård agent från inget mindre än…taa-daa..CIA…och kan svaren möjligen sökas i det förflutna och hos vissa av hans gamla kumpaner..? Sagt och gjort, Frank påbörjar en lustiger resa som tar både honom och oss tittare med på en karuselltur av det mer trivsamma slaget.

Naturligtvis gör sig Bruce Willis helt rätt i den här rollen. Det är liksom en Bruce-roll, effektiva one-liners, mustig action och ett gott humör genom hela filmen. John McClanes spöke känns plötsligt inte så långt borta. Historien snäppar dessutom upp sig ett par nivåer när gamla proffs som Morgan Freeman, John Malkovich (äntligen en värdig knäppgöksroll till denne favorit!), Brian Cox och inte minst Helen Mirren (ingen kan som hon bära upp ett prickskyttegevär…) gör entré. Mot dessa gamla rävar står ungdomen i form av CIA-agenten Cooper (Karl Urban) som utan att kanske veta varför plötsligt finner sig jagandes Moses och hans anhang som anses vara en säkerhetsrisk för nationen. Moses och co använder nu all sin list och tuffhet för att gräva i det förflutna och komma fram till varför myndigheterna uppenbarligen vill se dem ganska stendöda.

Dagens regissör, tysken Robert Schwentke (Flightplan), har fattat grejen med den här historien. Han låter Willis och gänget hållas, ger dem lite fritt spelrum. Ungefär som en gammal skolklass på återföreningsutflykt. Tempot lullar på i lagom takt, inte för fort och definitivt inte för saggigt. Där humorn tappar i fräschet piskar actionsekvenserna in som rappa snärtar, trots att filmen har en good-feeling nästan åt det varma komedihållet är actionbitarna ganska hårda och våldsamma och explosioner i flertal saknas definitivt inte. Mary Louise Parker är väl något av det sjätte hjulet i det synnerligen udda gänget, men som Franks kärleksintresse på pensionsmyndigheten hamnar hon av en slump i det ystra gänget och skäms inte för sig. Parker är en gudabenådad komediaktris och har ett underbart minspel som kommer till pass både en och två gånger. Samspelet med Willis är riktigt roligt och flirtigt.

Red innehåller en starkt konstruerad story som faktiskt inte är så jätteviktig och inget att ägna för mycket funderingar på. Grannlåten i filmen står rollinnehavarna för och samspelet är av det skönare slaget. Lite humor, lite underhållande filmvåld och en hoper gamla rävar mixade med nytt och etablerat i rollistan tillsammans med ett lagom trivsamt driv gör den här filmen till en riktig underhållande  upplevelse.
Gammal är trots allt kanske bäst….?

Cop Out (2010)

Man undrar ju onekligen lite nyfiket vad regissören Kevin Smith fick filmbolaget att gå med på i utbyte mot att han regisserade denna film. Den första film där han inte varit med och skrivit manus (även om man en bra bit in i filmen börjar misstänka att Smith trots detta haft ett och annat att säga till om vad gäller händelserna), och en story som kanske inte är så mycket…eh…Kevin Smith. Filmen är allmänt sågad och slängd i dyn av proffstyckarna, och frågan är då om filmen verkligen är så dålig och usel som det gapas om…? Nix tycker jag. Som slapp kvällsunderhållning duger den gott, och jag skulle verkligen ljuga om jag påstod att jag inte drog på munnen vid ett flertal tillfällen, kanske till och med skrattade högt ett par gånger. Har jag då dålig smak, eller fattar jag ingenting om en films pros and cons..? Åjo, det vill jag nog hävda. Smiths alster är istället en simpel bagatell där det gäller att inte fundera alltför mycket (typ inte alls) på vare sig manus eller logik eller att skådisarna måste prestera på ett trovärdigt sätt. Det här får man nog helt enkelt se som roliga timmen framför kameran.

Bruce Willis och Tracy Morgan är polisparet vars käftar uppenbarligen går i ett, lagom illa omtyckta av kollegor och befäl. Den oerhört tunna storyn berättar om Jimmy (Willis) som för att kunna bekosta sin dotters bröllop tar beslutet att sälja sin dyrgrip i form av ett gammalt värdefullt basebollkort. Hans kollega Paul (Morgan) oroar sig mest för att hans fru är otrogen och ältar detta till Jimmys stora förtret. Den tunna storyn blir nu alltså ännu tunnare när Jimmys kort själs vid ett rån i samlaraffären och när det omaka polisparet tar upp jakten snubblar de rakt in i en ljusskygg gangsteruppgörelse. Så mycket mer behöver man inte orda om den här filmens handling. Vill du se kvalité ska du nog inte se den här, vill du däremot ha en stunds hjärnbefriad, larvig under-bältet-humor kan detta mycket väl vara ditt val för kvällen. Vill man skulle man också kunna säga att det är en liten obskyr hyllning till alla de polis-polare-filmer som ströddes ut i parti och minut under det glada 80-talet. Som för att understryka detta möjliga faktum har Smith också hyrt in gamle keyboard-virtousen Harold Faltermeyer (Beverly Hills Cop – say no more!) till det musikaliska stödet, vilket allt är lite festligt för oss som rände på biograferna då när det begav sig.

Någonstans läser jag mig också till att Smith alltid velat jobba ihop med Willis (förutom det lilla samspel de fick till stånd i Die Hard 4.0), och att Willis var av samma ståndpunkt. Därav Willis medverkan i det här alstret som väl minst sagt inte är i klass med just Die Hard-serien direkt…Vissa höjdpunkter dock när Sean William Scott dyker upp i ett par scener och stjäl föreställningen. Här är det lite humorvarning, antingen gillar man Scott och hans humor eller också påminner den om en irriterande klåda. Viss tolerans mot låg humornivå krävs troligen alltså som tittare här. Denna kväll var jag dock på gott filmhumör och ber att få hänvisa till ett uttryck jag läste hos bloggkollegan Rörliga bilder och tryckta ord: ”Hellre en dålig film än en tråkig film .”
Hear Hear!

Cop Out har inget att förtälja filmvärlden i moral, meningsfullhet eller syfte. Manuset är lövtunnt och bygger nästan helt på samspelet mellan Willis och Morgan. Smith drar handlingen forcerat framåt och slänger in en och annan actionscen som lite komplement, eller att fylla ut tiden med (välj själv). Det raka med filmen är dock att den heller aldrig gör anspråk på att vara större och viktigare än vad den är. Bra: nej, men underhållande så det räcker för en kväll i tv-soffan när det rätta humöret infinner sig och kravet på kvalitét har tagit ledigt.

Betyget: 2

Surrogates (2009)

I en framtid nära dig lever människan sin vardag med hjälp av surrogater, dubbelgångare, kloner av människan som gör allt det som du och jag gör till vardags annars.
När ett mystiskt mord sker på  just en sådan klon, blir det FBI-agenten Greer (Bruce Willis i 80-talsfrisyr) och hans kollega Peters (Radha Mitchell) som får i uppgift att försöka lösa mysteriet. Greer är naturligtvis också en klon och styrs av den riktige Greer hemifrån fåtöljen, men när även denna klon blir illa ansatt måste Greer lämna hemmet och för första gången på flera år ge sig ut på gatorna som en ”vanlig man” för att försöka lösa fallet. Ganska snart upptäcker han att allt inte är vad det verkar vara i klon-världen, och surrogaternas uppfinnare dr Canter (James Crowell),  tycks ha ett finger med i spelet.

Framtidsaction signerad regissören Jonathan Mostow, som inte är någon nybörjare vad gäller visuella fyrverkerier. Mostow ligger ju bla bakom Terminator 3 och den rafflande u-båtshistorien U-571 från 2000. Som regissör känns det som att Mostow har känsla för vad som fungerar rent filmiskt och bjussar även här på en snyggt ihopsnickrad historia för ögat. Vad filmen mer lider av är ett manus som känns lite…halvtomt sådär. Och filmen är på tok för kort. Som att man glömt lite, eller medvetet skalat bort ingredienser som man inte trodde sig behöva. Ett misstag tycker jag, filmen hade mått bra av en längre speltid där man tagit sig tid att utveckla karaktärerna lite. För någonstans här kan man ana en rätt tänkvärd historia om att isolera sig, leva via medier och andra sociala nätverk. Vad håller på att hända med oss människor i detta cybersamhälle vi redan idag lever i?

Surrogates fungerar dock trots sina manusbrister bra som actionthriller. Inget fel på effekterna och hantverket som sådant. Skådisar passerar förbi utan att göra bort sig, men ingen av dem sätter några djupare spår i sina karaktärer. Inget man lider av dock. Bruce Willis är som vanligt alltid Bruce Willis och kan spela dessa roller i sömnen om så vore. För det mesta håller han sig dock vaken i den här filmen och gör precis vad han ska.
En sorts trygghet i det också.

Betyget: 3/5

Die Hard (1988)

Ja vad ska man säga? Alla moderna tunga actionfilmers urmoder?
En film som satte nya gränser för hur action och tempo kan blandas med en engagerande story. Den gamla beprövade historien om hur den ensamme, uträknade, tar revansch på allt och alla! John McTiernan´s snygga hantverk från 80-talets senare del är inget annat än en fest utan dess like för oss som gillar smart spänning, vitsiga repliker, hisnande stunts, överspelande skurkar (helst med tysk brytning) och en stentuff antihjälte som inte drar sig för att förpassa buset till de sälla jaktmarkerna så fort tillfälle ges.

Att filmen dessutom utspelas på självaste julafton är ju ren och skär bonus. På något bisarrt sätt blir liksom allt, skjutandet och vitsandet, så mycket roligare då. Leklandet är skyskrapan Nakatomi Tower och John McClane är den annorlunda Tomten som kommer för att ge de gisslantagande och ockuperande badass-skurkarna sina hårda julklappar. Bruce Willis var naturligtvis helt rätt i den här rollen, den som skulle tända hans namn intill Hollywood-skylten under bra många år. Willis muttrar, pratar med sig själv, hånar skurksen och beter sig som vilken streetsmart Svensson som helst. Han blir en sorts naturkraft som ingen har räknat med, allra minst den helsköne skurkbossen Hans Gruber (Alan Rickman i sin kanske bästa roll någonsin…?) vars sofistikerade elegans sakta bryts ned av den ettrige polisens alla påhitt.

Die Hard är en milstolpe som actionthriller. John McClane har sin välförtjänta plats i filmfigurernas Hall of Fame, och det är alltid lika kul att plocka fram den här skönt overkliga historien med riktig adrenalinsmak som komplement till julknäcken och julölen. Ett snyggt bevis på att action och jul går alldeles utmärkt ihop. Om det nu mot förmodan finns någon därute i riktiga världen som ännu inte sett denna galna historia så är det väl banne mig på tiden att detta görs såhär lagom till just julen. En uppesittarkväll som man inte lär somna till i första taget.

Julfaktor:
Ok. Vi ser granar, vi ser girlanger och vi hör den juliga musiken. Däremot har Los Angeles svårt att bjuda på snö, men Bruce Willis gör sitt bästa för att ändå bli kvällens bäste tomte och i gammal god tradition är det ju en äkta amerikansk jobbjulfest vi hinner ta del av i några minuter innan kaoset utbryter…

Anm: Vill man ha (nästan) samma story igen, men lite mer snö, rekommenderas också Die Hard 2 som extra godis. Där viner det en och annan snöstorm runt den sedvanligt muttrande John McClane som gjorde comeback i samma fina goda stil…