De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!

This Means War (2012)

Ännu en sådan här filmjäkel jag inte blir riktigt klok på.
Eller snarare undrar vad manusförfattare och regissör egentligen velat. För här är det spretigt. Dessvärre ordentligt irriterande stökigt spretig.Och intetsägande.
Gäsp.

Jag kan möjligen hålla med om att inledningspremissen ändå har något litet (väldigt litet) lockande; två superduper-CIA-agenter med rätt looks och goda hjärtan som ackompanjemang till sina stilfulla fightingskills lyckas med konststycket att kära ned sig i samma kvinna.
Ok, inte omöjligt och mycket väl en möjlig grundplåt till en komedi.

Men sen liksom händer något. I takt med att rivalernas kamp växer och vår kvinnliga huvudrollsinnehavares dilemma över hur hon ska välja också växer….växer också träsmaken hos yours truly.
Visst, Tom Hardy och Chris Pine i frontrollerna tar till ren slapstick och vassa teknik-metoder för att bräcka varandra och bli the choosen one för Reese Witherspoon velande figur Lauren. Som i sin tur vänder sig till sin något cyniska väninna för goda råd (och ironiskt nog är det just hon i sin miniroll som står för de enda lustigheterna i hela filmen).

rejäl rivalitet om gunsten

Bakom verket återfinns regissören McG, vilken känns som en inte helt stabil gosse i filmvärlden som varvat riktiga bottennapp med ändå rätt ok saker som tex Terminator: Salvation. Här irrar han dock mest runt i snygga L.A.-backdrops och gör tafatta försök att spela ut mannen och kvinnans sexualitet mot varandra, helst på ett komiskt sätt. Åh visst ja, glömde jag skriva att det oerhört pliktskyldigt finns en liten actionhistoria bakom allt det sockersöta också…? Något som uppenbarligen bakats in för att salongsromantiken inte helt ska få ta överhanden.
Full fräs i genremixen alltså.

This Means War faller dock på att den inte kan bestämma sig för vad den vill vara. För att kombinera det som den försöker sig på funkar inte alls. Ofokat värre hos undertecknad och jag kommer plötsligt på mig själv med att undra hur långt det är kvar till upplösning och eftertexter. Och det kan ju sannerligen inte ens räcka till ett godkänt betyg. Trist som filmupplevelse.

Unstoppable (2010)

Ok. Nu tar vi fram lilla kontrollistan här och checkar av;
Tony Scott gör en film.
Vilket numera betyder Denzel Washington i huvudrollen.
Vilket betyder det karaktäristiska, ryckiga sättet, att förhålla sig till filmbilderna.
Liksom det matta och filtrerade färgvalet.
Liksom det snabba tempot, hetsiga klippningen som möjligen leder till att alla karaktärer känns som lite på avstånd. Som att man aldrig kommer dem nära.

Det ostoppbara är ett förarlöst skenande tåg.
Denzel är veteranen som varit med om det mesta.
Chris Pine är rookien med lite hemligheter i bagaget, men som ändå kommer rätt bra överens med Denzel.
Tillsammans sitter de på ett annat tåg som jagar ifatt det första med avsikten att, som de rättskaffens järnvägsanställda de ändå är, hindra det skenande toktåget (givetvis lastat med oändligt mycket farliga explosiva ämnen) spåra ur och orsaka en katastrof modell större.

Inga skurkar.
Inga terrorister.
Inget skjutande.
Bara lite vanlig hederlig Tony Scott-action (vilket oftast märkligt nog  inbegriper bilar som flyger genom luften..)
Totalt förutsägbart.
Totalt oöverraskande.
Precis som att se någon av Scotts tidigare rullar.

Men.

Det är satans underhållande.

Unstoppable är ingen film för finlirare eller finsmakare. Det är tempo, snabba bilder, over-the-top-story och en (!) stark kvinna i manuset. I övrigt är det en Denzel på rutin, en intressant Chris Pine, en regissör som vet exakt precis hur mycket han behöver vrida på storyn för att den ska dra in stålarna. Och det roliga är ju att trots att jag vet allt detta nästan från början så är det en underhållande fest för ögat och precis vad som behövs för en trivsam kväll i tv-soffan.
Vilken sucker man är…. 

Star Trek (2009)

Kommer ihåg vad som måste ha varit i mitten på 70-talet. Statstelevisionen hade börjat sända den amerikanska sci-fi-serien Star Trek på fredagskvällarna. Stort för en fantasitörstande 10-åring. Detta trots styltade repliker, mossig studiodekor och effekter från närmaste garage.
När man 35 år senare återser Kapten Kirk, Spock och de andra figuerna, är det nya tider som gäller. Ny teknik och ett nytt sätt att berätta film. Det är tempo och specialeffekter i snabb ström, och detta skulle rätt snart kunnat ha blivit ytterligare en film i rymdsagan som bara visat upp bländade teknik och snygg yta.

Lost-skaparen J.J. Abrams nöjer sig dock inte med det. Införstådd med vetskapen om att han tagit på sig ett ganska stort ansvar, att visualisera Kirk, Spock, Scotty, Uhura och de andra i yngre år kräver sin man och fantasi, kör han på med en linje som han lyckas hålla genom hela filmen.
Mitt i all teknik och rymdporr berättar han faktiskt en historia också, vilket får i alla fall mig att känna än mer bekanskap med Kirk och hur det hela en gång började.
Rapp dialog, varvad med lysande effekter håller filmen igång.
Likaså gör huvudrollsinnehavarna Chris Pine som den unge Kirk och Zachary Quinto som fångar Spocks välbekanta logik och oförmåga att visa känslor. De två känns verkligen som en yngre upplaga av Kirk och Spock i sina tajta pyjamaströjor.

Stabilt och välspelat i övriga roller.
Filmens enda rejäla minus torde väl kanske vara Eric Bana´s skurkfigur Nero som inte lämnar några bestående intryck, och det faktum att historien känns aningen tillknycklad och inte helt lätt att ta till sig mitt bland alla fräsiga effekter.

Vass underhållning dock, och Star Trek kommer undan med sina anmärkningar utan att det spelar någon större roll för helhetsintrycket.

Plötsligt känns steget till den nördiga tv-serien där i mitten på 70-talet väldigt stort.

Betyget: 3/5