Unknown (2011)

Liam Neeson återvänder till Europa. Efter actionstänkaren och rafflet i Taken, där Neeson verkligen visade var skåpet ska stå och framför allt att han har potential som ensam hämnare, antar han här rollen som Martin Harris, make och läkare med fru på besök i Berlin för en  kongress på lyxigt hotell.

En kvarglömd väska på flygplatsen får honom att hoppa in i en taxi för återfärd medan hustrun checkar in dem på hotellet, men en plötslig bilolycka senare där Harris taxi är inblandad är inget som förr. När Harris vaknar upp på sjukhus kan han knappt redogöra för vem han är, än mindre vad som hänt fram till nu, men minns sin fru och hotellet. Mot läkarens inrådan skriver han ut sig själv, beger sig till hotellet bara för att mötas av beskedet att ingen vet vem han är. Inte ens hans fru säger sig känna igen mannen som står framför henne, och mystiken antar rätt overkliga proportioner när hans hustru plötsligt presenterar en helt främmande person som sin man Dr Martin Harris!

Varje normal människa skulle väl minst sagt börja ifrågasätta sin egen sundhet vid en situation som denna, och det är precis vad Harris gör. Och jag som åskådare står där bakom honom och följer varenda liten detalj och vet ju vad jag sett när filmen börjat. Därför kan jag också känna den frustration och vanmakt som Harris upplever i detta främmande land där ingen utom en förstående läkare verkar vilja honom väl.

Naturligtvis vore detta ingen thriller med actioninslag om det inte fanns en lurig historia runt hörnet. Harris vägrar bli ett offer och ger sig fan på att han ska lösa problemet, även om det innebär att han måste spåra upp och näst intill tvångsrekrytera den kvinnliga taxichauffören Gina (Diane Kruger) som körde honom när olyckan inträffade och sedan försvann efter att de båda klarat sig. Saker kompliceras också rätt rejält av att mindre vänliga människor uppenbarligen av någon anledning vill se Harris stendöd och gör allt i sin makt för att uppnå detta, vilket både en och annan gång föranleder ett antal välregisserade actioninslag i den tyska huvudstaden.

Det här är en story jag gillar. Sättet den framförs på, där vi som tittare hålls på halster ihop med den olycksalige huvudpersonen. Jag VET ju att det är något lurt med hela historien och att inget är som det ser ut även om Harris hustru Elizabeth (January Jones) och hennes ”nye” man (Aidan Quinn) envist försöker påstå något annat.

Neeson har väl möjligen ett rätt enahanda ansiktsuttryck som han använder sig av mest hela tiden, men som person gillar jag denne skådis som ibland hittar den där ”average-Joe”-stilen som gör att det blir så lätt att tycka om honom. Diane Kruger har gjort bättre ifrån sig i andra filmer, finns mest med här som andrafiol, stöttning och romantiskt bollplank till Neeson. Hon gör vad som förväntas helt enkelt. Som bonus i sällskapet noteras å andra sidan Bruno Ganz i en liten men övertygande roll som gammal kvarleva från tiden innan murens fall.

Spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare frammanat sådana ”storverk” som House of Wax och Orphan, får här faktiskt till en rejält spännande historia som skörtar upp mig rätt ordentligt innan pusslet läggs inför den stora finalen. När man tänker tillbaka på det så förbannar man sig själv för att man inte kopplade ihop ett och annat under filmens speltid. Å andra sidan kan väl det möjligen ses som ett gott tecken för historien…?

Unknown är rafflande och har sin beskärda del av standardaction. Berlin som backdrop funkar alldeles utmärkt och det är inte utan att vibbar från Bourne-filmerna hittar in stundtals. Liam Neeson borgar för pålitlig problemlösning, om än med vissa problem, men inte värre än att han till slut kan lösa mysteriet samtidigt som de listiga manusförfattarna  antagligen förnöjt flinar åt mig som den förvirrade betraktare jag framstått som.
Spännande med mersmak.

”They had me convinced that I was crazy. But when they came to take me I knew.”

Fiendeland (2005)

Vid tiden för första världskrigets utbrott 1914 verkade det mer eller mindre handla om ett vidbrättat äventyr hos de yngre, en chans att komma ut i världen och få åstadkomma något att skriva hem om.

Kanske föreställningar om modiga äventyr för att visa sig på styva linan. Knappt ett halvår senare hade de flesta säkerligen fått anledning att ändra uppfattning när skyttegravskriget genom Europa blev något av det värsta världen dittills hade skådat.

Men även i destruktiva tider som dessa förekom naturligtvis händelser som trots allt befäste tron på människan. Som Julfriden 1914. Den franske regissören Christian Carion skrev 2005 ihop denna historia som baserar sig på händelserna kring just julen 1914 på västfronten. Tyska, skotska och franska trupper bedriver ett förödande utnötningskrig i skyttegravarna. Hundratals liv går till spillo varje dag i fruktlösa attacker från varje sida, utan att en meter vinns i terräng. På julaftonskvällen börjar plötsligt de tyska soldaterna sjunga julsånger och sätta upp dekorerade granar på kanten till skyttegravarna. Skottarna svarar med att hala fram säckpiporna och dra av ett par jullåtar även de. Snart har tonerna förbytts till verbala julhälsningar, och plötsligt kommer soldater upp ur skyttegravarna från alla håll, även fransmännen som nyfiket undrar vad som står på. När så julaftonsnatten faller på samlas alla i en gemensam bön ledd av den godhjärtade skotske prästen/sjukvårdaren Palmer (Gary Lewis). Tyskarna bidrar med en känd operasångare-turned-soldier, Sprink (Benno Fürmann), och dennes fästmö Anna (Diane Kruger) som för tillfället besökt fronten för att sjunga för soldaterna.

Den stora frågan är dock vad som kommer hända när natten blir morgon? Kommer kriget och hatet att uppstå? Naturligtvis kommer inte soldaternas och de närmaste officerarnas tilltag att gillas hos generalerna på respektive sida.

Carion har skapat en lågmäld och märkbart känslosam historia av denna omskrivna händelse från det förgångna. Även om mycket säkerligen är fritt fabulerat, så läggs huvudvikten på det som faktiskt hände. Män som för ett ögonblick fick nog av att vara soldater, som bara ville känna en stunds frid i det helvete de befann sig i. Det som verkligen lyfts fram i historien är just det faktum att i skyttegravarna, i frontlinjen, var alla människor. Ingen galen idiologi som överskuggade de mänskliga tankarna. Det här var helt vanliga män från Skottland, Tyskland och Frankrike som inte på något sätt hade några somhelst aversioner mot varandra egentligen. De befann sig bara där för att de blivit beordrade. Naturligtvis gäller detta säkerligen för alla krig i den moderna historien, men just under detta mytomspunna första världskrig känns det som att det aldrig varit lättare att åskådliggöra just detta.

Fiendeland låter oss ta del av historien med dessa soldater och deras högst mänskliga officerare som för ett kort ögonblick visade upp en stor humanism mitt i kaoset. Lågmält tempo i manuset och förtjänstfullt utnyttjande av den historiska miljön. Filmen går aldrig överstyr, kan inte kallas krigsfilm även om sådana scener förekommer. Snarare ett drama med oväntade turer i en miljö där man minst väntade sig detta. Gediget skådespeleri hos alla inblandade och sevärd, inte minst för att påminnas om en svunnen tid och att det faktiskt finns hopp för människan trots alla galenskaper som inträffar varje dag i denna röriga värld.

Inglourious Basterds (2009)

En av 2009 års mest hypade filmer snurrar igång  i min dvd-spelare, och efter ett tag inser jag att det är just den inte helt okände upphovsmannen Quentin Tarantino som kan tänkas komma undan med en sådan här skildring av andra världskriget. Helt på sina egna villkor och utan kompromisser. Vad man får sig serverat här är helt enkelt ett stycke fabel uppdiktat mot en fond av andra världskriget, där regissör Tarantino tagit sig friheten att mer eller mindre, som det visar sig, skriva om hela utvecklingen av krigshistorien. Filmen tar sin början i Frankrike precis i starten av nazisternas ockupation. Den unga Shosanna får hela sin familj utplånad av tyska soldater men lyckas själv fly till Paris. Ett par år senare driver hon en biograf i huvustaden och ruvar samtidigt på hämnd mot den man som var ansvarig för hennes familjs öde, överste Hans Landa (mästerligt spelad av Christoph Waltz). Samtidigt har den kaxige löjtnant Raine (Brad Pitt) satt samman en ökänd grupp av soldater, kända under namnet The Basterds, vars enda syfte är att utplåna så många nazister de bara kan (ett helt logiskt beslut i en Tarantono-film såklart!)

Gruppens och Shosannas öden vävs nu  samman i en mustig och fantasifull historia som naturligtvis innehåller alla de ingredienser en äkta Tarantino-film bör innehålla, såsom rappa och studsande dialoger, långa meningsutbyten och snygga kameravinklar blandat med mer eller mindre osannolika händelseutvecklingar. För att inte tala om den obligatoriska svarta humorn som naturligtvis finns med och förhöjer stämningen på ett sedvanligt rebelliskt sätt.

Tarantino väjer inte, sin vana trogen, för det grafiska våldet men ändock är filmen mindre våldsam än vad jag trodde.
Som vanligt står han för manuset själv, och filmens handling drivs framåt av Shosannas hämndbegär och Raine´s uppdrag som i slutändan kan komma att ändra hela utgången på kriget.
Det är fantasifullt, färgstarkt och speedat. 
Som väntat har Tarantino också lyckats väl på skådisfronten, Brad Pitt som den något udda Raine har ett skönt överspel som aldrig blir fånigt utan mer underhållande i all sin overklighet. Vackra Diane Kruger (National Treasure) dyker upp som listig tyska på de allierades sida. Unga Mélanie Laurent gör sin Shosanna med glöd och rejält hämndbegär i blicken, och tvekar inte att göra vad som helst för sin hämnd.
Den som dock sticker ut allra mest är Christoph Waltz som den till synes ödmjuke men allt annat än godhjärtade Överste Landa. Den mannen vill man inte träffa på en mörk bakgata i ett krigsockuperat Paris…

Filmen lyckas väl med sina snygga miljöer och ett bra driv, trots detta faller jag inte villkorslöst för hypen och uppmärksamheten. Inglourius Bastards är underhållande, ingen tvekan om detta, men mer än så är det dock  inte.
Att som diverse andra filmspanare ösa ut toppbetyg och höja den till skyarna som en av förra årets bästa filmer är att ta i tycker jag nog.

Det är dock en äkta Tarantino-film med allt vad det innebär, och ingen med den vetskapen lär bli besviken.

Betyget: 3/5

Allt för henne (2008)

Fransk kriminalfilm kan konsten att leverera även i modern tid.
Inte bara Hollywood har ensamrätt på att då och då spotta fram rafflande historier som griper tag om både hjärta och hjärna.
I detta fallet finns dock en viss risk att just Hollywood lär vilja göra egen version, något vi kanske…. inte borde se fram emot.

Detta vardagsdrama tar sin början i det äkta paret Lisa och Juliens hem.Plötsligt en morgon stormar polisen in och rågriper Lisa som anklagas för mord!
Julien kan inte fatta vad som händer, men alla bevis pekar mot den olyckliga Lisa som chockat hävdar sin oskuld. Rättegången blir snabb och Lisa döms till att sitta en lång lång tid i fängelse.
Juliens värld rasar samman och nu får han fullt upp med att försöka vara pappa till parets son Oscar samtidigt som han försöker förstå hur han ska kunna gå vidare i livet med en hustru i fängelset.
Tre år senare, efter ännu ett avslag i domstolen om resning i fallet, inser han att kärleken till sin fru är så pass stark att han beslutar sig för att göra allt för att få vara med henne igen.

Styrkan i den här berättelsen ligger i att den inte tar ställning i huruvida Lisa är den som är skyldig eller ej. Istället fokuseras på Juliens alltmer desperata kamp för att komma tillrätta med det till synes olösliga problemet.
Historien engagerar och jag känner med den olycklige Julien och tar parti för hans kamp, han tvingas ut i en miljö långt bortom den han och hustrun är vana att vistas i. Att han sedan vid vissa tillfällen förvandlas till en streetsmart snubbe som uppenbarligen kan förutse vissa händelser, och blixtsnabbt kan hantera dessa, är något man får svälja.
Ett synnerligen bra driv i dramat gör också att man så sakteliga verkligen börjar undra hur det egentligen ska gå, för historien ger absolut inga hintar om detta.
Eftersom det också är en icke-Hollywood-film vet vi av erfarenhet att det inte finns något som borgar för tillrättalagda slut i filmer av den här kalibern.

På skådisfronten handlar mycket om den franske Vincent Lindon i rollen som desperat make. Han syns i bild nästan hela filmen och drar ett stort lass i sin förvandling från vardaglig tjänsteman till make med ett omöjligt uppdrag. Lindon lyckas med sitt härjade och plågade uttryck att få i alla fall mig att känna maktlösheten och sorgen i att behöva hälsa på en fru som sitter inspärrad bakom lås och bom.

Diane Kruger (National Treasure-filmerna) gör hustrun Lisa som sakta men säkert tynar bort i fängelset i takt med att Juliens besök i fängelset blir alltmer plågsamma och känslomässigt påfrestande för honom. Krugers tid framför kameran är inte på långa vägar lika stor som Lindons, men det lilla hon gör räcker långt.

Extra plus också till slutet som verkligen gör skäl för ordet rafflande.

Allt för henne handlar verkligen om att göra allt för sin älskade. Hur många är beredda att gå så långt….?

Med beröm godkänt för ännu en rejält bra rulle från Frankrike!

Betyget: 4/5