The Descendants (2011)

Jag noterade, men försökte inte läsa.
Jag hörde, men försökte inte lyssna.
I det längsta och för att vara så ”tom” i tanken som möjligt. Naturligtvis har det ju inte på något sätt undgått att ta del av lovorden och omdömena lite generellt sådär. Men det är ju alltid risken med en film, att när man ser den ganska långt i efterhand så blir man omedvetet medveten om uppfattningen hos den stora massan.

Nåväl, ytligt bekant med historien sätter jag mig då ned och tar del av George Clooneys vardag som lätt frånvarande affärsman och pappa på Hawaii. Nu dessutom i en ytterligare jobbig situation eftersom frun ligger i koma utan chans till uppvaknande efter en båtolycka och han inte har helt koll på läget hur man förhåller sig till sina barn som ensamansvarig. En plötslig vetskap om att frun dessutom haft en kärleksaffär bakom ryggen på honom ställer känslorna ännu mer på spets.

Det tar inte lång tid för mig att glida in i Matt Kings värld, och jag är fast i varenda jäkla filmruta av historien. Är det någon skådis jag skulle vilja vara så är det just George Clooney. Karln klarar banne mig av att spela vad som helst, och gör det sjukt bra! Han verkar inte heller skraj för att ta roller som visar uppenbara svagheter och brister. Precis som här. Clooney ÄR King.

På ett galet märkligt sätt är det här en film som känns så feelgood mitt i den sorg och ilska som avhandlas genom speltiden. Det finns små korn av humor i historien som gör den alldeles enastående ihop med de problem och mörkare delar av tillvaron som Matt måste konfronteras med. Överlag är skådespelandet i toppklass och den största credit ska gå till Clooneys ”döttrar” Alex och Scottie i filmen som agerar bara så naturligt att man är beredd att tillstyrka att det är Clooneys riktiga barn jag ser. Samspelet mellan dem är grymt bra.

en prövad man och hans dotter

Dagens man i registolen, Alexander Payne har en sorts finstämd fingertoppskänsla för när det ska vara lite roligt och när det ska vara lite jobbigt, och framför allt hur dessa två sinnestämningar kan gifta sig med varandra på detta fantastiska sätt. Lägg till detta vykortsskimrande bilder på Hawaiimiljöer och ett inhemskt soundtrack och filmen blir en sjusärdeles känslofin resa mot eftertexterna.

Det finns grymt hjärtskärande scener i filmen….och jag skäms inte på något sätt att erkänna att tårarna bara rann i rännilar längs mina kinder. Det är en film som berör på alla de sätt du kan tänka dig.

The Descendants är filmen som utan tvekan seglar upp som den bästa jag sett på länge. Väldigt länge. En upplevelse som känns i sinnet långt, långt, långt efteråt. Rolig, lite skämmig, sorglig och plågsam på samma gång. Det är fasen inte ofta man gråter och skrattar till samma story. Årets första fullpoängare banne mig!

The Informant! (2009)

Att Matt Damon är en rätt kul snubbe vet många säkert redan. Ni som ev inte har koll på detta kan annars konstatera fakta i de skojfriska Oceans 11, 12 och 13 där han har sin beskärda del av humorkakan och får visa sina färdigheter mer än väl.

Eller, kan ni också spana in den här lilla filmen, också den av underfundige Steven Soderbergh i registolen. Damon tar på värsta åttiotalsfrisyren och blir den högst verklige Mark Whitacre, som i egenskap av mellanchef på ett stort företag i jordbruksbranschen plötsligt börjar ägna sig åt ett högt spel när han för FBI avslöjar att det förekommer kartellbildning när det gäller prissättning i branschen. Nu låter ju självklart inte det här som världens mest spännande upplägg, men vet man också att huvudpersonen Whitacre dessutom hade en egen personlig agenda i den här karusellen, och vid ett par tillfällen dessutom verkade lura skjortan av självaste FBI, blir det genast lite mer intressant.

Historien är verklig även om händelserna justerats något och framför allt, gissar jag , vässats till ordentligt från den humoristiska synvinkeln för att passa ett åskådarperspektiv. Damon jönsar ogenerat på, tar sin roll som informatör lite för seriöst och hittar på den ena galenskapen efter den andra. Framför allt märks ett visst påfrestande tålamod hos den hårt prövade FBI-agenten Shepard (Scott Bakula) som fått i uppdrag att hålla reda på Whitacre och hans nycker.

Personligen gillar jag det mesta som Soderbergh åstadkommit på film, fast jag vet också att många anser honom vara överskattad. Hans filmer känns ofta lite otvungna och friska i sina historier. Det märks även här att både Damon och Soderbergh tycker om att vistas i samma humorfack och lättare form av drama som tex George Clooney är en mästare på. Faktum är att Clooney lika gärna skulle kunna ha haft huvudrollen här och filmens ton skulle ändå ha varit densamma. Damon bjuder på sig själv här och visar att han kan spela både hårdnackade agenter, skojare och labila mytomaner med samma pondus och vigör oavsett film eller historia.

Som komedi betraktat mest underhållande i början (som vanligt), någonstans i mitten växlar sedan historien över lite till mörkare tongångar när man som tittare börjar inse att Whitacre kanske inte bara är en udda kuf utan har en betydligt mörkare sida än vad som synts från början. Just vetskapen om att man aldrig riktigt som tittare kan vara säker på var man har denne huvudperson skapar också en sorts obehaglig osäkerhet mitt i det underhållande.

The Informant är en rätt enkel men underhållande film från Soderbergh, som inte lägger alltför stor vikt vid att förklara syftet bakom huvudpersonens agerande utan mer visar på de olika turerna i den osannolika men verklighetsförankrade historien. Starkt dialogdriven film och kanske inget alster att gapskratta åt, men Damons alla infall är tillräckligt galna för att man ska sitta och dra på smilbanden nästan hela tiden. Alternativt känna en sorts tragikomik.

”Mark Whitacre, secret agent 0014.”
”Why 0014?”
”Cause I’m twice as smart as 007.”

x3: Danny Ocean!

Ocean´s Eleven (2001)

Steven Soderbergh har alltid varit en intressant regissör. Eller kanske cool är det rätta ordet, och frågan är om inte den ultimata coolheten fick utlopp i denna friska nya tolkning av det gamla 60-talsskojeriet Storslam i Las Vegas.

I Soderberghs händer blir den nya versionen både mer lekfull och snyggare rent filmiskt. Den stora bedriften är naturligtvis att få med ett så starkt startfält i rollistan som det ändå är. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Elliot Gould och Andy Garcia tar tätpinnen i den här stabilt underhållande heist-filmen om Danny Ocean (Clooney) som tillsammans med väl utvalda kumpaner tänker sig göra århundradets kupp mot inte mindre än tre kasinon på samma gång i denna syndens stad där Garcias kallhjärtade kasinoägare Terry Benedict basar.

Las Vegas har väl sällan sett så snyggt ut och manuset tillåter sina skådisar att leka med humorn och skojeriet samtidigt som scenografin och den stilsäkra musiken levererar snyggt i bakgrunden och är man förstagångstittare bjuds det också på en rejält fiffig och snyggt konstruerad twist.

Engagerat skådespeleri på alla fronter där möjligen Julia Roberts framstår som den minst intressanta i sällskapet, men så känns också hennes och Clooneys lovestory lite bryskt inkastad i manuset. Eleven är dock en film man kan se nästan hur många gånger som helst utan att tröttna på smartnessen, humorn, det goda humöret och det faktum att det alldeles för sällan tillverkas sådana här ensemblefilmer i det moderna Hollywood. Här fick Soderbergh till en verklig fullträff.

Ocean´s Twelve (2004)

Hela gänget tillbaka i den obligatoriska uppföljaren, som dock än en gång visar att storartade filmer inte alltid behöver just en uppföljare. Här sticker Danny och co. till Europa för att smida nya planer och stötar.

Allt för att betala tillbaka den långsinte Terry Benedict som lyckats med bedriften att snoka upp alla skojarna från första filmen och hota med illavarslande repressalier om inte varendra krona som Benedict förlorat återbetalas. Vårt skojargäng förstår snabbt att enda sättet att göra sig skuldfria är att erövra nya byten i den gamla världen, dvs Europa.

Den här gången slår dock Soderbergh knut på historien i sin iver att få till coolheten från första filmen, vilket dessvärre betyder ett stirrigt, svamligt och mindre engagerande manus. Historien tar ondödigt många och krokiga svängar, blandar in lite för mycket nya personer och sidostorys för att det ska bli lika bra som första gången.

I ärlighetens namn ligger den här filmen farligt nära underkänt om det inte vore för ett par rejält roliga minuter när Julia Roberts figur Tess får spela just dubbelgångare till Julia Roberts pga sin likhet med skådespelerskan! Ett av de få tillfällen i den här filmen när historien plötsligt får lite liv igen och humorn snärtar upp sig. När då också Bruce Willis gör en cameo och oannonserat dyker upp för att prata med Julia Roberts som alltså egentligen är karaktären Tess som spelar Julia Roberts…ja då blir det barnsligt underhållande en liten stund.

Som helhet dock rejält mycket svagare än sin föregångare och det hjälper inte ens att Catherine Zeta-Jones hyrts in för att vara leading lady och Brad Pitts kärleksintresse. Dessutom får de andra skojarna betydligt mindre speltid här. En besvikelse som  uppföljare.

Ocean´s Thirteen (2007)

När Danny Ocean samlar sitt gäng för en sista stöt handlar det om återupprättelse och hämnd.

Ånyo riktas uppmärksamheten mot Las Vegas där en ny kaxig och arrogant kasino/hotell boss styr i form av Willy Bank som planerar att öppna Vegas flottaste och mest exklusiva casino. För att göra det drar han sig inte för att lura kompanjoner och en av de som råkar illa ut är Reuben Tishkoff (Elliot Gould), varvid Danny återigen får kalla ihop det gamla gänget för att fundera på ett bra sätt att ge igen. Naturligtvis har gänget ett par ess backfickan för att sätta den dryge Bank (Al Pacino) på plats.

Att flytta tillbaka handlingen till Las Vegas är smart drag av Soderbergh, historien är om ännu mer trixigare än i den första filmen, men mer traditionell och rak än i del två. Återigen öser Soderbergh på med färgglada miljöer av Vegas på ett sätt som påminner om den moderna arktiketuren som möter 60-talets färger och flärd. Historien känns som vanligt mindre viktig, det roliga består i utförandet av de olika skådisarna där alla får sina beskärda delar av minutrar i rampljuset (utom Julia R och Catherine Z-J) som inte ställde upp i denna film.

Al Pacino och Ellen Barkin är nya i rollistan, och de två är helt perfekta som motparter till Danny och skojargänget. I övrigt en del roliga biroller av mer eller mindre kända namn, snygga (som vanligt) miljöer från Las Vegas, en story som är rejält långsökt och orealistisk men effekten av den hisnande planen är underhållande och riktigt rolig.

Betydligt bättre och piggare än del 2 i serien, och med en ganska mycket mer underhållande historia. Clooney, Brad Pitt och Matt Damon som vanligt stabila killar i frontlinjen, och i övrigt kul att se att Soderbergh lockat tillbaka även de andra skojarna i sina mindre men ack så viktiga roller. Hantverket återigen skönt avslappnat med färger, klippning och musik i en perfekt mix.

Den fantastiska räven (2009)

Alla har en åsikt om Wes Anderson. Denne indie-filmare som ofta, för att inte säga alltid, har ett säreget sätt att göra film. Och välja projekt som kanske inte ligger sådär självklart inom radarn. Mina erfarenheter av Anderson sträcker sig endast till ett fåtal filmer, där förstås The Life Aquatic with Steve Zissou och The Royal Tenenbaums är de som sticker ut och ändå lämnat ganska behagliga eftersmaker. Desto mer spännande när han nu tagit sig an en Roald Dahl-berättelse med allt vad det innebär.

Som vanligt har jag förstått att åsikterna gått vida isär angående denna film, mästerverk eller fåntratteri och oförstående mening. Själv tror jag att jag nöjer mig med att påstå att man inte behöver analysera så mycket. Bara njuta lite av det som bjuds.

För det gör jag nästan hela tiden. Stop-motion-tekniken är tilltalande, detaljrik och ett friskt grepp. Nivån är ganska anpassad så att även yngre tittare kan ha nöje, men roligast kanske ändock för oss vuxna. Styrkan i filmen, och berättelsen, är den underfundiga humorn som avlossas av ett koppel starka röstinsater med självaste George Clooney i täten. Clooneys behagliga röst ger ett vitalt liv åt huvudpersonen, herr Räv, som trots att han är familjefar och stadgad inte kan släppa tanken på att följa sina rävinstinkter och fånga höns. Herr Rävs cravings antar oanade proportioner och i lönndom smider han planer på hur han ska kunna slå till mot traktens tre avskydda bönder och plundra dem efter bästa förmåga.
Detta gillas inte av fru Räv som i Meryl Streep´s röstversion blir lagom vass och förebrående, samtidigt som Herr Rävs ideér naturligtvis leder  till oväntade och lite besvärliga händelser.

Stort plus för ovan nämnda röstinsatser där också Bill Murray, Owen Wilson, Michael Gambon och Willem Dafoe kan höras. Finfint skapad miljö  som ger Dahls historia rättvisa, och att döma av de teckningar som förekommer i boken (en intressant bakomfilm…) är Anderson rejält trogen mot förlagans miljöer. Något som också Dahls änka bekräftar med ett till synes äkta leende.

Den fantastiska räven är en stunds enkel, charmig och snyggt tillverkad historia. Wes Anderson kanske helt enkelt ville göra en sorts hyllning till en saga han uppenbarligen tagit del av i yngre år. Clooney, Streep och de andra ger liv åt karaktärerna och humorn är avslappnat skön och dialogerna vassa på ett högst trevligt sätt. Inget fel på det tekniska i filmen, och någonstans känns det som det alltid är lite roligt att se på en väl tillverkad dockfilm.

The American (2010)

Clooney igen dårå. Nu dyker charmknutten upp som den belevade hitmannen Jack (eller är det möjligen Edward…?) och när vi först träffar honom gömmer han sig i det svenska (!) vinterlandskapet där han dock ganska snart blir hittad av några mer eller mindre fientligt inställda typer och tvingas fly. Resan går till Italien och någon bortglömd bergsby där beskedet från den mystiske uppdragsgivaren är att ligga lågt i väntan på nya nya order.

Ploten till den här filmen ter sig ju onekligen rätt enkel och händelsefattig, och det är inte utan att man börjar dra lite gäspningar till höger och vänster alltmedan Clooney fikar, går promenader, kollar bergen, filosoferar med en präst och hänger hos den prostituerade Clara (Violante Placido). Filmen genomsyras hela tiden av en sorts mystik och dunkel som inte går att tränga igenom. Hur mycket jag än vill veta mer om Jack så håller Clooney honom kort och stram, med någon sorts agenda det inte riktigt går att bli klok på.

Så, precis när jag gör mig beredd att ta fram hushållsmotorsågen och göra processen kort, händer något med filmen. Rent manusmässigt får Jack en beställning på att bygga ett vapen. Men i övrigt vaknar filmen plötsligt till liv, får en sorts nerv och lite liv. Clooneys alltigenom till synes stabile figur blir plötsligt osäker på vad som väntar honom vid uppdragets slut. Dessutom känner han något som möjligen skulle kunna tolkas som…känslor… för den livsglada Clara. Och passar det en ensamvarg som Jack? Men vem är hon egentligen? Och vem är den mystiska Mathilde (Thekla Reuten) som har beställt vapnet?

Från att lulla på i såsig promenadtakt och mest skapa förvirring och otålighet låter verkets regissör, fotografen-som-blev-filmgubbe, Anton Corbijn filmen snäppa till sig en aning och dra in lite olycksbådande stämning i miljön. Tillräckligt mycket för att det plötsligt ska bli aningens intressant att se hur det hela ska sluta. Inget att klaga på vad gäller det visuella arbetet med att skildra Italien och de otaliga bergsbyarna, manuset är mer mystiskt än förklarande och fortfarande finns ett antal frågor kvar man som tittare kan ställa sig.

The American lider inte av actionsting på något sätt. Snarare tvärtom, historien är irriterande gåtfull, oklar och mot slutet riktigt olycksbådande, trots detta finns det ändå något i filmen som håller mig kvar och i viss mån alert genom alla de 105 minutrarna. Är det thriller? Drama? Fan vet, men George Clooney är som alltid stabil i sin roll, och kanske är det helt enkelt så att utan honom hade filmen verkligen fallit platt till den hårda italienska marken…?

Up in the Air (2009)

Detta evenemangs huvudperson Ryan Bingham (George Clooney) levererar ganska snabbt in i filmen devisen för sitt liv; ”att flyga med mig är att känna mig”.
För det är något han gör, Bingham. Flyger kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, intar arbetsplatser och har som främsta konsultuppgift att ge folk sparken öga mot öga när inte arbetsgivaren vill ta den obehagliga detaljen. Eftersom det är dåliga tider i the US of A  så är det förstås lysande dagar för Bingham och hans kollegor. När vi först möter den gode resenären verkar han ha antagit en sorts avmätt inställning till hela sitt liv och leverne, där det egentligen handlar om att bara se framåt till nästa hotellvistelse, nästa flight, nästa stopp. Som familjens, till synes svarta får, har han heller ingen överdriven lust att hålla kontakt med släkt och nära.

Ett slumpartat möte med en kvinna i samma situation som han själv leder till en, låt vara osäker och tunn, relation där kärleken får frodas via snabba träffar på hotell och flygplatser över hela USA. Oroväckande nyheter når också Bingham från hemmakontoret när det ska sparas på resekostnader och ny teknik ska testas som gör att de flygande konsulterna snart kan vara ett minne blott. Binghams värld, den enda värld han känner till, rubbas och likt en relik från förr gör han allt för att motarbeta förslaget, vilket bara leder till att han på nästa vända ut i landet får med sig den unga kvinna, Natalie, som utvecklat den tekniska besparingen för att hon ska få se hur det går till och hur mycket bättre hennes idéer är. Eller som Bingham ser det; att visa hur mycket sämre det kommer att bli.

Det här är en film som, liksom dagens bekväma jumbojets, lyfter behagligt och flyter på genom luften utan att något större uppseendeväckande händer. Jason Reitman håller sin registil fast men ändå ganska bekvämt tillbakalutad. Bingham i Clooneys skepnad blir ytterligare en sådan där rätt skön snubbe, med vitsiga kommentarer och en allmän coolhet, som just bara Clooney kan få till. Det är ganska lätt att tycka om honom i den här historien. Vera Farmiga gör en habil insats som Binghams kärleksintresse Alex, spelar cynisk och luttrad med en viss charm och självdistans. Mysfaktorn lurar med andra ord runt hörnet, men ändå är det något som inte griper tag riktigt i mig som tittare. Jag känner till viss del med Bingham, blir glad för hans skull när en liten dörr med kärlek verkar öppna sig och chansen till familjeförsoning äntligen tycks uppenbara sig. Men det hela planar ändå ut i ett sorts jaha och jaså och jag kan inte på allvar ta till mig Clooneys karaktärskänslor. Bingham tycks ändå förlorad i sin värld och någonstans anar man en sorts hjälplöshet hos denne man om han skulle bli ”groundad” för gott. Allt är förgängligt och inget är som det ser ut, allt är bara små oaser av verklighetsflykt i den kalla tillvaron. Är det möjligen så vi ska se det hela? När historien till slut landar gör den det med en mjuk isättning som inte sätter några större spår i landningsbanan.

Up in the Air är en småskalig film, gjord med viss värme och närhet, trots sitt kalla tema och inte alltid glada händelseutvecklingar. George Clooney spelar just den trivsamme Clooney och då går det mesta hem. Anna Kendrick som den unga Natalie matchar just Clooney och Farmiga ganska väl med sin yngre, naivare och kanske oskuldsfulla syn på kärleken och livet. Bra miljöer, ett trivsamt tempo och en liten spänningsovisshet, som dock alltså mynnar ut i ett märkbart stort ingenting. Ganska ovanlig när man ändå tittar på en film med rätt hög trivelsfaktor. Om man skulle mäta filmer i Helgfilmer och Vardagsfilmer är detta en klockren vardagsfilm att avsluta med i soffan ihop med en kopp kaffe och känna att man kan trots allt kan sitta rätt nöjd med sitt eget jobb där bakom skrivbordet i landet Verkligheten. 

Michael Clayton (2007)

George Clooney är snubben som gud har varit god mot.
Det mesta den charmige aktören har medverkat i har blivit framgångar och jag tillhör dem som gärna avnjuter en George-rulle när tillfälle ges. Clooney har ett avspänt och vinnande sätt att förhålla sig till sina figurer. Som bäst har han utan tvekan varit när han fått visa prov på den komiska ådran, t e x i bröderna Cohens lilla mästerverk ”Oh brother where art thou?” Även filmerna om Danny Ocean och hans frejdiga kumpaner måste väl räknas till Clooneys mer publikfriande insatser. I det här cineastiska dramat ikläder sig Clooney nu rollen som Michael Clayton, till yrket jurist men i praktiken verksam i rollen som ”fixare” och ”städare” (dock utan axelhölstret) åt en högt ansedd advokatfirma i New York. Att vara fixare i det här fallet innebär att Clayton ofta får rycka ut och genom diverse tricks sopa firmans mer eller mindre ljusskygga aktiviteter under mattan, eller att på alla möjliga sätt skydda någon av firmans högt uppsatta klienter som råkat ställa till det för sig.  Självklart är vår fixarfrasse inte någon lycklig kille, utan dras med skulder och har dåligt samvete mot sin lille son som han bara träffar sporadiskt, och vill helst av allt bara dra iväg och börja om sitt liv. Som ni märker inte upplagt för att dra på smilbanden här inte. Något måste hända i hans liv, och vips gör det också det.

När Clayton ombeds röja upp i en intern härva som inbegriper en av firmans veteranadvokater som verkar ha fått tokspel, och ett miljardföretag som fått oönskad uppmärksamhet, snubblar han över något som kan påverka framtiden för tusentals människor och framställa företaget i mindre god dager.
Detta är alltså den omdelbara intrigen i filmen och jag blir inte klok på om den vill vara en thriller, ett drama eller någonting annat. Dvd-omslaget pryds av allehanda utlåtanden från olika tidningar och tv-kanaler som höjer filmen till skyarna och även prominenta filmtyckare på nätet talar väl om den gode Georges insatser. Ok, Clooney gör ingen besviken, han spelar ut sin figur på ett bekymrat, lågmält och rakt sätt. Mellan varven är Clooney faktiskt väldigt återhållsam i sitt agerande mot vad vi kanske är vana vid.

Någon beskrev den som ”dialog-thriller”, och det kanske skulle kunna vara en bra beskrivning. Problemet är bara att jag inte tycker att den engagerar. Det rör sig lite fram och tillbaka, man hinner aldrig fatta tycke eller avog mot de som ska ha det. Visst, dialogen är solid och stark, action och tempo är det mindre av men nu behöver inte det automatiskt betyda att filmen är sämre för det. För mig blir dock inte dialogerna och den rätt långsamma händelseutvecklingen tillräckligt engagerande för att jag ska njuta fullt ut. Vad filmen har är dock en grupp fullt kompetenta skådisar, förutom Clooney agerar Tilda Swinton  iskall jurist hos det stora företaget. Nu bortgångne regissören Sydney Pollack (Tootsie, Firman) gör en bra insats som Claytons närmaste chef, och det går också att räkna in alltid pålitlige Tom Wilkinson i startfältet. Tony Gilroy, som både regisserat och skrivit manus till filmen, är mest känd för att plitat ihop filmerna om Jason Bourne, och detta är väl möjligen något av hans försök till att styra sin story helt själv enligt sina visioner. Gilroy gör inga fel och lämnar väl inga direkta jättefrågetecken kvar när filmen är slut, men jag kan heller inte nämna några speciella höjdpunkter eller anmärkningsvärda sekvenser.

Michael Clayton passar för den som vill få sig lite till livs av George Clooneys förmåga att anpassa sig till att kunna spela återhållsamt bekymrad utan stora gester. Det är en story som man  halvhjärtat kan vila ögonen på innan den förpassas in i arkivet för medelmåttiga upplevelser. Manuset är tryggt, skådespelarna rutinerade värre och miljöerna genuina.. MEN…den är helt enkelt inte tillräckligt engagerande.