Star Wars: Episod III (2005)

1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”

 

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.

Sista natten med gänget (1973)

George Lucas genombrottsfilm som regissör (inte den första för det var ju den udda THX 1138) och samtidigt en skön blinkning åt en svunnen tid.

Det här var en av de första filmer jag såg på bio när det begav sig. Kommer ihåg att jag blev vansinnigt förtjust i bilarna, i stilen, ja till och med i musiken trots att den kanske mer hör till generationen före mig. Lucas berättar så där lagom trivsamt och enkelt historien om vännerna Curt och Steve som enligt planerna nu ska fortsätta sina studier efter examen från high school.

Det är sommaren 1962 och det är sista natten med polarna i den lilla staden. Där finns också John, den tuffe men godhjärtade cruisern som gillar sin hotrod-bil mest av allt, Terry den nördige som varken har bil eller tjej, Laurie som är tillsammans med Steve och har ångest för dennes avfärd till universitet. Innan natten är över kommer var och en av de olika karaktärerna råka ut för olika händelser som kommer att påverka deras fortsatta liv.

Lucas målar på med en otroligt färgrik pensel för att hylla den tidsålder han själv varit ung i. Musiken är hela tiden ett centralt inslag i historien, och i stort sett varenda bildruta ackompanjeras av någon av de stora hitsen som gällde för just den epoken. Den legendariske Wolfman Jack finns också med i ljudspåret (och i en mindre roll) med sin karaktäristiska röst och personlighet. Dramaturgin är enkel och scenografin av bästa märke vad gäller detaljerna, bilarna, företeelserna.

Rent skådespelarmässigt är filmen en guldgruva i och med att flera stora skådisnamn här fick sina genombrott. Richard Dreyfuss gör den funderande Curt som inte kan bestämma sig för om det är en bra idé att lämna staden för vidare studier. En viss Ron Howard är Steve som har samma problem, men från början är fast besluten att resa trots attdet innebär att han måste lämna sin Laurie. Charles Martin Smith gör en oförglömlig roll som den nördige Terry, losern i gänget som inte ens lyckas köpa ut sprit från den lokala spritbutiken. Paul LeMat är tuffe John som lever för sin bil och att cruisa längs the strip när mökret faller. Och så sist men inte minst Harrison Ford i sin första större roll, det här skulle ju visa sig vara början på ett ytterst fruktsamt arbete mellan Lucas och Ford. Övriga som flimrar förbi är bla Candy Clark, Bo Hopkins, Cindy Williams och Joe Spano (som senare skulle bli stor stjärna i Hill Street Blues).

Sista natten med gänget är en skön mix av musik, bilar och en sorts oskyldighet som verkade genomsyra brytningen mellan 50- och 60-talet i USA. De stora oroligheterna var ännu så länge ganska långt borta och det enda man behövde bry sig om var hur nattens äventyr vid det lokala hamburgerhaket skulle avlöpa. Allt detta i harmoni med lättare humor och de sedvanliga momenten i film där tid för eftertanke får sitt utrymme gör detta till en rätt behaglig filmstund som utan problem slinker ned en kväll.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

I avdelningen återtittningar kändes det som att det nu var dags att kolla in Indys senaste äventyr i vad som måste vara en av filmhistoriens mest berömda franschiser ( ihop med Star Wars-sagan). Det är ju minst sagt ingen överdrift att påstå att filmvärlden, som höll andan av förväntan inför premiären, var rätt kallsinnig i sina omdömen efteråt. Och visst, även jag kände något som närmast torde kunna kallas för avslagenhet och ett antiklimax. Varför kan man undra? Hade det verkligen förflutit alltför många år sedan Indys senaste eskapader? Eller handlade det helt enkelt om ett alldeles för svagt manus? Borde man ha ansträngt sig mer? Eller helt enkelt låtit bli att fingra i syltburken än en gång?

Ett par år senare känns storyn fortfarande som den svagaste i samlingen. Även om filmen tagit sig ordentligt från det första intrycket så är det en blekare kopia av de hurtfriska vändningarna i de tidigare manusen. Men troligtvis är det så enkelt att tiden sprungit ifrån Indiana Jones och hans filmvärld. Filmutvecklingen har gått stadigt framåt, liksom cgi-effekterna. Jones-filmerna stod ju för ett koncept, att blanda myter och historia med ren stuntaction och lätt komik. Indy-eran hade sin peak i det gamla hederliga 80-talet då historierna var rätt ensamma i sin genre. Nu drunknar Jones i utbudet av allehanda andra specialeffekts-historier, och vi lyfter knappast på ögonbrynet för de mest hisnande filmtricks som visas upp. Som filmkonsumenter har vi månne blivit mer krävande och blasé.

Trots detta ska man nu trots allt kanske inte döma ut detta sista (?) äventyr helt. Ser man bortom filmens stora problem med att vara lika vass som de andra vad gäller tempot och kanske manuset, så ser jag ändå en film som låtit Indy åldras även i manuset. Det är nytt årtionde, Jones har hunnit vara med om en del och blivit kärvare samtidigt som världen ser annorlunda ut. Bort med nazister och in med ryssar, det är ju trots allt det kalla krigets dagar som står för dörren. I en bakomfilm säger också George Lucas att han ville närma sig femtiotalets filmanda, med den amerikanska skräcken för kommunism, ofta i skepnad av aliens. Därav möjligen då det kanske inte helt lyckade beslutet att blanda in utomjordingar i en Indiana Jones-sfär. För visst är det så, att är det något som suger i den här filmen så är det slutet som känns direkt apdåligt. Eller är vi så bortskämda med att Indiana Jones självklart måste jaga efter historiska och religiösa reliker av lite mer…handfast virke? Fan vet.

Steven Spielberg gör dock sitt bästa för att bjuda på en stunds actionupplevelser, och lyckas väl ändock ganska bra kan jag tycka. Harrison Ford har blivit en ålderman och visst märks det också i filmen. Tur dock att han har Shia LaBeouf som kan fungera som hans  raska sidekick, och gör det rätt bra dessutom. Dock kunde vi besparats Karen Allen som den återvändande Marion. Fords och Allens fungerande kärleksgnabb från originalfilmen fungerar inte alls här och blir istället lätt irriterande. Inte heller pålitliga Cate Blanchett når upp till vanligt klass utan känns lite hållen i tyglarna av det haltande manuset.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ändock en Indy-film och i brist på omedelbart tilltalande manus får man förlita sig på att fillmamakarna gör sitt bästa för att återskapa känslan från de tidigare filmerna. De lyckas inte fullt ut vill jag påstå, men tillräckligt mycket för att jag vid den här omtitten ska erkänna att jag blev mer underhållen än vid premiären. Möjligen har det också att göra med att man får se filmen som ett slags återförenande av det gamla gänget där manuset kanske ska vara mindre viktigt än vad som förmedlas i detalj.
Som Indy-film den sämsta av de fyra, och känns som ett beställningsjobb för en publik som kanske redan lämnat figuren bakom sig. Som äventyrsfilm med beprövade effekter är den stabil och tar jag den på rätt sätt blir jag underhållen och har inte på något sätt tråkigt denna andra titt. Men kanske ska Indiana Jones ändå få gå i pension för gott nu..?