Draktränaren (2010)

Stackars Hicke. Inte nog med att han bor på en gudsförgäten klippö någonstans norrut, är spinkig son till byns biffiga vikingahövding och har en helt annan syn på det här med vikingars brutala sätt som uppenbarligen ska vara normaltillståndet i den här delen av världen. Dessutom ansätts byn ständigt av attacker från de svurna dödsfienderna drakarna (vilket uppenbarligen pågått i hundratals år).

Drakarna gör sina nattliga räder, vikingarna försvarar sin by, svär och spottar och levererar hårda ord med skön skotsk dialekt. För en viking här är alltså det största i livet att bli en riktig drakdräpare. Något som pappa hövdingen väldigt gärna vill att Hicke ska bli, men inser också att grabbens klena fysik och mjäkiga lynne inte direkt kommer att uppfylla den önskan i framtiden. Om han ändå kunde vara som de andra vildhjärnorna till ungdomar.

Av en slump stöter Hicke på en ensam drake med flygproblem, fascineras av den och uppfinner bara sådär en anordning som gör att draken raskt kan bli airborne igen. Ny vänskap uppstår och Hicke inser plötsligt att drakarna inte alls är så onda som han trott. Än mer övertygad om detta kommer han att bli ju längre äventyret rullar på. Problemet är dock bara att vikingasamhället i övrigt inte alls håller med om att vänskap med drakar är något att luta sig mot. En död drake är en bra drake typ, och rädd för att berätta sanningen om sin nya bekantskap går han motvilligt med på att börja i drakdödarskolan under tiden han funderar på hur han ska ta sig ur den något prekära situationen.

Av alla de stiligt producerade dataanimerade äventyren jag tagit del av, både under det här året och tidigare, är detta verkligen ett ess i samlingen! En rask och engagerande story, jag menar..drakar! De har ju alltid en mytisk fascination över sig, oavsett i vilket sammanhang de uppträder. Hicke är en käck lite parvel, nära till oneliners och med uppfinningsrikedom. Naturligtvis måste han göra den obligatoriska konfrontationen med sin pappa, i ett moderslöst hushåll, men där den värsta tårdrypande sliskigheten håller sig borta.

Rent tekniskt är filmen en galet snygg historia med vindlande bildlösningar och detaljrikedom i animationen som ibland tycks sudda ut gränsen för vad som är animerat eller ej. Filmen kommer naturligtvis med olika alternativ vad gäller röster och språk, själv föredrar jag naturligtvis originalet, och får då bla njuta av Gerard Butler, Kristen Wiig, David Tennant och Jay Baruchel som den ettrige Hicke. Sedan är det ju naturligtvis rätt svårt att inte charmas av Hickes drakvän Tandlös som ofta påminner mer om en tokrolig hund än en drake.

mer bushund än drake..

Helt klart en film som tilltalar alla i familjen, och speciellt mig som vuxen med stort barnasinne kvar. Man behöver inte vara speciellt orolig för hur det ska gå mot slutet, även om viss spänning infinner sig under finalen med sedvanligt battle BIG-style då verkligen filmmakarna visar vad alla timmar i studion gick åt till. I grunden en ganska klassisk historia om vänskap över gränser och omgivningens rädsla för det okända.

Draktränaren kvalar lätt in som en av de allra bästa i animerade kategorin av filmer som sett dagens ljus de senaste åren. Storslaget, roligt, engagerande, förbaskat snyggt och till och med lite spännande!
Och inte visste jag att det fanns så många olika draksorter!

x2: Tomb Raider

Lara Croft: Tomb Raider (2001)

Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan en av de mest kända dataspelsfigurerna skulle få liv, och vem var väl mer lämpad att gestalta henne än amazonen Angelina Jolie..?
För det ska sägas, att vad man än tycker om Jolie så passar hon bra som Lara. Det är inte svårt att se henne som äventyrerska med färdigheter. Dessvärre känns det som att denna första film lider mest av ett stabbigt manus. Vissa scener är visuellt snygga och gör sig bra, men det känns också som att de egentligen bara är staplade på varandra med en styltig och ganska oinspirerad historia.

Hur som helst är det innehållsmässigt inget man tar till sig och yvas över, lite hum-flum som bakgrundshistoria om planeters påverkan och chansen att bända tiden som sådan leder till en overklig final med tillhörande effekter. En då förhållandevis okänd Daniel Craig får göra en lagom hunkig snubbe med lite oklar agenda, och kanske den största bedriften ändå var att få med Jolies farsa Jon Voight som just Laras pappa, eftersom de uppenbarligen har problem med att umgås i verkliga livet. I övrigt inga birollsinsatser som höjer sig över mängden.

Serietidningskonstruerade (eller spelkonstruerade om ni så vill) miljöer med sedvanlig ologik (som att Lara kutar runt i linne på sibiriska tundran), snyggt filmade actionscener men ganska opersonlig story ger en förvånande matt känsla i filmen, speciellt eftersom den utger sig för vara en ”stor äventyrsfilm baserad på världens mest kända pc-spelskvinna”. Hygglig underhållning, inte mer.

Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life (2003)

Det var ju, trots att den stora succén kanske uteblev, upplagt för en fortsättning och två år senare var det dags. In med Angelina igen, och det känns som att hon vuxit in mer i de tajta trikåerna nu. Har mer självdistans både till sin egen figur och det som sker runt henne. Skurken är lite illvilligare, nästan (men bara nästan) i Bond-klass med ett synnerligen illdåd för ögonen. Lara Croft får återigen visa sina färdigheter när det gäller att hinna först till självaste Pandoras Ask som ligger gömd på väl valt ställe i världen.

Vägen dit blir naturligtvis besvärlig och framförallt fylld med hetsiga actionscener, klart snyggt koreograferade, med Jolie i centrum. Vid sin sida den här gången har hon den rätt sköne Gerard Butler, som dessutom får briljera med sin grova skotska brytning. En av filmen höjdpunkter faktiskt. Riktigt underhållande för ögat blir det när storyn når sydostasien och Hong Kong, där ett par maffiga actionscener utspelas. Naturligtvis lider även den här filmen av det ofta känns lite staplat med adrenalinet, men mellansticken känns i alla fall aningens mer meningsfulla här.

Att det faktiskt känns mer vitalt och piggt i den här filmen kan nog tillskrivas nyinplockade regissören Jan de Bont, som ansvarat för godbitar som Speed och Twister. Bont vet uppenbarligen hur man handhar action på bästa sätt, och i sina finaste stunder påminner Laras äventyr den här gången om en lättsam blandning av Indy och James Bond. Fast ta det sista med en nypa salt.

Slutet är dessvärre det svagaste i hela filmen, direkt fånigt ärligt talat. Som helhet dock bättre och mer underhållande än den första filmen, Jolie passar fortfarande in både vad gäller utseende och i det schablonaktiga agerandet som man förväntas ha när man spelar en karaktär från spelvärlden. Lite skämmigt underhållande är det allt.

Gamer (2009)

I grunden en intressant plot med ett stökigt, rörigt och osympatiskt utförande.
Första kvarten av filmen ger mig snurrig huvudvärk där klipparen verkar ha gått på speed och på ett hysteriskt sätt lotsar oss igenom inledningen. I en framtid nära dig låter man dödsdömda fångar delta i ett sorts liveaction-rollspel där det gäller att ta sig runt en bana och skjuta ihjäl så många man kan, och dessutom undvika att själv bli förpassad till de sälla jaktmarkerna. Twisten med hela spelet är dock att deltagarna styrs via inopererade nanoceller (typ) i hjärnan, vilket alltså betyder att den tuffaste värstingen på slagfältet måste ta order av en bortskämd osnuten slyngel hemma i pojkrummet. Typ så.
Den tuffaste av dem alla i spelet heter Kable (Gerard Butler) och har bara ett par spelomgångar kvar innan han kan kalla sig en fri man igen. Om han lyckas överleva alltså. Kable är naturligtvis oskyldigt dömd och har räknat ut att något är skumt ute i verkligheten. Spelets uppfinnare Ken Castle (Michael ”Dexter” C. Hall) är en rälig Bill Gates-typ med en mörk agenda, trots sitt charmerande yttre, och har ingen tanke på att låta Kable överleva eller få sin frihet. Kable har dock helt andra planer.

Bakom den här effektgalna skapelsen står paret Neveldine/Talylor som tidigare spottat ur sig  de underhållande Crank-filmerna. Här tycker jag dock inte alls att de lyckas med samma bedrift. Filmen springer på och förvandlas till en tunn röra av filmvåld, hysteriska klipp och stela karaktärer, vilket också naturligtvis Crank 1 och 2 led av tidvis men där fanns ändå en färgstark berättarglädje med lite annorlunda vinklingar. Gamer hemfaller mer åt det dystra och ambitionen att vara för mycket popcornsrulle. Det är lite synd för någonstans under ytan kan man ändå ana en samhällssatir som kunde ha tagits tillvara på ett bättre sätt, men det känns som om filmmakarna inte har vågat förlita sig till storyn fullt ut, och istället öser på med besinningslös action, låt vara snyggt gjord. Men det finns också måtta på hur mycket jag som tittare orkar svälja. Gerard Butler gör precis vad han ska, kör på med samma ansiktsuttryck (bister och sammanbiten) genom hela filmen och blir på så sätt en oengagerande figur som jag inte bryr mig ett skvatt om. Desto roligare att se hur Michael C. Hall får spela ut och till och med överspela hela sitt register, som om han fattat att det inte går att ta det här på allvar. 

Gamer satsar allt sitt krut på överdrivet våld och yta. Och dessvärre inget mer. Personerna är dumt stereotypa och förutsägbara. Det värsta är att effekterna , våldet och all action till slut bara blir tröttsamt och verkar existera för sin egen skull, vilket gör filmen ointressant. Och då har jag inte ens gått in på den biten i storyn om hur Kables fru jobbar i någon sorts förvuxen Sims-värld med allt vad det innebär.
Joråsåatt.

Betyget: 1

The Bounty Hunter (2010)

Kärlek och gnabb går alltid hem på film. Ett par som av någon anledning i början på en film inte drar jämnt får ändå alltid sista kyssen ihop. Dessförinnan har de mödosamt kämpat sig igenom någon besvärlig historia där de till syvende och sist alltid måste lita på varandra. Kan man dessutom slänga in lite humor också blir det en fin bonus. Kanske. Inte alltid dock.
Milo (Gerard Butler) försörjer sig som prisjägare, att leta upp efterlysta personer som smitit från borgen i väntan på rättegångar. Ett inte helt glamouröst jobb, som visar sig bli besvärligt värre när han plötsligt får uppdraget att leta upp sin ex-fru Nicole (Jennifer Aniston) som blivit efterlyst efter att missat att dyka upp i rätten för ett trafikbrott. Milo fylls naturligtvis av skadeglädje över att få sätta dit exfrugan och vara lite allmänt taskig, men vi som tittare förstår ju så klart att han i själva verket fortfarande hyser känslor för henne. Som ni redan nu fattar är det inget större djup i manuset.

Och än lite värre blir det när både Milo och Nicole tillsammans blir insyltade i en skumraskhistoria som nystas upp av Nicole i egenskap av journalist som fått korn på en historia med scoop-möjligheter. För att göra en onödig historia kort så måste nu det såta paret hålla sig undan skumma torpeder och opålitliga kontakter som vill tysta dem för gott, samtidigt som de gör allt för att lösa mysteriet på egen hand. Att Nicole också hela tiden har en förmåga att försöka smita från Milo och därmed blåsa honom på belöningen gör inte det hela lättare.
Skamlöst nog måste jag erkänna att jag är lite svag för Jennifer Aniston, även om hon ofta får spela ytliga och intetsägande roller. Aniston har en komisk ådra som hon kan plocka fram vid behov och som blir ganska njutbar att ta del av. Den här filmen passar henne väl i det avseendet och agerandet mot Butler slår kanske inga gnistor, men är tillräckligt underhållande för att ge den här storyn en liten liten strimma av liv. Butler å sin sida känns i mångt och mycket galet malplacerad i facket romantisk action, men räddas lämpligt nog av just Aniston från att falla helt platt i sitt agerande. Dagens regissör heter Andy Tennant och är ingen nybörjare på genren efter alster som Hitch (rejält underhållande) och Fool´s Gold (ganska underhållande). Tennant vet precis hur han ska dra i manuset för att ytan ska hålla i mer än fem minuter. Men som sagt, vi har sett det förr och vi kommer att se det igen. Filmen byggs helt och hållet runt de båda huvudpersonerna och de övriga birollerna hamnar helt ute i den ointressanta perifin.

The Bounty Hunter är sliskigt mycket yta och ytterst lite innehåll. Storyn är direkt tramsig, men räddas av den dumroliga humor som paret Butler/Aniston lyckas uppbåda. Är man på gott humör vid tittningstillfället (som jag var) kan den här filmen i all sin enkelspårighet erbjuda en stunds underhållning utan att man behöver lida alltför mycket efteråt. En semesterfilm.

Betyget: 2

Law Abiding Citizen (2009)

Skotske Gerard Butler (300) spelar familjefadern Clyde som får hela sin familj mördad, och får se hur stinkande det amerikanska rättssystemet kan vara när åklagaren Nick Rice (Jamie Foxx) accepterar en uppgörelse som innebär att den ene av förövarna får ett simplare fängelsestraff istället för dödsdom. Tio år senare kommer hämnden från Clyde som grips och ställs inför rätta, men det visar sig att han inte tänker hålla sig från att fortsätta hämnas på rättssystemet i allmänhet och på åklagaren Nick i synnerhet…

Raka rör och tät thriller blandad med twistad spänning i snygg samklang. Regissören F. Gary Gray (Förhandlaren) kör på med fast hand och högt tempo. Filmen lyckas faktiskt med konststycket att sällan bli saggig eller enformig. Den otroliga historien bjuder in till tvära kast och man sitter allt längst ut på soffkanten i sin iver att få reda på vad det egentligen är som försiggår i denna katt-och-råtta-historia av det mer fantasifulla slaget.

Gerard Butler och Jamie Foxx (Ray) lyckas helt ok med sina gestaltningar, även om jag tycker Foxx känns lite distanserad och aldrig riktigt engagerar. Motsatsen kan sägas om Butlers figur som blandar både sympati och avsky i sin tolkning. Välspelat i övrigt och bra driv med snygga vyer av Philadelphia och bra hantverk vad gäller actionscenerna. Ett visst mått av överseende behövs dock för för vissa logiska hål i historien, men det är inget som behöver störa helhetsintrycket.

Law Abiding Citizen ställer frågan hur långt en man är beredd att gå när han förlorat allt, och svaret är uppenbarligen nog så fantasifullt och en aning skrämmande. Och som actionthriller en alldeles utmärkt rätt på filmmenyn.

Betyget: 3/5