Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Gulliver’s Travels (2010)

Den här filmen kräver egentligen bara en endaste sak av sin tittare. Att man, om inte gillar, så ändå finner visst nöje och underhållning i att se en lätt överviktig, halvspånig och högljudd Jack Black fara runt som om  han gått igång på tjugo liter adrenalin.

Vems idé det har varit att ta den gamla klassiska sagan om Gulliver och hans besök i lilleputtlandet, vränga den mer eller mindre ut och in för att sedan oerhört ansträngt trycka in den i en uppdaterad modern form vete i fan (idétorka på komedikontoret?), men spelar väl  heller egentligen ingen roll. Naturligtvis står Black i centrum här, alla scenerna är uppbyggda runt denne skådis med vilt i blicken och håret på ända.

Lemuel Gulliver (Black) sköter posten på stora tidningen, är hemligt förälskad i reseavdelningens redaktör Darcy (Amanda Peet) och drar således en rak lögn om han minsann också kan skriva snygga researtiklar…och vips har han fått ett uppdrag i Karibien. Gulliver som inte kan ett skit om någonting, hamnar på en båt som snart förliser och…tja…resten känner ni ju till ni som kan er Gulliver-saga. I den här versionen är det bara det att huvudpersonen själv sällan försitter en chans att göra det så fördelaktigt för sig själv hos de förundrade lilleputtarna.

Klassiska gags och tröttsamma klichéer blandas med en del fnissiga och rätt roliga infall. Det är förutsägbart och Black gör precis vad han ska, varken mer eller mindre. Effekterna kan då och då vara lite trevliga och skönt tillverkade, men man har ju naturligtvis sett det mesta förut. Gulliver imponerar på lilleputtarna, sviker dem och tas självklart till nåder igen mot slutet. En föga engagerande sidostory som inbegriper lilleputten Jason Segel som hemligt kär i prinsessan Emily Blunt försöker gulla till det ytterligare.

Gullivers Travels är en helt onödig ny version av sagan, ingen tvekan om det. Står du ut med Blacks diverse infall och påhitt och den något flabbiga humorn som följer till detta koncept så kan det finnas ett visst mått av underhållning här. Överlag dock en helt onödig film som naturligtvis ska mynna ut i att alla ska få alla till det lyckliga slutet (jodå, Peet hamnar där också…kom igen vad trodde du!!?)

”There’s no small jobs – just small people.”

Kung Fu Panda (2008)

When the going gets tough förlitar sig inte Den Fredliga Dalen på sina beskyddare “The Furious Five”, ett par kung fu-vässade djur i form av en tiger, en orm, en trana, en sorts gräshoppa och en apa, utan på en….nudelälskande panda med Jack Black´s röst!

Dreamworks Animation fortsätter att spotta ur sig roligheter. Pandan Po drömmer om att bli ett kung fu-ess i samma stil som sina idoler ovan och i väntan på det serverar han nudelsoppa på pappas restaurang. Po´s mindre lämpade kroppshydda gör det dessvärre aningen besvärligt att uppnå den drömmen. Eller inte.

Genom ett spektakulärt missförstånd (?) blir plötsligt den ständigt vitsande pandan utvald att axla den ärevördiga och legendariska titeln som Drakkrigaren, en sorts tuffaste av de tuffa, till de andra essens stora förtret och Mästaren Shifu´s (en kanin (?) med Dustin Hoffman´s skrovliga stämma) irritation. Läge för samarbete dock när Shifu´s före detta mönsterelev och protegé, leoparden Tai Lung (som valt den mörka sidan av Kraften….hm vänta nu….), rymmer från sitt välbevakade fängelse och är på väg hem till dalen för att skapa kaos och katastrof.

Som vanligt i animationshistorier av den här sorten firar det visuella storartade triumfer med överdådiga bakgrundskompositioner och läckra detaljer. Bildspråket är hypermodernt, snabbt och så långt från gamla Disneyproduktioner man kan komma. På gott och ont ska tilläggas.

Historien är löjligt simpel men ändå engagerande, rak och okonstlad som ännu ett inlägg i debatten att man ska följa sitt hjärta och att alla kan bli det de vill om bara viljan finns. Enkelspårigt javisst, men effektivt berättad med en vuxenglimt i ögat som numera verkar vara legio när animerade historier ska kokas ihop.

Naturligtvis bygger hälften av framgången på röstinsatserna bakom varje figur (svenska versioner självklart bannlysta), och till dagens hopkok har producenterna bemödat sig om att klämma in idel kända namn. Jack Black redan nämnd och känns av någon anledning som den naturligaste röst i världen till den gladlynte och sorglöse pandan. Black får givetvis leverera ett par sköna skämt och lite vuxenpräglade kommentarer enligt patenterad stil. Övriga laguppställningen mönstrar sådana celebs som Angelina Jolie, Lucy Liu, Seth Rogen, Jackie Chan, David Cross, Dustin Hoffman och Ian McShane som den lömske skurkleoparden och möjligen utnyttjas de fyra första aningens för lite i sammanhanget.

Kung Fu Panda är inget för den som söker nya upplevelser. För oss andra (vuxna) som gärna hemfaller åt att dyka ned i det moderna animationsträsket och kan svälja den sockrade moralen väntar en stunds oförarglig underhållning av säkert märke. Charmigt. 

”The Furious Five! You look a lot bigger than your action figures! Except you, Mantis. You’re about the same”

The Holiday (2006)

Att byta hus för en kort tid med någon man inte känner, helst i en annan världsdel, kan innebära stora positiva förändringar i ens liv.
Speciellt om man vid tillfället är lite nere. Speciellt om man dessutom är rätt snygg. Speciellt om det sker i en romantisk komedi av bästa märke.
Och det är ju självklart precis vad som sker här. Två kvinnor, båda märkta av kärlekens mindre roliga sidor och effekter, känner att de bara måste bort från det liv och den situation de befinner sig i.

Energiska Amanda i Los Angeles (Cameron Diaz) är trött på de varma vindarna och den stekande solen i Kalifornien kombinerat med svekfulla män och brutna löften. I en liten by på engelska landsbygden håller Iris (Kate Winslet) på att gråta ihjäl sig över samma symptom vad gäller svekfulla män och brutna löften.

Via en husbytarsida på nätet bestämmer de sig för att under julhelgen byta miljö med varandra, och låna ut sina hus till den andre. Något som ska visa sig vara rena vitamininjektionen för Iris, som sakta upptäcker en ny, skön, värld i den behagliga solen i änglarnas stad. Amanda å sin sida har märkbart svårt att anpassa sig till dragiga, trånga, hus mitt ute i ingenstans. Tills Iris bror Graham (Jude Law) dyker upp vill säga. Att Graham är en charmig och mystisk person hjälper till att väcka Amandas nyfikenhet tillräckligt mycket för att hon ändå ska stanna en stund till. Under tiden blir Iris nöjsamt bekant med den trevlige filmmusikkompositören Miles (Jack Black) som visar upp alla tecken på hur en bra man ska bete sig.

Här har vi naturligtvis en film som inte hör hemma någon annanstans än i feel-good-facket. Det hela serveras med en mjuk och behaglig ton, spetsat med lite lagom avancerad humor av bästa salongsmärke. Grundkonceptet är löjligt enkelt, ta två kvinnor med olika personlighet och ändra på deras yttre miljö för att sedan låt dem träffa på en man som visar sig vara av just motsatt virke som de män de flytt ifrån. Men för att vara just en sådan enkel och på gränsen till smetig historia är det förbaskat underhållande och….trivsamt…, ja det är sannerligen rätta ordet här. Trivsamt. Inte djupare än så. De konflikter och hinder som uppstår längs speltiden, övervinns med lite allvarligare dialog några minuter och så lite mer känsloyttringar. Banalt möjligen, men sockrigt skönt för filmhumöret.

De fyra aktörerna som nu får bära upp den här storyn visar sig vara en perfekt liten mix. Cameron Diaz fortsätter att imponera på mig som komediskådis. Hon har ett energiskt och öppet sätt att vara och inbjuder till lättsamhet i kombination med att ändå kunna ta fram känslor när det behövs (även om en av filmens roligaste scener innehåller just Diaz som ska försöka gråta på egen beställning…). Kate Winslet gör förstås Iris till sin egen figur, vem om inte Winslet skulle på bästa sätt kunna gestalta den olyckliga kvinnan i det kalla England som plötsligt upplever en förvandling när hon tar tag i sitt stillatigande liv och sätter sig själv i främsta rummet…?

Det här är tjejernas film från ruta ett och till slutet. Jude Law och Jack Black får finna sig i att spela andrafiolerna, men gör det å andra sidan med beröm godkänt. Law visar prov på skön komisk ådra och låter sin Graham gradvis avslöja oanade hemligheter som sätter honom långt utanför mallen som sorglös playboy. Jack Black kan från början verka lite udda i rollen som Miles, men ju längre filmen rullar på i sitt behagliga tempo inser jag att om någon ska spela denne behaglige och taktfulle karaktär så är det just Black som faktiskt drar ned lite på sin normala energi och låter det återhållsamma framträda på ett perfekt sätt.

The Holiday är glasklart förutsägbar. Du vet hur det kommer att sluta, frågan är bara vilka vägar manuset ska ta. Regissören Nancy Meyers (Vad kvinnor vill ha) tar inga risker eller svåra omvägar. Hon håller sig till största delen på de ganska intrapamde stigarna i det här facket, men gör det å andra sidan så rutinerat bra och underhållande att jag hellre friar än fäller. Leta inte efter efter underliggande meningar och svårtolkade antydningar om verkligheten, för det existerar inte här. Istället blir det bjudgodis i form av lite hjärtevarmt för stunden, och det räcker ju så ibland. Trivsamt!

King Kong (2005)

Som filmälskare är det alltid härligt att ha möjligheten att se om filmer. Antingen för att på nytt få ta del av den filmmagi man kanske upplevde första gången, eller också för att nyfiket känna efter om ens åsikter möjligen har ändrats. Precis som i dagens betraktelse som jag senast såg vid biopremiären när det begav sig. Att ge sig på att göra en ny version på en sådan här gammal klassiker kräver verkligen sin regissör, och är det någon som ska gå iland med det är det väl Ringen-Peter Jackson. Han är originalet väl troget och lyckas samtidigt väva in en och annan ny liten scen i det redan bekanta materialet om den arbetslösa skådespelerskan Ann (Naomi Watts) som i 30-talets New York lockas av den profithungrige producenten Carl Denham (Jack Black i en otippad men underhållande roll!) att följa med det slitna fartyget Venture på jakt efter den mytomspunna Skull Island. Väl där är det tänkt att Denham ska spela in en film med allt vad det innebär av action och romantik i vildmarken. Med på resan finns också filmens manusförfattare Jack (Adrien Brody) som genast förälskar sig i den vackra Ann. Väl framme vid den mystiska ön vet vi ju alla som är bekanta med storyn vad som väntar…

Jacksons version är naturligtvis fylld med lysande effekter och en berättarglädje som rusar på i 110 nästan hela tiden. Effektstudion har fått jobba så det ryker och det märks givetvis i filmen. Jackson får mig faktiskt att tro på att det är en riktig 8 meter hög apa jag tittar på. Filmen tar god tid på sig att sätta upp intrigen innan actiondelen brakar lös och stannar inte av förrän den gigantiska apan mött sitt öde djupt i asfalten i New York. Filmens mittparti med handlingen förlagd till den grönskande ön är bland det bästa man sett i effektväg. Det enda som jag tycker drar ned tempot är en sekvens där våra hjältar får tampas med jätteinsekter i en mörk ravin. Det är egentligen bara effektporr som inte fyller någon mening och lika gärna hade kunnat strykas ur handlingen.
Trots den adrenalinstinna action som finns är filmens vackraste scener de stillsamma och känslomässiga mellan Kong och Ann. På ett makalöst bra sätt lyckas Jackson visa oss Kongs känslor och hur de förändras i samspelet med Naomi Watts karaktär. Även om jag som åskådare vet hur historien kommer att sluta är det inga problem att till hundra procent hålla på jätteapan in i det sista och det stora vemodet rullar verkligen in över en när det sista planet sätter den dödsbringande ammunitionssalvan i ryggen på Kong högt däruppe på Empire State Building. Det är sorgligt, snyggt och gjort med stor känsla.

Jack Black, Adrien Brody och Naomi Watts gör alla gedigna prestationer med sina karaktärer, men samtliga får stå i skuggan (!) av den väldige Kong som förstås är den riktige huvudrollsinnehavaren här. I Peter Jacksons varsamma och uppfiningsrika händer blir han en 8 meter hög upplevelse bortom allt annat man sett i denna typ av effekter.
2005-års version av den gamla klassikern är avgjort den bästa nyinspelningen och utklassar tex -76-års tarvliga version med hästlängder. Både vad gäller effekter, hjärta och manusmässigt. King Kong 2005 osar av berättarglädje, fantasi, tokbra effekter, värme och känslor som går utanpå det mesta. En ren njutning för en filmälskare.
Och roande nog är åsikterna nu precis samma som vid premiären 2005.

Betyget: 4/5