Tristan & Isolde (2006)

Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”

Rise of the Planet of the Apes (2011)

Har i Sverige begåvats med det vitsiga namnet “Apornas Planet: (r)Evolution”, och skall alltså ses som en sorts prequel till den första delen i den gamla klassiska filmserien.

Sålunda ignorerar den här historien de orsaker och händelser som redan tagits upp i de gamla filmerna (och de har vi ju redan avhandlat här i bloggen), likaså ger den blanka fan i att Tim Burton´s nyinspelning från 2001 ens existerar och skapar en helt egen plattform att utgå ifrån.

Och det gör den väl helt rätt i.
Will Rodman (James Franco) är en hängiven forskare i en inte alltför avlägsen framtid som envist försöker hitta ett botmedel mot fruktade hjärnförstörande sjukdomar som tex Parkinsons och Alzheimers. Via försök på schimpanser kommer han och kollegorna något på spåren som kan hindra sjukdomarnas förlopp, men lagom till det ska slås på stora trumman inträffar en olycka som lägger hela projektet på is. Will får av bara farten en liten schimpansunge; Caesar, med sig hem och upptäcker snart att den lille krabaten besitter oanad intelligens, en följd av de medicinska tester som hans mamma utsatts för. Åren går och Ceasars smarthet ökar lavinartat, vilket snart ska komma att ställa till besvär för alla inblandade. Will tvingas lämna ifrån sig Caesar som hamnar på en synnerligen ogästvänlig institution tillsammans med ett antal andra schimpanser där de behandlas illa och respektlöst, vilket får Caesar att börja skapa sin lilla revolt i hemlighet.

Som ”domedagsfilm” över hur galet det som vanligt går när människan leker Gud fungerar den helt ok. Tonvikten läggs på Caesar´s utveckling och hans insikt vem han är och håller på att bli. Will blir sålunda efterhand förpassad till att spela andrafiolen i Franco´s skepnad, något som också gör att han blir rätt blek och opersonlig i den rollen (vilket vissa säkerligen inte har något emot med tanke på alla åsikter som finns om denne skådis). Hursomhelst är det möjligen ett ödets ironi att Will samtidigt som han lyckats göra aporna smartare också oavsiktligt skapat en bieffekt som är förödande för människan när det gäller den nya medicinen.

Trots att vi alltså rör oss i ett filmhistoriekoncept som möjligen förpliktar både åt ena och andra hållet, står filmen rätt mycket på egna ben. Man behöver antagligen inte alls ha sett de andra filmerna för att förstå den här bättre. Manuset tar inga onödiga omvägar, glider långsamt från att ha haft fokuset på människorna och forskningen över till att följa Caesar och dennes utveckling till en individ som kommer att påverka hela framtiden och nå sin kulmen när det är dags för Charlton Heston´s  rymdskepp att så småningom krascha långt in i framtiden (håll utkik efter just det rymdskeppet i nyhetsrapporteringen i filmens bakgrund!)

Sällan spännande men dramatisk och inte  så hemskt over-the-top vad gäller känsloutspelen i historien. Vi förstår att det finns ett starkt band mellan Will och Caesar, som försvagas alltmer ju mer Caesar inser att de han älskar mer eller mindre tvingas vända honom ryggen vilket får Caesar att sätta sina artfränder i första rummet. Regissören Rupert Wyatt jobbar med säkra kort vad gäller effekterna och cgi-framställning av apor, sålunda in på banan med Andy Serkis, som ser till att det är toppklass i det framförandet och med ganska lätta medel styrs vår medkänsla över till de illa behandlade aporna ju längre historien rullar på. Andra roller som skymtar förbi är alltid sevärde John Lithgow, buttre  Brian Cox och anmärkningsvärt bleka Frieda Pinto som Will´s kärleksintresse.

Rise of the Planet of the Apes är effektiv och bra gjord, satsar inte allt krut på överdådiga effekter men stilar till det där de finns (finalen är maffig). Godheten i människans val att förändra framtiden till det bättre kan inte klandras, men den olycksbådande atmosfär som smyger sig på ju mer det går åt skogen är förtjusande obehaglig och fungerar kanske  som en sorts symbolisk varning att gudslekande inte görs ostraffat. Bättre än väntat och som reboot i filmserien helt okej.

127 timmar (2010)

Hur långt är man som människa beredd att gå för att överleva? Hur mycket är man beredd att offra? Svårt att riktigt veta innan man hamnat i en sådan situation som kräver svar på dessa frågor naturligtvis. Innan dess kan man bara, kanske utifrån ens eget psyke, spekulera i hur man själv skulle komma att agera.
Ingen, eller väldigt få iaf, har väl undgått den sanna historien om Aron Ralston, äventyrare, backpacker och bergsbestigare som för ett par år sedan undgick döden genom att göra det näst intill ofattbara när olyckan var framme och han hamnade illa fastklämd i en ödslig klippskreva någonstans i den amerikanska öknen i Utah.

Historien kablades förstås ut i världen, och Ralston blev något av en kändis/hjälte genom sitt minst sagt uppoffrande tilltag. Ralston skrev en bok om händelsen och givetvis var det bara en tidsfråga innan hungiga filmproducenter ville kasta sig över historien. Men vem skulle på bästa sätt kunna åskådliggöra Ralstons historia? Utan att den blev pajig eller smörigt smetig?

Svaret är Danny Boyle, den engelske regissören som tillsammans med manuskollega bearbetat historien och överfört den till ett färgstarkt drama utan tillstymmelse till smetighet eller annat klister. Vi följer Ralston från den dag han ger sig ut i vildmarken, till dess han ett antal dagar senare kommer stapplandes ur ökendammet och får hjälp av ett par förbipasserande vandrare.

Trots farhågorna för en seg tillställning lyckas Boyle hålla frisk fart i historien, delvis genom att använda sig av återblickar, och dels genom att visa hans vedermödor med att försöka lösa små, irriterande, problem där han sitter fast i sin påtvingade fångenskap. En lysande snyggt foto över den amerikanska vildmarken i Utah gör också sitt till för att hjälpa upp historien till oanade höjder. Liksom i den tidigare recenserade Buried är den omedelbara handlingen väldigt koncentrerad runt en person. Med en närgången kamera som obönhörligen avslöjar det mesta i huvudpersonens minspel och tankar. Det krävs en rätt bra närvaro att som skådis förmedla de känslor som den verklige Ralston måste ha upplevt, och i mina ögon är James Franco helt perfekt i rollen. Info på nätet skvallrar om att Franco inte var Boyles förstaval till rollen, men Franco levererar skådespel i Oscarsklass, så bra är han. Personer dyker upp i tillbakablickarna som skuggfigurer och distanserade gestalter, men fokuset ligger alltid på Franco och den omedelbara närvaron av situationen som råder.

Själva snackisen i filmen, ögonblicken när Ralston bestämmer sig för att faktiskt inte dö utan göra det han måste, kommer naturligt i manuset och leverar trovärdigt. Inte utan detaljrika effekter, men hela tiden på ett värdigt, nästan självklart sätt, och utan att bli fånigt. Rapporter om åskådare som tvingats lämna filmen just här känns lite överdramatiserat och kan kanske vara en släng av att vilja hypa filmen lite extra.

127 timmar är rejält sevärd och en enmansshow med James Franco som heter duga. Danny Boyle gör Ralstons historia rak, enkel och engagerande utan att på något sätt bli fånig eller överdramatiserande. Stilen är trots omständigheterna rapp och visualiseringen snyggt komponerad. Dramat utspelas inombords hos Ralston och väver in mig som tittare i den eviga frågan; vad i helvete gör man själv om det skulle komma till en situation liknande denna? En fängslande film gjord på ett väldigt snyggt sätt. 

Date Night (2010)

Paret Foster har det inte lätt. Båda jobbar långa dagar och är samtidigt småbarnsföräldrar med allt vad det innebär (been there – vet precis hur det känns…) i ett hus i förorten. Som för att motverka all tristess och invanda rutiner har de satt av en dag i veckan då de umgås själva på kvällen och oftast går ut och äter. Problemet är bara att även denna tilldragelse börjar gå rutin och tomgång. Kan det vara så att det krävande familjelivet börjar ta ut sitt offer vad gäller känslor och spänning i livet?
En förändring som heter duga sker dock den kväll när Phil Foster (Steve Carell) till hustrun Claire´s (Tina Fey) stora förvåning fixar in dem på värsta innekrogen genom att sno ett annat pars identitet när det gäller bordsbeställningen. Detta startar nu en karusell som inbegriper sådana kuriositeter som korrumperade poliser på jakt efter paret Foster som tros inneha något av värde, galna gangsters, nattligt besök i Central Park, vild biljakt, poledancing och en barbröstad Mark Wahlberg.

Något upphaussad komedi med två uppskattade komediskådisar i huvudrollerna. Kan det då gå fel på något sätt? Nja, inte direkt kanske. Å andra sidan sitter jag inte heller och gapskrattar mig igenom 88 minuters vedermödor som de råkar ut för. Shawn Levy som regisserat paret Carell/Fey har månne anbefallt återhållsamhet från de värsta utsvävningarna i slapstickgenren och sarkasmen, och möjligen drabbar det Carell en aning. Fey hittar en rätt trevlig nivå på sin karaktär som kastas mellan rollen som plikttrogen förortsmamma och äventyrstörstande hustru. Det blir dock aldrig tråkigt, paret formar ett stabilt samspel mellan sig och de är utan tvekan motorerna som för filmen framåt de gånger manuset går på tomgång.

Även om jag inte skrattar högt finns det sekvenser som får mig att fnissa och en stor del av filmens ändå ganska oförargliga trivsamheter i storstadsnatten sväljer man utan att reta upp sig för mycket på logik och omständigheter. Manus i filmer av det här slaget blandar och ger, precis som vanligt. Små roliga inhopp av tex Ray Liotta, James Franco och Mark Wahlberg hjälper till att få lite udd på storyn.

Date Night är inte den vrålroligaste storyn du sett Steve Carell i, men tillsammans med alltid sevärda Tina Fey blir ändå paret Foster rätt underhållande bitvis att följa på vägen fram mot det högst förväntade slutet med den ganska givna positiva slutklämmen. Inget att lägga på minnet, men den gör vad den ska. Varken mer eller mindre.

Betyget: 2 +

Pineapple Express (2008)

Dale Denton (Seth Rogen) har en rätt behaglig tillvaro. Jobbet som delgivningsman kräver inte alltför mycket, vilket ger tid över till att hänga med flickvännen Angie och, framför allt, röka otillåtna substanser i tid och otid. Hans langare Saul (James Franco) ser till att Dale alltid har vad han behöver av rökbart gräs för att klara sig, inklusive den nya sorten Pineapple Express, som omedelbart faller Dale i smaken. Problemen hopar sig dock när Dale av en slump blir vittne till ett mord utfört av droghandlaren Ted (Gary Cole) och dennes korrumperade hantlangare, den kvinnliga polisen Carol (Rosie Perez). Vår hjälte tvingas nu gå under jorden och på köpet får han med sig den flummige langaren Saul, vars nya marijuanasort är välkänd för Ted som hittat resterna av en joint som Dale i ren nervositet lämnat kvar på platsen där mordet begicks. De två minst sagt mindre lyckade personligheterna får nu göra allt för att hålla sig undan Teds hejdukar som är på jakt efter att tysta både Dale och Saul.

Trots sin möjligen tveksamma moral är det riktigt kul att titta på Dales och Sauls vedermödor för att klara sig ur den knipa de hamnat i. Filmen är skönt befriad från de annars obligatoriska spärrar som verkar finnas inbyggda i majoriteten av de amerikanska komedier som produceras i legio. Det märks också att filmens manus är tillverkad i samma fabrik och av samma hjärnor som tex Supersugen, På Smällen och The 40 year-old virgin, där man inte drar sig för att provocera med under-bältet-skämt och omoral till höger och vänster. I den här galna historien är det en ren njutning att se Seth Rogen och James Franco (som den ständigt höge Saul) agera mot varandra. Ju knäppare, desto kärleksfullare på något vis. Historien drar till och med begreppet polare till en helt nivå och vågar skoja med de homoerotiska tonerna som uppstår. Vi vet naturligtvis alla att droger inte på något sätt är bra för våra kroppar och hjärna, men det blir stundtals hysteriskt roligt när de drar i sig marijuanaångorna och råkar ut för både det ena och andra i sina luddiga medvetanden. Egentligen är manuset alldeles för tunt för att ge den här historien någon större tyngd, eller mening för den delen, och kanske förvandlas komedin till lite för mycket actionstory mot slutet, men det är inget man hakar upp sig på. Utförandet är så jäkla underhållande att man kan förlåta de brister som eventuellt kan skina igenom. Seth Rogen går troligen en lysande framtid till mötes som kul kille i Hollywood, han lyckas persofiniera antihjälten på mycket underhållande sätt med sitt lite mjuka och nästan toffliga sätt, han har en charm som får honom att bära upp sin skitiga kostym och sunkighet med stil. Liksom i Spiderman-filmerna får James Franco också här spela andrafiolen, men gör det med bravur och på ett skamlöst slirigt sätt, och han blir den perfekta sidekicken till Rogen.

Regissören David Gordon Green håller i tyglarna på ett lagom hårt sätt och ger sina skådisar tillräckligt med utrymme för att leka fram rätt ton i Pineapple Express , som inte kommer att gå till historien som filmen med det mest genomtänkta manuset, men å andra sidan kan man råka ut för bra mycket tråkigare upplevelser än det här. Som filmupplevelse  är det en tvättäkta underhållande bagatell.

Betyget: 3/5