Iron Man (2008)

Helt plötsligt fick jag bara en enorm lust att se om den här filmen.

Kanske beror det på att det tycks avhandlas väldigt mycket filmer om superhjältar för tillfället.
Hollywood har uppenbarligen snöat in rätt hårt på den genren igen och Marvel Studios tillhör väl förmodligen de som gnuggar händerna av förtjusning när chansen till ökat flöde i kassakistorna infinner sig.

Å andra sidan kanske mitt plötsliga superhjältesug berodde på att jag fick syn på en sparbössa på en av ungarnas rum där just ett antal Marvel-hjältar prydde sidorna, med bla den karaktäristiska Iron Man-masken i blickfånget…

Skit samma egentligen, dock kan man konstatera att det här är en väldigt bra överföring av seriefigur till filmmediet. Mest beroende på Robert Downey Jr som tycks fullständigt lysande i rollen som den ironiske, vitsige och playboyaktige vapenmogulen Tony Stark vilken kommer på bättre tankar efter påtvingad fångenskap i öknen och möte med en man som räddat livet på honom.

Filmen lyckas faktiskt med konststycket att vara både tramsigt underhållande och avlossa ett par väl valda samhällsåskådningar mitt i effektfyrverkeriet. Actionsekvenserna känns top notch och regissören Jon Favreau har hittat en perfekt balans mellan ren serietidningsunderhållning och mer vuxen livsåskådning. Storyn blir aldrig jolmig eller jönsig, Stark går från ytlig playboy till en man som uppenbarligen vill byta livsstil till något bättre, och det känns inte alls påklistrat moraliskt så det stör. Naturligtvis har han en liten plan, som dock inte gillas av alla, allra minst av hans kollega Obadiah Stane (Jeff Bridges).

Förutom Downey Jr känns skådespeleriet som hämtat från ett riktigt fint smörgåsbord. Gwyneth Paltrow gör snygga sidekicken Pepper Potts riktigt underhållande, och den outtalade romansen som spirar mellan henne och Tony känns lite lagom putslustig och har en smygande mysfaktor som tilltalar. Jeff Bridges lägger allvaret åt sidan och får stila som badass med rakad skalle och skönt skägg och det känns också lite mysigt av bara farten sådär.

Iron Man underhåller hela vägen. Ja faktiskt. Den blandar snygg effektfull cgi-action med aningens allvarsamhet som dock varken drunknar eller blir larvig i den mustiga kompotten som bjuds. Se där, ett omtag i dvd-spelaren som lämnade en riktigt god eftersmak!

Och vad som tycktes om den obligatoriska uppföljaren kan läsas här.

“I’ve never really had a taste for this kind of thing, but I must admit I’m deeply enjoying the suit!”

Tron: Legacy (2010)

Den första tanke som slår mig efter att ha sett denna film är; varför en uppföljare på en gammal nördig technofilm som inte ens var bra på sin tid…?
Se där, så sticker man ut hakan lite kaxigt som tittare och jag är säker på att många av er inte alls håller med här. Å andra sidan är det ju den återkommande tjusningen med filmmediet som sådant, det tilltalar oss eller distanserar oss på olika sätt och i olika former. Jag tillhörde de som var måttligt (läs: inte) imponerad av den första Tron som dök upp på 80-talet.

Nu har Disney av någon obegriplig anledning fått för sig att det nog vore rätt kul med en liten uppföljare här trots allt (vem blev full på firmafesten och lanserade den idén!?), och varför inte slänga oss med ordet ”kultfilm” också när vi ändå är igång…! Det sista får alltså stå för filmbolaget.

I 2010-års upphottade historia hittar vi rebelliske Sam som saknar sin pappa programmeraren vilken försvann mystiskt för länge sedan. Alldeles för simpelt utslängda omständigheter för honom till pappans gamla arbetsplats och via lite snokande hittar han rätt knappar att trycka på och vips har han hamnat i pappas egenbyggda cybervärld! Snart visar det sig att allt minsann inte är frid och fröjd här, en digital yngre kopia av pappa Kevin styr och ställer som värsta Caligula och Sams originalpappa sitter naturligtvis och trycker på lämpligt ställe i datavärlden i väntan på rätt tidpunkt då allt ska ställas tillrätta igen. Typ nu då, när Sam ”råkade” hitta in (givetvis är det dock en slug list av den onde ”Kevin”).

Ok, det är snyggt gjort, det är raka linjer, technoböljande till tusen, det är en värld som till det yttre påminner i blickfånget om den i Blade Runner. De bleka effekterna från originalet känns långt borta, det är sömlöst och välintegrerat på effektfronten samtidigt som det är fart och det är ett virrvarr av nedplöjda dollars i form av bildrutor med galet mycket cgi-fix.

Men, det är irriterande tomt på känslor och innehåll i historien. Den berör mig nada. Som om jag skiter i hur det går för våra hjältar. Och sådana känslor är ju aldrig bra när man ska hålla på det goda laget. Jag kan svälja mycket som tittare vad gäller manus och historier ihopkokade på diverse olika lustiga och mindre lustiga sätt, men då ska det banne mig till att man också berörs. På det ena eller andra sättet. Här känner man liksom ingenting. Sterilt värre.

Jeff Bridges, som återvänder från den första filmen, slängde antagligen ihop sin rollprestation på en kafferast, Bridges är ju sällan dålig men här går han mest runt som en yoga-lirare och ser för ett par ögonblick ut som han rymt från The Big Lebowski. Garrett Hedlund kan mycket väl ha framtiden för sig hos Hollywood och gör precis vad han ska. Bruce Boxleitner får göra ett litet återkommande inhopp som sin rollfigur från originalet, men det känns mer som en välgärning för gamle Luke Macahan från producenternas sida.

Tron: Legacy känns full med fräsiga effekter och diger ljusporr, gör sig säkerligen vansinnigt snygg i 3D, men lämnar mig irriterande oberörd när jag tittar på filmen. Stor tunna. Mycket skrammel. Noll känslor.

True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. Att ta sig an den gamla westernklassikern ”De Sammanbitna” från 1970 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coens nya version verkar inte ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia.

Unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen. Trots att det är väldigt länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en kopia rakt av. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och själv ropar jag utan tvekan på att den gyllene gubben borde hamna i hennes ägo. Trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne  gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka.

True Grit är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar. En film med hjärtat på rätta stället.

Crazy Heart (2009)

Nå, det var väl på tiden att jag lyckades förpassa den här filmen från ”att-se-högen” och in i dvd-spelaren en gång för alla. Lovord och omdömen har haglat, men även en och annan tveksammare röst har faktiskt uppdagats här och där. Jag tror jag lägger mig lite mitt emellan sådär.

Naturligtvis äger Jeff Bridges den här filmen. Som den avdankade, men ändå synnerligen populäre, countrytomten Bad Blake stilar han upp ett porträtt som mer än väl berättigade honom till den gyllene gubben och branschens hyllningar. Blake harvar runt sydvästra USA på sin enmansturné, stannar till i småhålor, spelar på bowlinghak och mindre syltor. Han har en trogen skara gamla nostalgiska fans och ger dem precis vad de vill ha, och när han inte uppträder lullar han omkring rätt påstruken mest hela tiden. Blake blir en symbol för alla gamla föredettingar som har svårt att släppa det enda de egentligen kan göra. De vars stjärna sedan länge har dalat.

Mötet med reportern Jean (Maggie Gyllenhaal) förändrar hans liv på många olika sätt, och innan filmen är slut hinner han uppleva både solsken och regn om man säger så. Bridges jovialiske figur känns ofta som en udda blandning av Nick Nolte när han var som sluskigast och Kris Kristofferson (vilket var min spontana tanke under filmens första minuter…och vilket jag roat också sett att en del andra tyckare uttryckt…), och grejen är att Bridges gör det hela så naturligt att det känns som om Bad Blake är på riktigt. Miljön är rejält country & western-land och allt är precis som det ska vara i en historia som den här.

Eftersom allt är ganska stillsamt och melankoliskt tenderar också filmen att fastna lite i segträsket. Speltiden på runt 1.50 känns i slutänden som en bra bit över två timmar, och i det här fallet är inte det att betrakta som något positivt. Dock, det kantrar aldrig över och visst vill man veta hur det ska gå för den gamle kufen. Runt Bridges samlas en namnkunnig birollslista med Gyllenhaal, Robert Duvall i en mindre roll och så Colin Farrell som den yngre och mer framgångsrike Tommy Sweet vars stjärna lyser för fullt. Scenerna mellan Farrell och Blake är finstämda där den yngres ödmjukhet mot sin äldre mentor lyser igenom, och som får Blake att smälta en aning fast han gärna vill ge sken av bitterhet och avundssjuka.

Stort plus inhöstar filmen också för de snygga musikaliska inslagen, och trots att jag inte är något countryfan direkt har jag vett att uppskatta lite bra toner även i den genren. Lite kul också att både Farrell och Bridges tar hand om sjungandet alldeles själva.

Crazy Heart är en stunds vemodighet i det mindre formatet. En trasig figur som har sina bästa dagar bakom sig, men ger publiken vad den vill ha varje kväll, ofta på bekostnad av sin egen hälsa. En slumpartat möte förändrar hans liv för en stund, men visar också att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jeff Bridges ÄR sin figur och spelar naturligtvis skjortan av alla andra. Han är är helt enkelt en person som det inte går att tycka illa om. Sevärd men inte himlastormande som upplevelse.

The Contender (2000)

Som att befinna sig ett oerhört välskrivet avsnitt av gamla tv-succén Vita Huset.
Det är den omedelbara känslan jag har efter att ha sett detta politiska drama med tio år på nacken. Upplägget är att USA:s vicepresident har avlidit och president Evans (Jeff Bridges) behöver tillsätta en ny så snart han bara kan. Kandidater saknas inte, men omständigheter gör att förhandsfavoriten får se sig förbigången av den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) som får full uppbackning av Vita Huset för att kunna bli den första kvinna att inneha ämbetet. Nu gäller det bara att få henne godkänd i det utskott som leds av presidentens rävige motståndare Shelly Runyon (Gary Oldman). Runyon har dock inga som helst planer på att låta Hanson få posten, och ser till att komprometterande material om Hansons vidlyftiga sexuella leverne under collegetiden dras fram i rampljuset inför det moraliskt känsliga USA. Hur ska nu Hanson, president Evans och Vita Huset bemöta denna skandal under uppsegling och ändå se till att vicepresidentposten tillsätts på bästa sätt?

Själv är jag en riktig sucker på amerikanska politiska dramer med rapp dialog och intensiva konflikter vid förhandlingsborden, och här får man verkligen sitt lystmäte om man är lagd åt denna böjelse. Filmen har fått etiketten ”politisk thriller”, men ”drama” är mer rättvisande tycker jag. Spelplatsen är uteslutande maktens olika korridorer i Washington, där båda sidors spelare i den här luriga politiska kampen får spela ut sina register. Regissören Rod Lurie (The Last Castle) vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan här story, och det egenskrivna manuset bär alla spår av att ha avhandlats ihop med tex Aaron Sorkin, tv-Vita Husets skapare och hyllad för sina rappa och händelserika manus. Tempot är på god fart igenom hela filmen med bra vinklingar i historien som dessutom också faktiskt lyckas  bjuda på en och annan twist när man minst anar det.

Runt denna historia har Lurie lyckats samla en diger samling tunga skådisar med Jeff Bridges i spetsen som synnerligen karismatisk president med förkärlek för njutbara snabbmåltider i tid och otid (!) Gamle räven Sam Elliott gör en stenhård rådgivare med sedvanlig pondus och machostil, Joan Allen som den kandiderande Lanie Evans intar kanske filmens coolaste attityd när så mycket verka stå på spel. Christian Slater i en mindre, men ack så viktig roll gör vad han ska. Frågan är dock om inte filmens största insats görs av Gary Oldman som på sedvanligt manér går totalt upp i sin roll och hans tolkning av den fanatiske och synnerligen hale Shelly Runyon dröjer kvar på näthinnan. Oldman är som vanligt en lysande skådis i alla de sammanhang han dyker upp i.

The Contender må utspelas i kontorsrum och myndighetskorridorer men är en tempofylld uppvisning i rappa dialoger, tvära kast och proffsiga skådespelarinsatser värdigt en snillrik historia som denna. Och som sagt, ögongodis för alla som gillade Vita Huset när det begav sig.

Betyget: 4/5