Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)

Se där ja, ett nytt fall för den mästerlige detektiven med det ofelbara självförtroendet och de prövade vännerna i nöd.
Spetsat med lite lagom torr humor och slutligen försedd med en glassigt modern visuell yta.

När Guy Ritchie återigen tar sig an Holmes och Watson sker det med samma karusellaktiga kaos MTV-style som presenterades förra gången. Och, ska man nu vara riktigt ärlig är det faktiskt mest som förra gången. Både på gott och ont.

På plussidan räknar jag in att både Robert Downey Jr. och Jude Law känns hemmastadda och lite skönt behagliga i sina roller, det tjafsas och vitsas till höger och vänster och flytet i historien känns rätt friskt.

På den ansträngda sidan noterar den gnällige att det är en anmärkningsvärt rörig story som rullas upp, bara mest pang på i stort sett. Den här gången utmanas så äntligen (kan man nog tycka) Holmes sinne av den skönt självgode ärkeskurken Moriarty (Jared Harris) som mest tycks vilja starta krig och helst dra in hela världen i det…detta nådens år 1891. Läge för Holmes och Watson att anstränga sig lite extra alltså. Vilket de gör, och historien flänger runt Europa likt ett Bond-filmsupplägg, med sedvanliga tillhörande snitsigt koreograferade actionscener.

Men som sagt, rörigt och möjligen lite oengagerande som story. Dessutom vore det ju inte alls så väldigt hemskt av regissör Ritchie om han lade undan sina patenterade slowmo-actionsekvenser där bild och ljud ska frysas i tid och otid. Been there, done that liksom. Eller som min medåskådare för kvällen, mitt hjärtas dam, snyggt uttryckte det; ”det där såg vi väl i Matrix va….?”

snygg kombo: vals och stakeout på samma gång!

Noomi Rapace då frågar du kanske? Tja, jo..hon finns där i en roll spelandes tredjefiolen och kan väl liksom inte misslyckas med det hon gör. Inget extravagant och ingen prestation som standalone skulle vara grunden till några nya tunga roller. Svårt att misslyckas i en popcornfilm liksom där effekterna och det visuella utklassar skådespeleriandet 8 gånger av 10.

Nåväl, trots dessa knorranden om viss rörighet och ett slut som känns lite antiklimax, är det ganska trivsamt hela vägen de dryga två timmarna. Som uppföljare helt okej och rätt kul att vila ögonen på. Ritchie fick till sitt recept förra gången och levererar ännu en dos här. Downey Jr. gör det mesta rätt med sina filmgubbar nu tycks det, och efter det här återstår väl att se om den gode Holmes dyker upp en tredje gång…(som om det skulle vara ett påstående med höga odds…)

Sherlock Holmes: A Game of Shadows vilar tryggt på återanvänd snygg stil och rappt tempo plus skådisar som rutinerat lyckas dölja en ganska blek, rörig och tunn historia. Ett trevligt och underhållande  tidsfördriv dock med fartiga sekvenser och småkul humor…men man kanske ska hålla här? Trots allt. Den tredje stjärnan svajar lite.

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

Sky Captain and the World of Tomorrow (2004)

En debuterande regissör med en riktigt tokig idé, en film till 99 procent inspelad mot bluescreen. Tänk vad lite talang kan få till det. Kerry Conran slet i ett par år för att få fram en sexminutersdemo inspelad i egna vardagsrummet proppad med hemgjorda effekter och digitala händelseloopar. En producent fick se resultatet och vips var dörren öppen till studiopengar och special effects-avdelningen. Ett par större namn ur Hollywoodskaran, Jude Law, Gwyneth Paltrow och Angelina Jolie, kopplade på barnasinnet och klev ombord på detta märkliga äventyr.

Märkliga men snyggt underhållande, kan man också lägga till. I en sorts trettiotals-värld, fast med högteknologi och andra finesser ( tex ett Hindenburg III som dockar med Empire State Building !) sitter skjutjärnsjournalisten Polly Perkins (Paltrow) och funderar på hur hon ska tackla ett möjligt scoop om att flera av världens ledande vetenskapsmän plötsligt försvinner spårlöst. I samma veva invaderas New York plötsligt av flygande robotar (!) från ingenstans och allmän panik uppstår. Räddningen är dock nära när flygaresset och hjälten ”Sky Captain” Joe Sullivan (Law) dyker upp i sitt P-40 propellerjaktplan (med listigt modifierade tillbehör) och räddar dagen.

Både Sullivan och Perkins dras nu in i mysteriet med vetenskapsmän, robotar, mystiska föremål och andra märkligheter som hotar att ödelägga hela världen om våra hjältar  inte får ordning på torpet. Tillsammans ger de sig ut på en lustiger resa som bla tar dem till Tibet och en mystisk tropisk ö. Conran som också knåpat ihop sitt manus själv bjuckar på det mesta i fantasifullhet och gör stiliga honnörer åt gamla cliffhanger-äventyr så som de tedde sig i tv- och filmens barndom. Samtidigt är det också en blandning av lite Indy och kanske till och med lite James Bond. Samt humor förstås, som i sammanhanget gör sig riktigt bra.

Det fascinerande med filmen är naturligtvis sättet den är gjord på, helt digitalt mot diverse färgskärmar, vilket också ger regissör Conran en milsvid frihet att skapa sina filmrutor och händelser precis som  han vill. Det hela avnjuts i en sorts mjuk, sockrad bild, vilket skapar en lustig känsla rent visuellt. Law och Paltrow hanterar sina scener med fin bravur om man betänker att de hela tiden måste agera mot en vägg. Även Jolies lilla inhopp som flygarmada-chef och Law´s gamla kärleksintresse är riktigt småputtrigt.

Sky Captain and the World of Tomorrow är en friskt fläkt i filmtillverkningsprocessen. Lite skojigt och tramsigt manus, med synnerligen överdrivna galenskaper och effekter. Allt utfört med stor finess och säkerligen lite kärlek till svunna tiders filmmatinéer. Underhållande ytligheter. Även vid en omtitt.

”It’s a dead end. Some short cut! ”
”That’s… not supposed to be there.”

The Holiday (2006)

Att byta hus för en kort tid med någon man inte känner, helst i en annan världsdel, kan innebära stora positiva förändringar i ens liv.
Speciellt om man vid tillfället är lite nere. Speciellt om man dessutom är rätt snygg. Speciellt om det sker i en romantisk komedi av bästa märke.
Och det är ju självklart precis vad som sker här. Två kvinnor, båda märkta av kärlekens mindre roliga sidor och effekter, känner att de bara måste bort från det liv och den situation de befinner sig i.

Energiska Amanda i Los Angeles (Cameron Diaz) är trött på de varma vindarna och den stekande solen i Kalifornien kombinerat med svekfulla män och brutna löften. I en liten by på engelska landsbygden håller Iris (Kate Winslet) på att gråta ihjäl sig över samma symptom vad gäller svekfulla män och brutna löften.

Via en husbytarsida på nätet bestämmer de sig för att under julhelgen byta miljö med varandra, och låna ut sina hus till den andre. Något som ska visa sig vara rena vitamininjektionen för Iris, som sakta upptäcker en ny, skön, värld i den behagliga solen i änglarnas stad. Amanda å sin sida har märkbart svårt att anpassa sig till dragiga, trånga, hus mitt ute i ingenstans. Tills Iris bror Graham (Jude Law) dyker upp vill säga. Att Graham är en charmig och mystisk person hjälper till att väcka Amandas nyfikenhet tillräckligt mycket för att hon ändå ska stanna en stund till. Under tiden blir Iris nöjsamt bekant med den trevlige filmmusikkompositören Miles (Jack Black) som visar upp alla tecken på hur en bra man ska bete sig.

Här har vi naturligtvis en film som inte hör hemma någon annanstans än i feel-good-facket. Det hela serveras med en mjuk och behaglig ton, spetsat med lite lagom avancerad humor av bästa salongsmärke. Grundkonceptet är löjligt enkelt, ta två kvinnor med olika personlighet och ändra på deras yttre miljö för att sedan låt dem träffa på en man som visar sig vara av just motsatt virke som de män de flytt ifrån. Men för att vara just en sådan enkel och på gränsen till smetig historia är det förbaskat underhållande och….trivsamt…, ja det är sannerligen rätta ordet här. Trivsamt. Inte djupare än så. De konflikter och hinder som uppstår längs speltiden, övervinns med lite allvarligare dialog några minuter och så lite mer känsloyttringar. Banalt möjligen, men sockrigt skönt för filmhumöret.

De fyra aktörerna som nu får bära upp den här storyn visar sig vara en perfekt liten mix. Cameron Diaz fortsätter att imponera på mig som komediskådis. Hon har ett energiskt och öppet sätt att vara och inbjuder till lättsamhet i kombination med att ändå kunna ta fram känslor när det behövs (även om en av filmens roligaste scener innehåller just Diaz som ska försöka gråta på egen beställning…). Kate Winslet gör förstås Iris till sin egen figur, vem om inte Winslet skulle på bästa sätt kunna gestalta den olyckliga kvinnan i det kalla England som plötsligt upplever en förvandling när hon tar tag i sitt stillatigande liv och sätter sig själv i främsta rummet…?

Det här är tjejernas film från ruta ett och till slutet. Jude Law och Jack Black får finna sig i att spela andrafiolerna, men gör det å andra sidan med beröm godkänt. Law visar prov på skön komisk ådra och låter sin Graham gradvis avslöja oanade hemligheter som sätter honom långt utanför mallen som sorglös playboy. Jack Black kan från början verka lite udda i rollen som Miles, men ju längre filmen rullar på i sitt behagliga tempo inser jag att om någon ska spela denne behaglige och taktfulle karaktär så är det just Black som faktiskt drar ned lite på sin normala energi och låter det återhållsamma framträda på ett perfekt sätt.

The Holiday är glasklart förutsägbar. Du vet hur det kommer att sluta, frågan är bara vilka vägar manuset ska ta. Regissören Nancy Meyers (Vad kvinnor vill ha) tar inga risker eller svåra omvägar. Hon håller sig till största delen på de ganska intrapamde stigarna i det här facket, men gör det å andra sidan så rutinerat bra och underhållande att jag hellre friar än fäller. Leta inte efter efter underliggande meningar och svårtolkade antydningar om verkligheten, för det existerar inte här. Istället blir det bjudgodis i form av lite hjärtevarmt för stunden, och det räcker ju så ibland. Trivsamt!

Repo Men (2010)

Icke att förväxla med den gamla kultkomedin Repo Man från -84.
Här är istället berättelsen om ett framtida (igen) samhälle där man för dyra pengar kan köpa artificiella organ när ens gamla lägger av. Har man inte kontanta medel så är det ok ändå, man kan alltid köpa på avbetalning. Faran med det är dock att skulle man hamna efter med betalningen mer än tre månader äger företaget ”The Union” rätt att återta sin vara med hjälp av speciella ”tekniker” som skickas ut. Vilket alltså betyder att en person med en väldigt stor bedövningspistol dyker upp och på ett garanterat blodigt sätt öppnar din kropp och bokstavligen skär ut det aktuella organet, vilket sedan återbördas till företaget.
Remy (Jude Law) är just en sådan Repo Man och jobbar ihop med sin barndomskamrat Jake (Forest Whitaker), tillsammans är de ett effektivt par och det är mycket få som slipper undan deras indrivningar. Lönen är av det bättre slaget men Remys fru önskar inget hellre än att Remy ska lägga bedövningspistolen på hyllan och ansöka om förflyttning till säljavdelningen istället. Jake kan inte förstå att Remy vill sluta med det lönsamma jobbet de har ihop och Frank (Liev Schreiber), företagets vd pushar på Remy att fortsätta med det han kan bäst.

Efter en olycka vid ett av ”återtagningstillfällena” skadas Remy så svårt att hans hjärta måste ersättas med ett nytt artificiellt, vilket också gör att han nu måste se till att betala för sig. Naturligtvis går privatlivet åt skogen och Remy hamnar på obestånd, han kan inte förmå sig att jobba kvar som Repo Man och plötsligt börjar betalningsanmärkningarna dyka upp angående hans hjärta. Ställd inför det faktum om vad som väntar när tidsfristen går ut, väljer Remy att fly från allt och får nu fullt upp med att hålla sig undan ”The Union” samtidigt som han funderar på hur han ska kunna lösa sin prekära situation.
Ännu en film som börjar oerhört lovande med ett snyggt berättargrepp. Återigen har man lagt sig vinn om detaljerna och det som lockar ögat som tittare. Någonstans får jag vibbar av gamla fina mästerverk som Blade Runner och någon snygg svart ironi av Paul Verhoeven när han var som bäst. Kanske har regissören, för mig okände Miguel Sapochnik, råkat kasta ett litet öga på dessa föregångare? Manuset driver på och utvecklas möjligen i för förväntad riktning i alla fall fram till det (faktiskt) omtumlande slutet, och i takt med detta sjunker också tempot något. Som så ofta i filmer av den här typen. Helheten blir dock intressant och ämnet som tas upp här skulle mycket väl kunna vara verklighet om ett antal år (minus återtagningsprocessen då får man hoppas).

Repo Men är en rätt smidig och stundtals effektivt gjord actionthriller som ställer lite moraliska frågor på sin spets. Detaljerna är snygga och skådisarna med Jude Law och alltid sevärde Forest Whitaker i spetsen gör vad de ska med sina karaktärer. Möjligen går den övergripande ironin förlorad ju längre filmen fortsätter i sin iver att presentera drivna actionsekvenser, men upplägget är onekligen underhållande och den oerhört snygga twisten mot slutet förlåter nästan filmens övriga brister. 

Betyget: 2 

Sherlock Holmes (2009)

Synnerligen underhållande och tokgalet lättsamt när Guy Ritchie ger sig på att tolka den gamla legendariska romanhjälten. Borta är det stela överspelet från 40-talsversionerna och den plastiga mimiken från de mindre lyckade tv-filmsnyinspelningarna som då och då dyker upp i diverse kanaler. Ritchie verkar helt enkelt ha samlat en gäng kompisar runt sig och plötsligt kommit på att det vore kul att hotta upp den gamle mästerdetektivens äventyr lite. Och självklart ge honom en liten annan utstrålning än det korrekta och torra som varit lite signum för mästerhjärnan.

Nu är det alltså Robert Downey Jr som på sitt (som vanliga) säregna sätt ger liv åt Holmes. Mästerdeckaren är en rätt komplicerad figur, han ställer upp i knytnävsslagsmål om pengar, tvekar inte att ta sig rejäla bläckor och är allmänt osocial. Fast givetvis med en knivskarp hjärna och observationsförmåga.
Den som får hålla ordning på Holmes är såklart Dr Watson (Jude Law), som även han får visa upp oanade actiontalanger när den dynamiska duon (vänta nu..fel film…) tar sig an den synnerligen illvillige Lord Blackwood (Mark Strong) som efter sin egen avrättning verkar ha kommit tillbaka till jordelivet för att göra tillvaron besvärlig för Holmes och Watson.

Sherlock Holmes är ytlig, spänning för stunden men trevligt underhållande. Snygga actionscener av Ritchie med läcker scenografi över Londons 1800-tal. Tempot är snabbt och stannar inte upp för någon närmare granskning av kvalitén, men å andra sidan är det liksom inte meningen heller. Actionbitarna är stinna och förutsägbara men fyller sin plats. Manuset är på gränsen till galet serietidningsskrattretande, men gör i detta sammanhang ingenting. Jude Law och Robert Downey Jr har en skön jargong och man kan verkligen ana att de antagligen hade rejält roligt under inspelningen. Mark Strong som Lord Blackwood är precis så snobbigt skurkig som bara en fiende till Sherlock Holmes kan vara.
Och som av en tillfällighet lämnas dörren öppen för en fortsättning. Någon som hade trott annat?

Betyget: 3/5

Åter till Cold Mountain (2003)

Drygt två timmars drama, stundtals våldsamt, om längtan och drömmen om en bättre framtid. Förpackad i bedövande vackra bilder av den amerikanska södern på 1800-talet.Kan det verkligen hålla? Svaret blir ett tveklöst ja.

I 1860-talets USA står inbördeskriget för dörren när den vackra prästdottern Ada kommer till den lilla bergsbyn Cold Mountain i NordCarolina.Nästan genast förälskar hon sig i den tystlåtne Inman, men de hinner knappt utdela filmens första kyss förrän kriget bryter ut och den stilige unge mannen försvinner iväg för att göra sin plikt på slagfälten i federationens tjänst. Men en episk film vore inte just episk om det inte är nu som själva storyn tar fart, utmaningarna börjar.Inman såras och bestämmer sig för att desertera för att ta sig hem till Ada som i sin tur inget hellre önskar än att han ska dyka upp igen. Dessutom behövs en man i huset efter att hennes far prästen plötsligt gått bort. Regissören Anthony Minghella (Den engelske patienten) har satsat allt på snygga miljöer, bedårande filmfoto, våldsamheter och hinkvis med kärlek.Kanske tanken är att närma sig Borta med vinden-känslan.
Dit kan det vara svårt nog att ta sig, men faktum är att Cold Mountain håller mig i ett fast grepp under sina drygt 140 minuter. Nicole Kidman gör ännu ett snyggt porträtt av en till början hjälplös kvinna som växer med den förestående uppgiften och till slut lär sig både hur man nackar höns och lagar gårdsstaket, Jude Law´s rättrådige Inman gör allt för att ta sig hem till Ada.

På vägen hinner han träffa underliga, trasiga, illvilliga och ibland behövande figurer.Inman gör sitt bästa för att behålla livhanken eller göra en avstickare för en god gärning om så behövs, dock aldrig utan att tappa fokus på sin uppgift, att återse sin hemby och kärleken som han hoppas väntar där.Halvvägs in i filmen dyker filmens stora behållning, Ruby, upp.En bonddotter, uppväxt i bergen och med en svada värt namnet. Hon tar plats på Adas nu förfallna gård och hjälper henne att komma på fötter igen. Ruby är på något sätt filmens comic relief, som skyddar den från att bli alltför tung och överpretto. Reneé Zellweger som Ruby har aldrig varit mer klockren, och här satt oscarsstatyetten som gjuten.

Lägg till allt detta en grymt bra uppställning på birolls-listan (kolla in Philip Seymor Hoffman!) och framför allt ett makalöst bra soundtrack och man är liksom hemma.
Åter till Cold Mountain torde vara en historia som tilltalar både män och kvinnor. Här finns hinkvis med episk kärlek och längtan varvat med rejäla western-tilltag.

Din nästa lördagsfilm?

Betyget: 4/5