Open Range (2003)

Kalla mig en hopplös romantiker men det är ta mig tusan något alldeles speciellt med de stora vidderna i westernfilmens värld. Scenerierna, känslan och ljuset…gärna ihop med välkomponerad musik enlig konstens väl utmejslade regler. Allt det där och jag är totalt fast.

Som här.
Dessutom brukar jag ju hävda att Kevin Costner är som allra bäst när han bara håller käften och tar regi som alla andra skådisar. Det finns naturligtvis undantag, Dansar Med Vargar är ett lysande exempel på när han styrt och ställt till det bättre. Och så dagens återtitt. Här tillåts Costner som regissör att behandla historien med omsorg, värme och en snutt av möjlig realism som annars fan inte är så vanlig i westerns.

Charley och Boss är två Freerangers, ”sina egna i branschen”-typ när det gäller kofösning över de stora slätterna i slutet av 1800-talet, fåordiga män med karg humor men vänliga på sitt eget speciella vis. Att fösa egen hjord över långa avstånd och däremellan låta boskapen beta på naturens grödor är dock inget som uppskattas av de mer stationära ranchägarna, något som både Charley, Boss och deras lilla resesällskap får erfara när ett besök i en avkrok till håla måste göras för att införskaffa förnödenheter.

Costner har själv tagit hand om rollen som Charley vilken plågas av minnen från förr och mest verkar söka frid med sig själv. Genidraget i dagens historia är dock att han släppt den andra rollen som Boss till självaste Robert Duvall. Duvall dominerar naturligtvis hela tillställningen från första till sista minut, sättet han rör sig, pratar på, agerar. Ja, bara han visar sig utklassar han alla andra. Duvall ÄR sin figur och hela jäkla prärien i ett och samma stycke.

Costner har uppenbarligen samma sinne för denna känsla, och låter Boss vara den mer framträdande av de två genom hela filmen, även om Charley också får sin stund i ljuset. Mest genom den något möjligen tillrättalagda flirten med Annette Bening som dyker upp på den lokala läkarstationen.

blytungt i rollistan

Tre tunga skådisar i samma film, som alla spelar sina roller oerhört tillbakadraget och lågmält, och ändå dominerar de historien och dess utveckling. Som regissör har Costner ett lysande öga för att låta filmen ta sin tid, utveckla personerna och får mig att fatta tycke för dem. Droppa små bitar här och där av levnadsödena. Trots att historien kan uppfattas långsam är den aldrig någonsin uttråkande eller ointressant. Konflikten med ranchägaren Baxter i Michael Gambon´s skepnad är både stark och rolig på sina ställen.

Våldet i filmen känns realistisk och ger också en mer sann bild på hur det förmodligen gick till när konflikter löstes med vapenskrammel, det är mer skitigt och klumpigt än snyggt och filmiskt fränt.

Open Range är kanske mer en lång och stämningsfull hyllning till de stora viddernas Amerika mot slutet av 1800-talet än det är en renodlad westernfilm. I genren dock en av de allra bästa och snyggaste som tillverkats i modern tid, och jag tvekar inte att lyfta på hatten för Costners sätt att dra en stilfull lans för den här epoken samt att låta mr Duvall glänsa som aldrig förr.

Waterworld (1995)

“Kevin´s gate” och “Fishtar” (som i Heavens Gate och Ishtar = två kassafloppar i Hollywoodhistorien). Omdömena har varit många och rätt hånfulla över Kevin Costner´s bidrag till ensam-godhjärtad-stenhård-mystisk-främling-hjälper människor i nöd-på konstiga ställen-genren. Och visst, Costner hade väl under den här perioden på 90-talet lite galna idéer för sig, led uppenbarligen av hybris och skulle allt som oftast in och peta i själva tillverkningen av filmen också. Men här snackar vi ändå en film som faktiskt totalt spelat in nästan det dubbla av det kostade att göra den, även om den inte blev en omedelbar kassako vid premiären.

Och håll nu i hatten gott folk; ur återtittsperspektiv känns det här inte alls som en dålig historia och det är dags att den kanske får lite förtjänt upprättelse? Det fantasifulla manuset som berättar om jorden efter att polarisarna smält är både superdystopiskt och riktigt fantasieggande. Tänk er själva, en tillvaro med bara, BARA, vatten. Man skulle ju gå bananas direkt.

Tur då att det i filmen florerar myter och legender om en plats med fast mark under fötterna. Tur att Costners kärve och rätt skönt ovillige hjälte kan ta kommandot och styra upp det hela. Dagens bad guys, ”The Smokers”, skönt dikterade av sin färgstarke ledare Dennis Hopper, gör livet surt för allt och alla och även Costners ensamvarg får något att bita i. Och är det inte extra kul att alla smokers just…röker som galningar i nästan varenda scen de finns i!?

Bakom den kitschiga ytan döljer sig en riktigt underhållande äventyrshistoria och rent visuellt är det vatten, vatten och åter vatten som bakgrund till händelsernas utveckling.
En ”Mad Max” på vatten har det ofta hojtats om , och visst kan man inte riktigt säga emot det, även om den här filmen lyckas ganska bra med att skaffa sig en egen identitet under allt plaskande.

som delfinshowen på Kolmården. nästan.

Costner gör inte bort sig som motvillig hjälte, Hopper är alldeles lysande som filosoferande überskurk och den enda som kanske borde ha kastats överbord innan resan började är Jeanne Tripplehorn som inte alls har någon utstrålning eller karisma what so ever här. Bakom kameran stod Kevin Reynolds, även om Costner enligt de sedvanliga ryktena lade sig i alltmer och bestämde vart skåpet skulle stå och vilken riktning filmen skulle ta. Det må väl vara hur det vill med det, underhållande blev det iaf, och någonstans känns det också som att det är en film symbolisk med 90-talet…både i stil och framtida fantasiföreställningar.

Waterworld håller än som frejdigt äventyrsspektakel tror jag att jag vill påstå. Bra klass på vattenactionet, snyggt fångat på film och rent humoristisk då och då, detta mest tack vare gamängen Hopper. Manuset är naturligtvis enligt standarmodellen och hugade kan ta fram märkpennan för att checka av det obligatoriska. Trots sina rykten och sin förutsägbarhet är det ändå ett stycke nöjsam underhållning så god som andra i samma kategori. They don´t make them as they did back then….eller?

The Guardian (2006)

Lite då och nu är det som att Hollywood tar ett nappatag och gräver djupt i säcken för hitta en kategori, en bransch, ett skrå att skriva upp lite extra och framhålla vikten av dess existens. Förutom själva auran ska det också helst kryddas med ett personöde, en veteran som ser slutet på karriären men naturligtvis ändå är den som får sista ordet.

Militären har sina filmer, brandkåren sina, snutfilmer finns det i massor och nu finns också den amerikanska kustbevakningen förevigad på Drömfabrikens himmel. Inga konstigheter här inte. Miljön är tacksam, vem kan undgå att imponeras av de s.k. ”ytbärgarna” som räddar liv lite sådär när tillfälle och dåligt väder ges? Utbildade med militärisk disciplin och stenhårda (nåja) i psyket ska de utan tvekan kasta sig ut i okända hav för att undsätta nödställda till havs.

Vad en sådan här historia behöver för att platsa som känslofilm är en gammal veteran, snart en föredetting som känner att kroppen säger ifrån men som vägrar inse fakta. Helst ska han också ha några mörka traumatiska minnen om misslyckade räddningsoperationer som han kan hemfalla åt i tid och otid. Om han dessutom har ett äktenskap på upphällningen mest beroende på att han känslomässigt är gift med jobbet är det också ett plus. Om han dessutom spelas av en riktig hjälteikon, typ…. Kevin Costner…är man ju nästan hemma i budgetböckerna.

Och se! Är det inte självaste Kevin som just här knallar runt med hjältehjärta och dystert anlete!

Ben Randall (Costner) borde nog lägga livräddaryrket på hyllan. Åren är ifatt honom och även om han är den bäste av de bästa och har alla möjliga rekord, så är tiden emot honom. Hans boss förstår ju dock att Ben är ytbärgare mer än vanlig människa och ser till att han hamnar som instruktör på kustbevakningens superhotta och attraktiva skola där morgondagens ess ska sållas fram. Klassen han får hand om innehåller naturligtvis alla de nödvändiga personligheter som krävs för att detta ska bli ännu en förklädd känslohistoria i samma anda som En officer och gentleman eller varför inte Heartbreak Ridge.

Och visst gott folk. Här snålas inte med klyschor, plattityder och sliskig förutsägbarhet i legio. Men det kryddas också rätt behagligt med stabila skådisinsatser, fullt dugliga effekter och en rejäl portion spänning. Huvudingrediensen för dagen är dock ihopklumpade små fyrkantiga känslotärningar som likt buljong puttrar runt i grytan och smaksätter lite här och lite där enligt receptets alla regler. Lite kärlek, lite tjafs, lite trevande kompissnack, lite spänning-i-livräddarskolan och så lite spänning-i-verkligheten för att avsluta det hela

Costner är alltid Costner, och spelar sin roll rutinerat som anstår gubbs i hans generation. Som vanligt fortsätter jag att hävda Costners trygga stabilitet när han inte ska in och peta i filmers manus eller regi. När han enbart ägnar sig åt att skådespela känns det rätt behagligt att ha honom där i huvudrollen. Att jag dessutom tycker att Ashton Kutcher gör ett gediget jobb som ung hotshot, antagonist till Costners grå panter, får väl anses som ren otippad extrabonus. Likaså att gamle Clancy Brown sidekickar i några få korta sekvenser!

The Guardian är en stabil rätt som serveras med behaglig rumstemperatur. Obefintligt oberäknelig, men regissör Andrew Davis vet precis vilka känslosträngar det spelas bäst på och hur han ska ta historien i mål på ett classy sätt. En icke på något sätt utmanande film för hjärnan, men den lurar upp hjärta och känslor på ett skamligt snyggt sätt vilket gör den lätt att tycka om för både herrar och damer. Att ansökningarna till U.S Coastguard möjligen peakade efter detta torde inte vara någon omöjlighet.

“How do you choose who to save?”
“I swim as fast and as hard as I can, for as long as I can. And the sea takes the rest.”

 

 

Thirteen Days (2000)

Det finns två saker som Kevin Costner passar i. Det ena är westerns och det andra är välskräddade kostymer. Här är kostymen av modell slimmad, vi befinner oss ju trots allt i början av the swingin´sixties, 1962.

Så hemskt mycket svänger det nu dock inte då el presidente J.F. Kennedy informeras om att man upptäckt att de lömska ryssarna håller på att montera upp kärnvapen på Kuba, USA´s bakgård liksom.

Naturligtvis har man läst om Kuba-krisen i skolan, mina föräldrar har berättat i efterhand att en olustkänsla svepte genom världen vid det här tillfället. Vissa experter menar också att mänskligheten aldrig varit så nära ett globalt krig som då. Turen, guds försyn (?), eller möjligen smarta förhandlingstrix från jänkarna löste ju till slut det hela och världen kunde andas ut.

Roger Donaldson har här tagit sig an en bok som beskrev hela det intensiva förloppet under ett par dagar på hösten -62, och således dyker här alltså Costner upp som rådgivaren Kenny O´Donell flankerandes bröderna Kennedy, John (Bruce Greenwood) och Bobby (Steven Culp) när dessa ska försöka lösa den annalkande krisen på bästa sätt.

Gott om bistra män i kostymer och uniformer av alla de slag (kvinnor göre sig icke besvär annat än i roller som käcka sekreterare eller orolig fru…och Jackie syns bara pliktskyldigt i en 15-sekunders scen). Hårdför dialog om vad man egentligen borde göra med den ryska lömska björnen uttalas och viss krigslist utarbetas bland en del generaler. Mot detta står dock den lugne och betänksamme JFK som hellre vill nå en diplomatisk lösning.

Trots att vi redan vet utgången av denna envig, lyckas det bli lite spännande om vartannat. Mycket beroende på en driven dialog, detaljrika miljöer och gott skådespelande. Idel bekanta namn i birollslistan gör också sitt till. De tre huvudrollerna är förstås i centrum större delen av filmen, the Kennedys återges väl av sina tolkare och jag hävdar återigen att Costner gör sig som bäst när han bara ska ta emot regi och skådespela (även om han står med som producent här).

Thirteen Days är engagerande och tidvis spännande. Den exakta sanningshalten i den här Hollywoodversionen kan säkert diskuteras, men i stora drag gick det säkerligen till så som beskrivs av Donaldson. Fast man kunde ha slopat Costners fejk-Boston-dialekt.

”We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked.”

 

The New Daughter (2009)

Det känns som att det mest uppseendeväckande med den här filmen är att se Kevin Costner i en nedtonad och lågmäld roll.

Spanjoren Luis Berdejo (REC) har styrt upp denna story om den ensamstående pappan med två barn som flyttar till det stora, ödsliga, huset på landsbygden. Och i sann rysaranda finns det naturligtvis en skum kulle en bit bakom huset som främst verkar ha en besynnerlig påverkan på den rebelliska dottern Louisa (Ivana Baquero).

Nog för att hon var komplicerad och sluten innan, men banne mig om inte saker förvärras ju fler dagar som avlöper i det nya hemmet. Costners pappafigur står, på sedvanligt filmsätt, aningen handfallen och osäker på hur han ska hantera sin ostabila dotter. Eller handlar det bara om den obliatoriska tonårstrotsen? Men även John (Costner) och sonen Sam (Gattlin Griffith) känner att det nog ändå är något konstigt med omgivningarna, och den historia som det stora huset bär på…

Berdejo låter Costner promenera runt och fundera på det som händer en ganska lång stund innan det blir arslet ur och lite handlingskraft visas upp. Som vanligt är upplägget i storyn att vi som tittare möjligen kan börja ana vad som händer, men helt säker kan man ju aldrig vara och därför serveras ett antal mindre (rätt små faktiskt) dramatiska skrämseleffekter av varierande grad.

Miljön är naturligtvis tacksam, även om historien stundtals lider av att man redan sett så många olustiga historier utspelas i samma typ av omgivning. På pluskontot är ju att det liksom inte går att misslyckas med uppsåtet som sådant. Baksidan är att det ligger farligt nära att upprepa redan genomförda grepp från andra filmer i genren.
Kevin Costner lyckas dock behagligt överraskande att hålla sin figur lågt och icke överspelande på något sätt. De faderliga bekymren gestaltas väl och Costner har en utstrålning som i sina bästa stunder inger förtroende och gillande. Som vanligt, numera, är han till sin stora fördel när han ”bara” behöver tänka på att skådespela och inte ska vara med och peta i produktionen som regissör, producent eller allmän åsiktsmaskin.

The New Daughter innehåller inget nytt i genren men är helt ok som underhållning i soffan. Som bäst blir det som ett extra långt avsnitt av gamla Arkiv X med lite mysrysliga känslor instoppade här och var. Slutet övergår, precis som vanligt i historier som inte håller ända in i mål, i mer rak standardaction enligt formulär 1 A. Ingen skugga ska dock falla över Costner som här gör en tillräckligt bra insats för att man inte ska räkna ut honom som skådis ännu.

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.

Dansar med Vargar (1990)

Någonstans har någon förståsigpåare hävdat att det här är en av de 15 bästa westernfilmer som någonsin gjorts. Och då är det inte ens en western i den bemärkelsen som vi kanske tänker på i första hand.

Att se om det här mastodontdramat, Kevin Costners skötebarn och den film som slutligen tog honom in i finsalongen på allvar (att han sedan slarvade bort lite av sin glans med några hybrisproduktioner är väl en annan femma), är som mjuk bomull för själen nu när jag ser den igen ett antal år senare.

Den långa och finstämda historien om John Dunbar, desillusionerad officer i armén och som mentalt skadad inombords av inbördeskrigets fasor söker tjänstgöring vid den mest avlägsna postering som armen har för att försöka hitta sig själv och nya upplevelser, är en uppvisning i filmhantverk när det är som bäst. Filmen är utan tvekan Costners finaste stund som skådespelare och regissör, och belöningen i form av guldgubbarna var det väl knappast någon som kunde protestera så där väldig vilt mot.

Jag har alltid varit svag för mäktiga präriescenerier och vildmark gestaltad genom en välavägd lins och regissör Costner målar tillsammans med fotografen Dean Semler upp ett galet förföriskt landskap av den amerikanska vildmarken och de stora slätterna innan allt var exploaterat. I vissa ögonblick känns det som varje filmruta, varje vinkel, är komponerad med yttersta noggranhet för att jag som tittare ska sugas in i den atmosfär som filmen vill förmedla.

Costner lyckas löjligt effektivt med tricket att få ett på papperet kanske lite ihåligt manus att växa ut till en storslagen berättelse om en man som uppenbarligen vill hitta sig själv, och på köpet finner ett nytt sätt att se på livet. Att tex låta oss som tittare uppleva att man kan samtala med varandra trots inledande språkförbistringar är helt enkelt ett par glimrande scener. Någonstans djupt inne i filmen säger också Dunbar att han själsligt lämnat livet som en en vit man i arméns tjänst. Att han förlikat sig med livets kretslopp i den nya miljön som blivit hans hem.

Att Kevin Costner spelar huvudrollen samtidigt som han står för regin känns på något sätt helt naturligt, och han har en närvaro som känns genomgående avslappnad och enkel. I övrigt mycket bra biroller, främst från Graham Greene som Kicking Bird, den som först tar sig an den besynnerlige främlingen Dunbar, men även Mary McDonnell som Dunbars kärleksintresse Stands With a Fist lyser i mängden. Att se hennes och Dunbars flirtande och svårigheterna att låta bli varandra ju längre filmen rullar är både roligt och lite rörande. Filmen är också en kärleksfull hyllning till den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, att leva i harmoni med naturen är också att vara i harmoni med sig själv. Kärlek, humor och vardagsvishet är det som ständigt finns som ett litet löpande tema genom hela filmen.

de fria viddernas man

Dansar med vargar är en storslagen film, ett fint hantverk med detaljrikt innehåll och ett manus som trots sin enkla ramhandling innehåller så mycket mer. Det är antagligen en väldigt bra hyllning till livet.

Rent filmiskt är den sedan också underhållande, vansinnigt vacker och har sin beskärda del av intensitet och spänning och ett pompöst musikaliskt tema som i sammanhaget känns helt naturligt. Kevin Costner har här min fulla beundran och det är sannerligen en film värd att se om då och då, inte minst för att påminna sig om att man kan hitta det stora i det enkla.

Silverado (1985)

Varje år likadant. Suget efter att se en rejäl westernfilm. Möjligen kan det ha något att göra med att jag tillsammans med mina kids sedan ett antal år tillbaka alltid gör samma resa ned till Småland och High Chapparall. Där blir vi små barn på nytt och njuter av atmosfären.

Inte underligt att man får lite cravings efter öppna vidder, rökiga salooner och karga män i vidbrättade Stetsons…Eller har det lynnet alltid legat lite dolt inom mig?

Alla de gånger man som liten lekte med puffrorna och knäppte skurkar på löpande band. Kanske är vi alla på något sätt fast i den romantiska myten om westerneran? På senare år har ju alldeles utmärkta, lite dystrare och mörkare westernfilmer (Unforgiven, Open Range, Wyatt Earp) skördat sin beskärda del av framgång, men nog vill man gärna tänka på westernupplevelsen ur ett lite ytligare och glättigare perspektiv då och då? Där allt är lite enklare, de goda är goda och skurkarna är skurkiga och allt är liksom utstakat fram till den stora finalen.
Tur då att man har dagens betraktelse att återvända till när man vill. Regissören Lawrence Kasdans egna lilla hobbyprojekt från mitten av 80-talet som skulle komma att blåsa liv i en nästan utdöd genre. Och sanna mina ord, den här rullen håller för omtittning år efter år.

Silverado är alltså namnet på den lilla stad, utslängd på prärien dit alla i filmen verkar dras. Kasdan väver skickligt ihop ett antal småstorys som alla knyts ihop i staden, och tar under tiden fram alla de olika karaktärer vi är uppväxta med i westerniljön. De goda främlingarna, den illvillige och korrumperade sheriffen, ett sällskap nybyggare som naturligtvis råkar illa ut när de stöter sig med den lokale boskapsuppfödaren. Den godhjärtade saloonsföreståndarinnan, en återvändande son som finner sin familj vräkt från ägorna och slutligen också den mystiske cowboyen som bär på många hemligheter och färdigheter. Alla får komma till tals under den väl tilltagna speltiden och manuset är en mustig gryta av olika händelser och skeenden. Att imponeras över är också den digra rollistan med storheter som Scott Glenn, Kevin Kline, alltid sevärde Brian Dennehy, Rosanna Arquette, Danny Glover, Linda Hunt, Jeff Goldblum, John Cleese (i en otippad roll!) och framför allt Kevin Costner som snabbskjutande vildhjärna. Ni hör vilken laguppställning, gräddan av det sena 80-talets kanonskådisar alltså.

Silverado innehåller just allt som en western ska, ett färgstarkt persongalleri med klara gränser över vilka som är onda och goda, snygga pang-pang-scener, sköna vidder, dammiga gator och ljummen whisky. Till och med filmmusiken ligger med helt rätt klang och lägger extra njutnig på upplevelsen. Det märks att stjärnorna ställt upp för Kasdan och gör sitt bästa för att göra filmen till en uppvisning i lekfullhet och nostalgi. Manuset är inte på något sätt djupt, men driver på bra och har ett gediget underhållsvärde. Silverado samlar alla westernklyschor i en och samma ask och bjuder friskostigt ur den på ett högst förtjusande sätt. Sevärt för alla med westernsinnet i behåll!