Transit (2012)

Jamen man har ju sett det förut.
De goda, även kallad Familjen, som oskyldigt dras in i svårigheter och oönskade våldsamheter. Givetvis en familj med egna problem som dock sopar dessa under mattan och sluter sig samman som de tajtaste av tajta.

Och hotet kommer alltid från de onda, kanske ett rätt instabilt rånargäng på flykt. Alla är griniga och råa men värst är naturligtvis den outtalade ledaren. Inre konflikter och en planering som går helt åt h-vete är också standard.

Och så bilåkning.
Herregud vad det åks bil här. Rånare i svart mullrade monster, familjen i töntigare familjemodell, och en hoper snabba klipp på bilarnas vådliga färder. Det skriks i däck och gasas till förbannelse. Det gäller ju trots allt att fylla speltiden med fart i någon form.

Den lilla futtiga ramstory som finns går alltså ut på att det rätt misslyckade rånargänget behöver gömma sitt nyinförskaffade pengabyte de ganska nyss kommit över efter rån mot en värdetransport. Polisen är såklart snabb och sätter upp vägspärrar på de flesta vägarna med order om att genomsöka misstänkta förbipasserande. En listig idé om att gömma bytet bland en svennefamiljs övriga packning föds och sedan är det ju bara att ta tillbaka bytet vid väl vald tidpunkt. Eller?

Jim Caviezel hoppar in i rollen som ansträngd pappa med högsta önskan om att få ordning på sin familj, fru och två grabbar. Snart står det dock klart att Caviezel minsann inte är en sådan riktigt helyllepappa som vi kan tro. Besvärande lik i garderoben dyker upp och inte blir det bättre när the bad guys lägger sig i.

inget enar som lite rädsla

Ett manus som säkerligen använts många gånger förut stöps om med lite klyschiga nya scener, kryddas med lite standardaction och låter Caviezel gå från ifrågasatt till dagens klippa. Spelplatsen är den djupa södern med träsk och ensliga vägar. Det är okomplicerat och mest en väntan på hur finalen kommer att te sig rent visuellt. Hur den kommer att SLUTA behöver man liksom inte ens bry sig om. Dessutom fylld med irriterande ologik på sina ställen…men det gäller väl att inte hetsa upp sig i onödan antar jag då detta sannerligen inte är
A-filmsmaterial som avhandlas.

Färgrikt foto, fart och allmänt förolämpande i replikskiftena mellan de goda och onda. Mot Caviezel ställs James Frain som psykotisk ligistledare med tillhörande tokblick, och in från sidan dyker också Harold Perrineau upp, en gång den jävligt irriterande figuren Michael i Lost. Behöver jag ens skriva att han är minst lika irriterande här…?

Transit lämnar känslan ”jahaja” efter sig. I vissa lägen ganska snyggt tillverkad av en viss regissör Antonio Negret, men oj så förutsägbar och totalt ospännande i sitt manus. Inte dålig och inte bra. Den liksom bara är. Naturligtvis en direkt-till-DVD:are. Arkiveras snabbt under ”ok för stunden men glöm gärna snabbt”.

The Ward (2010)

Som det barn av 60-talsgenerationen jag nu är så kan man inte låta bli att få något gillande i blicken och svagt drömmande i hjärnbarken när John Carpenter nämns. För visst är det så att denne gamle filmregissör ändå svarat för ett par av filmhistoriens bättre alster, och framför allt banbrytande, vad gäller rysligheter och skräck på film.

Det är ett namn man aldrig riktigt vill släppa taget om, även om Carpenters karriär gått spikrakt ned i källaren sedan det glada 80-talet. Elva år sedan senast i registolen för en fullängdare i form av den oerhört usla Ghosts of Mars. Har gubben överhuvudtaget något kvar att ge? Kan man låta bli att glo då han plötsligt gör comeback  med ett (låt vara icke självskrivet) alster från den gamla bekanta genren?

Ett lagom dystert och murrigt psykiatriskt sjukhus i Oregon 1966.
Hit kommer unga Kristen (Amber Heard) efter att ha tuttat på ett hus ute på vischan och sedan säga sig inte ha den blekaste om att hon gjort detta verk. Inlåst på något som verkar vara ”avdelningen för mycket unga nervösa kvinnor” smider hon dock sina planer på en flykt å det snabbaste, men hade inte räknat med att de andra uppträder som om de sitter på världens mest hemska hemlighet. Kan detta möjligen ha något att göra med att Kristen också snabbt blir ganska övertygad om att en vämjelig spöklik gast tycks terrorisera hela avdelningen…? Varken den strikta översköterskan (med obligatorisk bister uppsyn och en spruta i varje ficka) eller den till synes timide läkaren Dr Stringer (Jared Harris) sätter någon större tilltro till Kristens syner och varningar. (kom igen, skulle du tro på en inlåst patient som vrålar att hon inte är galen…?)

Nu är dock dagens huvudperson inte en själ som accepterar sitt öde utan ger sig tusan på att rymma och försöka lösa det obehagliga mysteriet en gång för alla. Vilket blir besvärligare än hon trott när mörka hemligheter plötsligt börjar avslöjas både här och där.

Jomen det här var ju rätt underhållande tänker jag under filmens första halva. Tempot är lagom intressant lågt, den obehagliga känslan sprider sig och man fattar liksom direkt att något inte alls är som det ska. Det känns som att Carpenter har bra handlag med stilen och verkar vara tillbaka på gamla bekanta jaktmarker, det är de långsamma kameraåkningarna, den plötsliga jumpscaren och den olyckbådande stämningen. Allt presenterat i kitschig 60-talsstil.

position som aldrig bådar gott

Men sedan händer något. Filmen tappar fart och i samma veva det som känns intressant. Regissören satsar sina instruktioner på att försöka driva fram en actionbetonad sista del av filmen som dessvärre sätter historien i bakgrunden. Som om standardformulär 1 A slängts fram på bordet och plötsligt känns det som om det är ett verk av vilken nyutexaminerad filmstudent som helst.. Det är väl inget större fel på storyn, men i slutänden vill den vara för lik en annan film. Tack och lov blir å andra sidan resultatet inte den pannkaka som Sucker Punch (den kan dock nämnas!) utvecklades till, så det kanske jämnar ut sig i längden.

The Ward är en hygglig B-film, och det är väl så att Carpenters tid i ljuset sedan länge är förbrukad och att vi istället ska hålla oss till minnet av hans betydligt mer rafflande alster från förr. Här är det blekt underhållande i början för att sedan utvecklas till ett ganska vattnigt ”jaha”…
Snabbglömt.

A Lonely Place to Die (2011)

Ännu en rulle som börjar förbaskat intressant, eskalerar en aning för att sedan sjunka tillbaka i en rät slät mix av standardaction och nödtorftig utveckling i manuset.

Den till synes alltid dystra och inbundna Melissa George leder laguppställningen här som bergsklättraren Alison, vilken tillsammans med en grupp likasinnade ska ha lite klättrarkul i skotska högländerna. Naturligtvis med sarkastisk kompishumor och sedvanlig jargong som tillhörande bakgrundsmatta. Det klättras och vandras och käbblas i den kargt sköna skotska naturen innan det plötsligt händer grejer i samband med den obehagliga upptäckten av en liten flicka instängd i låda begravd i marken…men högst levande!

Våra hjältar tar förstås hand om flickan och börjar fundera ut snabbaste vägen tillbaka till civilisationen och en polisstation i synnerhet. En och annan tanke om var gärningsmännen till situationen kan vara finns förstås också, och det dröjer inte länge förrän svaret på det kommer snabbare än man hinner vända blad i det något tunna manuset.

För det är ju så att filmen börjar bra, bygger upp en något obehaglig stämning…kanske till och med lite gåtfull, för att sedan övergå i mer ren spänning och survivalmode. Så länge filmen håller sig i rena ödemarken är det både snyggt och förväntansfullt, men i samma ögonblick storyn utvecklas och blandar in sidohistorien (låt vara att den har anknytning till flickan) blir det genast både tristare och ihåligare.

vem påstod att det är rofyllt i naturen..?

På plussidan dock att regissören, en Julian Gilbey, rappar på rätt bra med de olika personernas öden och det börjar hända både väntade och oväntade grepp ganska snabbt in i filmen. Tempot således helt ok första hälften, med snygg scenografi och tacksam backdrop i form av skotska berg och vindlande forsar.

Melissa George kör på med uppenbarligen väl inövad dystermode i agerandet, trots att hon ska vara hjältinnan på kalaset. Övriga kamrater i manuset gör vad de ska under sina respektive minuter i handlingen och finns liksom bara där som en sorts sidekickar till George.

A Lonely Place to Die är en rätt typisk film som inte orkar hela vägen. Med en intressant start och en svagare utveckling, som om de bästa idéerna tog slut halvvägs. Det som sticker ut under speltidens första hälft förvandlas ju längre det håller på till en ordinär thrillerhistoria som antagligen kunde ha passat i vilken tv-deckare som helst. Inte dåligt, inte bra. Mer slätstruket och ett antiklimax att fnysa lite besviket åt.

Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.

The Librarian III: The Curse of the Judas Chalice (2008)

Jamen det är väl klart att jag släpper fram bibliofilen Flynn en sista gång!

Har han nu kämpat sig igenom två nördiga och putslustiga tv-äventyr, kan han väl få avsluta med ett sista också.

Den här gången på hemmaplan i New Orleans med omgivningar som träsk och murriga mansions. Den något utarbetade Flynn (kan man ju förstå) skickas på semester för att ”ladda batterierna”, faller för en mystisk kvinna i den förföriska cajun-natten och vips var det dags för ett äventyr igen där det gamla (snart uttjatade) bekanta filmsläktet vampyrer får vara med och leka. Som vanligt är det en artefakt som alla vill ha av olika skäl, mest en skum ryss för att det skulle ge honom kontroll över återuppväckta vampyrer som skulle kunna hjälpa honom att säkra Rysslands ställning i världen som en ny ledande supermakt (ja, det är precis så galet fånigt som det låter!)

Därför jagar alla nu alltså omkring i träsk, mansions, skumma gränder och andra obskyra byggnader för att lägga vantarna på den s.k. Judas Kalken, vilken således är filmens snaskiga förstapris.

Om man tidigare har haft visst överseende med vår vän Flynn, och kanske till och med roats en aning, känns det nu lite ansträngt helt plötsligt. Det finns alltid en fin gräns mellan charmigt skräp och irriterande skräp och frågan är om inte Noah Wyle´s tredje insats i tv-filmsserien ligger och plaskar just där då och då.

Som den värsta Indy!

Produktionen känns oerhört mycket billigare och väldigt liten del av den redan förmodligen knappa budgeten har satts av till lekandet med effekter. Det är tidvis rätt mycket billigt tv-sunk och genvägar över det hela om man säger så.

Allt gott dock åt Wyle som i de här filmerna visat att han har en framtid för sig i komedifacket, och visst känns det någonstans att det ändå är han som räddar den här lilla filmsviten från att totalhaverera efter en riktig trevlig start. Dagens birollsgäng runt honom bjuder inte på några större namn överhuvudtaget. De enda två som fått följa honom genom filmerna är Bob Newhart och Jane Curtin som Flynns chefer på hemmaplan, men deras roller är alltför små för att lämna några bestående intryck.

The Librarian III är den sämsta av de tre och känslan av hastverk är påtaglig. Lite synd är det allt med tanke på den starka och underhållande starten på bibliotekariens äventyr. Här är det rätt långt mellan de trivsamma kornen som möjligen kan anas med lite välvilja och gott humör, och jag vill nog inte dissa den helt. Därtill är Wyle alltför jovialisk och nördigt trivsam. Idag är betyget därför snällt. Löjligt snällt. Ser ni hur ena stjärnan ligger och darrar lite vid kanten?

Colombiana (2011)

Luc Besson och Robert Mark Kamen brukar uppenbarligen ofta jobba ihop om olika manus. Synar man deras gemensamma produkter återfinns sådana ytliga saker som Transporter-serien, Taken och Kiss of the Dragon för att nu nämna några titlar.

Gemensamt för alla alster verkar ofta vara hämndtemat, den ensamme mot det stora skurkgänget. Denna formel tycks dessa båda herrar vara något av experter på att gjuta in i nya former, och dagens titt är inget annat än ett tydligt exempel på hur man stuvar om lite i redan existerande manusstolpar och vips har man en ny historia som denna gång överlåts till regi av Olivier Megaton (Transporter 3).

Dags för kvinnlig, hårdsparkande, hjälte och därför in med Zoe Saldana som i unga år sett sina föräldrar tagas av daga av den lokala skurkbaronen i Bogota. Rask flykt till Chicago där släkting med beskyddarinstinkt väntar och vill att lilla Cataleya ska gå i skolan och skaffa sig ordentligt med kunskap. Vår hjältinna är dock mer intresserad av hämnd i fullskala och växer snabbt via snyggt hopp i manuset upp till iskall och supereffektiv yrkesmördarinna. Hon har dock aldrig glömt vad som hänt i unga år, och har, förutom ett blomstrande ”yrkesliv”, en snillrik plan för att en gång för alla göra upp med skurksen som ligger bakom hennes taskiga uppväxt.

Som alltid i historier som dessa gäller det att inte syna manus för mycket. Besson och Kamen lägger ytterst lite vikt vid karaktärerna, även om nödtorftiga försök görs att visa upp Cateleya som känslomässigt störd och behov av en stor och trygg famn. Det försök till djuphet i storyn känns verkligen bara påklistrat och nästan pliktskyldigt ditplockat för att inte hela filmen ska urarta till en veritabel skjutfest.

För skjuts görs det naturligtvis i massor här, och viss credit kan möjligen delas ut till våra vänner manusförfattarna för att de stagear för rätt snygga scenlösningar och placerar en vilt kämpande Zaldana mitt i dessa. Vill man vara lite gnällig just här kan man iof störa sig på att filmvåldet inte direkt bjuckar på några nya innovativa grepp utan mest öser på enligt patenterad modell som oftast är gångbar året om.

Saldana gör vad hon kan för att visa att ensam arg kvinna är stark. Michael Vartan ställer upp som pojkvänsmaterial som har svårt att få grepp om kvinnan han fallit för. The bad guys blir dessvärre bara ett gäng karaktärer stöpta i samma form och jag har på det stora hela rätt svårt att uppbringa några större känslor för den här filmen.

Colombiana är en dussinprodukt försedd med lite fager yta. Skrapa lite på den och du har en vanlig standardstory om den ensamma hämnaren som naturligtvis inte tar skit från någon. Det smäller och skjuts och exploderar. Men mycket mer är det inte. Inte dåligt, men rätt oengagerande.

“Never forget where you came from.”

Ond tro (2010)

En utmaning.
Flmr vs svensk film. Kan gå hur som helst, det vet ni ju. Även om en gammal hund som yours truly har öppnat upp alldeles väldigt mycket på den fronten.

Men allt är värd en chans, pröva och bli överraskad. Fast här är det farligt nära att falla tillbaka i gamla hjulspår.

Mona (danska Sonja Richter) har flyttat till en ny svensk, namnlös och dyster, stad. En kväll blir hon vittne till ett uppenbart mord, som snart följs av flera. Mona, som för övrigt verkar ha en särdeles besvärlig personlighet, blir besatt av fallet och börjar till och med privatspana. Ganska snart är hon säker på vem mördaren kan vara, men polisen vill inte alls lyssna på den besvärliga danskan. Det är dock inte bara medborgarmoral som driver vår huvudperson, morden tycks sätta igång ett antal olika känslor hos henne som sakta tycks dra ut i fantasiföreställningar av diverse slag.

Hon möter en man, Frank, visst tycke uppstår men han verkar lika inne i sina egna tankelås som hon i sina. Och från sidan verkar en mördare tyst betrakta allt som sker.

Bara så här i text så framstår det ju som en sorts udda mix av Lars Norén, Polanskis Repulsion och Bergmanskt svårmod. Miljöerna är grå, trista, figurlösa. En svensk stad har väl aldrig sett mer dyster ut. Regissören Kristian Petri verkar gå igång på murriga sidleds-kameraåkningar i tid och otid, varför dessa upprepas näst intill irritationens gräns. Det sävliga tempot tär verkligen på mig som tittare, kanske har det också att göra med att jag inte lägger manken till för att förstå historien? Omslagstexten hojtar om skrämmande, mardrömslik och ruggigt effektiv. Jaså, säger jag och undrar om inte den konstnärliga svenska skitnödigheten får råda lite här.

Hur som helst går det inte att avfärda filmen som skräp, Sonja Richter gör ett snyggt jobb som känslomässigt blockerad kvinna. Hon är faktiskt behållningen med hela filmen. Jonas Karlsson som Frank gör en dag på film-jobbet och känns lite för mycket Jonas istället för Frank. Desto roligare att se duktige Magnus Krepper i en polis-biroll, och fan vete om inte han skulle ha haft Karlssons roll…

Ond tro verkar sukta efter att vara så glåmig och dyster som möjligt och ändå visa upp en sorts kriminalhistoria i den känslomässiga betongromantiken. Grejen är bara att det blir lite för övertydligt och gränsen till dysterklyschorna passeras både en och två gånger. Petri ska dock ha lyft på hatten för ett par snygga scenlösningar. Lättglömt, som dock lär dyka upp i televisionsmediet,