Get the Gringo (2012)

Märklig film det här.
En berättelse som visar upp två sidor. Dels rätt snyggt filmad med ett driv som tilltalar. Och dels rena rama rappakaljan till story som utan sin rollista kanske (läs: till 100 procent!) skulle förpassas till C-filmsträsket.

Det slår mig också att gillar man Mel Gibsons rulle Payback från -99 (vilket jag gör) kan man nog hitta vissa förtjänster här. Samma putslustiga vitsigheter, samma råa filmvåld och samma hårdkokta stil. Fast nu i finare färger.

Gibsons namnlöse skojare är på bilburen flykt från rättvisan efter ett uppenbarligt rån iförd klädsam clownmask. Med den amerikanska polisen i bakhasorna hoppar han bokstavligen med flyktbilen in i Mexiko, varvid de mexikanska lagmännen lägger vantarna på honom och vips har han hamnat i världens märkligaste fängelse, där man liksom kan göra lite allt möjligt, röra sig fritt, gå på ”restaurang”, ägna sig åt spel och dobbel, socialisera i största allmänhet med båda könen och ha sig. Skumma krafter verkar dock naturligtvis innanför dessa låt vara ganska lössläppta murar och vår hjälte börjar i sann fixaranda planera sin flykt på bästa sätt.

Egentligen är det en riktig soppa. Det handlar om kroppsdonationer, sluskiga gäng i olika former, korrumperad polis, försvunna miljoner, en lillgammal unge och så då en Mel Gibson som vill vara både stenhård snubbe och beskyddare av de svaga.

Melan kör streetpose med puffran!

Det bästa med filmen är att den håller ett ganska högt tempo och varvar snygga varma färger i fotot med korniga actionscener med tillhörande squibs. Till detta faktiskt riktigt klämkäckt skön mexikomusik och en sorts svart humor som jag är lite svag för, Kanske Gibsons voiceover hjälper till en aning också.

Det sämsta med filmen är att den är tunn som spiksoppa, har ett löjligt ansträngt manus som man aldrig hinner ta till sig riktigt. Mexarna skriker mest och gapar, Gibson plirar med sin sluga blick och i en biroll spelar som vanligt Peter Stormare över enligt förväntad modell.

Get the Gringo känns lite förvånande som projekt för Gibson att ta sig an. Vi vet ju att han egentligen kan bättre än att ägna sig åt ytligt trams som det här faktiskt är. Å andra sidan växer filmen en aning tack vare just Gibsons muntra metoder och jag känner mig inte jättebesviken på det jag sett. Snarare lite….löjligt upprymd !?

The Innkeepers (2011)

Rysare, komedi, rysarkomedi eller bara lite allmänt obehaglig?
Tja, det är inte helt lätt att kategorisera in dagens underhållning. Under sin speltid hinner den med att byta skepnad både en och två gånger och frågan är i slutändan om man är så jäkla underhållen som man trott man skulle bli… eller hade velat bli?

Hotellet Yankee Pedlar Inn sjunger på sista versen och ska slå igen. De sista dagarna som öppet bebos det vackra men ack så ålderstigna stället endast av ett fåtal gäster, typ två. För markservice och skötsel i denna elfte timme står Claire och Luke. De två gnabbas, diskuterar livets vedermödor, slösurfar på datorn och verkar se de kommande dygnen som en total waste of time men med lättförtjänta pengar.

I brist på bättre aktiviteter börjar Claire snoka lite mer i legenden om det husspöke (naturligtvis) som sägs hemsöka korridorerna i tid och otid. Kan det möjligen ligga någon sorts sanning i att mystiska saker faktiskt HAR hänt på hotellet…?
Upplägget är busenkelt, nästan lite löjligt tunt, men de två huvudrollsinnehavarna Sara Paxton och Pat Healy ser ändock till att det blir ganska trivsamt i deras sällskap.

Dagens regissör Ti West satsar ovanligt mycket av filmens speltid på att bygga upp en sorts intim avspänd stämning med Claire, Luke och hotellets interiörer, vilket också till och från gränsar till parodins tecken då det faktiskt ser ut som det börjar hända saker som inte riktigt går att förklara. På pluskontotot finns dock att trots att hotellet uppenbarligen ligger mitt på en bebyggd stadsgata, kryper känslan av isolering och avskärmande från verkligheten på med jämna mellanrum.

Vibbarna mot The Shining känns också uppenbar och i ett sämre humörtillstånd skulle man nästan kunna kalla det för en plump stöld, dock med en scenografi som lyckas trolla fram det murriga och olycksbådande enligt det programenliga manuset.

ficklampa och källartrappa. naturligtvis.

Paxton och Healy står för stabila insatser i sina roller och får god hjälp av Kelly McGillis, hotellgäst som (lägligt nog) tycks ha lite tumme med krafterna från den andra sidan (och nog för att det var lääänge sedan Top Gun var på tapeten, men herregud vad gammal McGillis har gått och blivit!)

Den som här nu väntar ren och skär skräck här blir dock gruvligt besviken. West satsar mest på spekulationer och stämningsbygge och en sorts ironi som man inte vet om man ska ta på allvar eller inte. Med ett getöga på klockan konstaterar jag att det är först under filmens sista tio minuter det hettar till ordentligt, men inte ens då blir jag riktigt nöjd och känner mig lämnad med alltför många frågor och oklarheter.

The Innkeepers känns i sina sämsta stunder som ett utdraget tv-avsnitt.
Intressant nog ändå att för att sitta kvar till slutet, men det känns som om West blåser mig på vad som kunde ha varit betydligt mer kurande rysligheter med tanke på förutsättningar och ramhistorien. Och som vanligt har folk väldiga problem att hålla sig från källare och andra lömska utrymmen.
Trots uttalade varningar.

The Librarian II: Return to King Solomon’s Mines (2006)

Och ni trodde kanske filmbibliotekarien Flynn Carson var klar med skattletandet i och med sitt första äventyr?

Tji fick väl ni, här är han tillbaka igen i samma stil. Dock aningens självsäkrare och lite mer beredd på det som tycks drabba honom till höger och vänster. Nytt äventyr ligger på lut, som dessutom har rätt mycket att göra med hans eget förflutna.

Första filmen blev möjligen en oväntad succé  även hos filmmakarna och kanske icke-tron på att det skulle bli underhållande gjorde att man släppte allt vad seriositeter hette och vågade sväva ut i överdriven pastisch. Tills nu då, för här ska det plötsligt bli lite allvarsamt och känslomässigt med Flynn som minns sin mystiske far och dennes förehavanden, och det är ju ingen vild gissning att detta kommer att påverka dagens äventyr där jakten på värdefullheter tar honom till Afrika och något som sägs vara Kung Solomons gömda skattgruva.

Bibliotekarien dejtar tjejer på sitt eget vis

Tyvärr är det också ovanstående allvarsamheter som direkt drar ned betyget och får filmen att hacka en aning om man jämför med den första. Visst, det är samma onleliners, samma nördiga action, samma lite trivsamma B-effekter och samma behagliga komediprestation av Noah Wyle.

Historier som dessa tål dock inte någon större åverkan på allvarsgraden, och följden av för mycket av den varan blir ett lägre tempo och mer oengagerande innehåll. In på banan också med ny kvinnlig sidekick, Gabrielle Anwar som gnabbande arkeolog, och hon gör väl vad hon ska och just inget mer. Skurks finns det gott om också, både i kulisserna och närmare än man kan tro.

The Librarian II är svagare än sin föregångare, ramlar ned lite i seghetsträsket vad gäller historieberättandet och den skamlösa lekfullheten känns inte lika påtaglig. Men har man nu sett del ett ska naturligtvis actionbibliotekarien Flynn få chansen att jönsa runt i spenaten också i detta äventyr.

Cellular (2004)

2004 var mobiltelefonerna ännu inte utvecklade till egna små datorverk med tillhörande onödiga användningsområden, och måhända hade aldrig en story som denna sett dagens ljus om tekniksituationen varit en annan.

Byggd på den simplaste ramhandling man kan tänka sig är detta storyn om den fagra mamman Jessica (Kim Basinger) som av till synes okänd anledning kidnappas i fina hemmet precis när hon vinkat av sonen till skolan. I spetsen för de lurkiga typerna syns ingen mindre än den som-vanligt-buttre Jason Statham, och man undrar vad han kan vilja stackars Basinger.

Utan större åthävor forslas hon bryskt till skurksens hideout där en låsbar vind blir ensamma mammans tillfälliga vistelseort. Uppenbarligen är Staham och co på jakt efter Jessicas man och tänker använda henne i utpressningssyfte. Basinger sitter mest och tycker synd om sig själv tills hon plötsligt hittar en telefon (helt ologiskt) och lyckas, efter att busarna till synes smashat den, också koppla ihop delarna till en fungerande lur!

Ute i verkligheten är det ytlige surfarsnubben Ryan (Chris Evans) som på sin mobilnalle av en slump tar emot Jessicas försök till kontakt med omvärlden, och hennes envisa svammel/snyftningar om den fara både hon och hennes familj svävar i. Svårflörtade Ryan faller förstås till slut för hennes tokiga historia och blir den ofrivillige räddaren i nöden, den som tvingas flänga hit och dit och försöka rädda dagen för alla och ligga ett steg före de illvilliga förövarna och deras luriga plan. Som extra krydda är ju förutsättningen också att han absolut inte får tappa kontakten med Jessica via telefonen då hon uppenbarligen inte kan ringa på sin ihopmeckade skapelse mer än en gång.

"Skulle jag ha Kim Basinger i andra änden av linjen.....lägg av!!!"

Regissören David R. Ellis har efter alster som Final Destination 2 (och 3) och galna Snakes on a Plane rätt bra koll på drivet och hur man bäst gömmer en tämligen tunn historia i lagom snygg förpackning och acceptabelt avancerad action. Chris Evans är rätt charmig utan att vara speciellt bra i rollen som Ryan och det är tack vare honom, och alltid sevärde William H. Macyi en av birollerna, som historien känns rätt lättsmält och inte bara som en tom förpackning. Jason Statham har väl den tråkigaste rollen av dem alla och blir närmast som en pastisch på sin egen person, samma minspel och personlighet som alltid. Den som hotar att sänka hela filmen till träsknivå är annars Kim Basinger. Länge sedan man såg någon så etablerad skådis spela så uselt som Basinger gör här, och man undrar i sitt stilla sinne hur förfallet har kunnat ske så? Visserligen har det väl alltid varit mest yta och lite talang på Basinger, men bättre än så här har hon garanterat presterat förut.

Cellular är typisk dussinfilm som klarar sig tack vare ett par hyggliga insatser från Evans och Macy, lite standardaction, friskt tempo och ett visst mått av småkul humor. Historien är rätt banal och nästan idiotisk ologisk emellanåt, men lite får man kanske svälja å andra sidan och att fantasin ändå hålls på gott humör får väl anses som lite positivt. Snabbkonsumerat.

Roadkill (2001)

Dags att gräva lite i den gamla bekanta återtittssäcken igen, och idag allt ljus på en roadmovie från det nya seklets början. Märkligt nog försedd med olika titlar i olika länder. Här håller vi oss för enkelhetens skull till den mest kända i gamla Svedala.

Truckdriver-lingot på film hade möjligen sin storhetstid runt -77/78 med filmer som de gamla godingarna Smokey and the Bandit och Convoy (med en vrålhajpad Kris Kristofferson). Det var coola dialoger och truckermusik i en aldrig sinande ström. Burtan visste tex hur man levererade dräpande oneliners över komradio-nätet och tja…det var väl rätt tufft helt enkelt.

Runt 23 år senare visar 90-talsregissören John Dahl (vart tog han vägen?) hur man inte ska förhålla sig i radioetern på de amerikanska vägarna. Bröderna Lewis och Fuller Thomas har hittat ett kanonkul sätt att fördriva tiden på bilresa hem till föräldrahemmet, att via installerad komradio i sin gamla rishög till bil snacka med chaffisarna ute på vägarna. När Fuller dessutom övertalar Lewis att imitera en kvinna och börja flirta med den mystiske och märklige Rusty Nail börjar det hända saker. Den uppskörtade rösten tycker inte alls att skämtet är speciellt kul och ger igen på sitt eget lilla vis.

För att uppskatta en film som den här krävs naturligtvis att man kastar all form av logik överbord. Vad det är, eller försöker vara, är en sorts upphottad version av Spielbergs Duellen där det mörka hotet kommer i form av en ansiktslös gestalt som huserar i ett enormt stålmonster till fordon. Naturligtvis måste det in en kvinna i bilden också, och vips har Lewis kärleksintresse Venna (Leelee Sobieski) tagit plats i bilen och får hänga med på vedermödorna.

"Hjälp! Jag tror det är Kris K därborta i förarhytten!!!"

Yngre versioner av Paul Walker och Steve Zahn hanterar sina roller som de ska, men inte ens deras ambition kan smeta över det faktum att filmen egentligen bara är en samling dramatiska scener staplade på varandra med ett synnerligen tunt kitt som ska hålla ihop historien.

Vad är det för sorts film då? En roadmovie eller en stalkermovie? Fan vet, och det spelar väl ingen roll egentligen. Manuset har ingen större ambition att presentera några nya grepp och således matas vi efterhand med de gamla välbekanta, och tidvis småspännade, greppen som bara tycks existera på film där tidsperspektiv och normallogik inte är välkomna. Lite kul när man synar filmen är att som medansvarig manusförfattare stoltserar en viss J.J. Abrams, och med det i åtanke kan man om man vill hitta vissa drag i historien som är lite signifikativa för denne nye guldgosse i drömfabriken.

Roadkill är svagt underhållande och det är svårt att inte gilla Zahn och Walker i huvudrollerna. Hur det ska sluta behöver man inte ägna någon större tid åt att fundera på, men ibland är väl det smutt också. Ok utan att sticka ut åt något håll.

Vacancy (2007)

Som vanligt är det tillfälligheterna som ställer till det i filmer av den här typen.

Och som vanligt finns en underliggande konflikt hos huvudpersonerna, något som splittrar dem men senare kommer att föra dem tillsammans mer än någonsin. Allt som behövs är ju att något rent galet inträffar.

Som vanligt är det också tillfälligheter som ofta avgör vilka filmer man bestämmer sig för att se. I det här fallet har jag bestämt för mig att jag för eoner sedan någonstans läste en avvikande recension i mängden av alla andra som avfärdade ovanstående titel som en riktig dussinrulle i mängden. Den där enda avvikande, försiktigt positiva, åsikten har sedan funnits i bakhuvudet utan att riktigt falna bort. Måhända var det just den som fick mig att plocka upp rullen i en dvd-back för 20 kr, för en tjuga har man ju råd att mista trots allt.

Nåväl, tillfälligheter är alltså nyckelordet här. Paret Fox dras med äktenskapliga problem, och kvällens bilfärd hem genom natten tenderar inte direkt att vara av den mysigare varianten. Än sämre blir det när David (Luke Wilson) tror sig ha hittat en genväg i mörkret, men bara lyckas köra sönder bilen till hustrun Amy´s (Kate Beckinsale) stora skadeglädje. Inga öppna verkstäder och det enda som tycks återstå är att övernatta på det slitna motellet där retrovarningen och Psycho-vibbarna ligger som ett tungt filter.

Snart ska paret Fox bli varse att man inte checkar in i ett slitet motellrum hur som helst, speciellt inte om rummet har igenspikade badrumsfönster, en udda form av tv-underhållning, dolda kameror samt en föreståndare verkar ha gått i skola hos Anthony Perkins. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig förbi den här historien utan att tankarna hamnar hos Hitchcocks gamla klassiker. Tänk bara ett steg längre, modernare och naturligtvis våldsammare.

Paret Fox fasar inför retrostilen

Och visst, manuset firar inga stora triumfer i genren, man ser oftast händelserna komma mil i förväg. Men kanske är det för att jag är svag för Kate B, eller för att regissören Nimrod Antal satsar mer på spänningsbiten än skrämselbiten, för visst underhållningsvärde går ändå att vaska fram i historieutvecklingen och någonstans är det inte helt självklart hur man tänkt sig slutet. Eller säg så här; det är rätt länge dolt i dunkel hur regissören rent värde- och känslomässigt vill förhålla sig till våra huvudpersoner och dess antagonist, hotellföreståndaren (Frank Whaley).

Filmens stora vinnare är annars scenografen som trollat fram snygga färger och en retrostil som för tankarna till gamla landsvägshak i ett USA från svunna tider. Miljön och den isolerade stämningen är det som går igenom rutan och blir till stundtals snygga detaljer.

Vacancy är knappast speciellt skrämmande när paret Fox till slut kommer underfund med vad som är mystiskt på motellet utan blir i sina bästa stunder lite småspännande. Utan sina kända huvudrollsinnehavare som snäppar upp det hela en smula misstänker jag dock att filmen ganska snabbt skulle förpassas till det stinkande träsket där de flesta av de här råka-illa-ut-filmerna håller till. Här är det de som lite räddar tillställningen i ett annars löjligt simpelt manus.

Zookeeper (2011)

En av alla dessa filmer det går tretton på dussinet av som ska visa att man minsann duger precis som man är.

Och som vanligt gäller det att hitta en infallsvinkel, en story där huvudpersonen helst ska vara ett socialt pucko men en klippare inom just sitt gebit. I dagens fall heter han, för det är återigen en han, Griffin och gestaltas som på beställning av Kevin James. James ser ju ytligt inte direkt ut som en kvinnornas man, vilket naturligtvis är great för filmens nödtorftiga historia.

Som djurskötaren Griffin har han superkoll på sitt zoo,  men fungerar dock sämre runt det täcka könet. Dessutom kan han inte glömma sitt gamla ex som brutalt dumpade honom för ett antal år sedan då han inte visade några större ambitioner att ta sig uppåt i yrkeskarriären. Han är helt enkelt en snubbe som är rätt nöjd att få ta hand om sina kära djurvänner.

Nu uppstår dock en möjlighet att vinna tillbaka exets (Leslie Bibb) hjärta om Griffin kan spotta upp sig, bli lite tuffare och framför allt kanske till och med acceptera att komma och jobba som hänsynslös försäljare på sin brors exklusiva bilfirma. Men vem ska lära honom hur man blir en glidare och världsvan lirare? Jo djuren såklart!

Fantasifullt nog kan ju alla djur prata men har en tyst överenskommelse om att aldrig visa det för oss människor. Zooinvånarna ser sig dock nu nödgade att bryta dessa löften när de ser på Griffin och hans stupiditet. Stor chock först förstås för vår djurskötarhjälte, men motvilligt lyssnar han in de goda ”råden” från de fyrfotade vännerna. Råd som dessvärre oftast inte går att applicera i människovärlden.

Det är naturligtvis häri filmens humor ligger. Att Griffin gör galna saker innan han till slut börjar tänka själv. Vi ser lättköpta skämt som syns en halvmil innan de kommer, manuset följer slaviskt de uppställda kontrollpunkterna och erbjuder absolut inget nytt under solen.
Tvärtom kommer alla som har svårt för Adam Sandler-skolan att få problem här. För visst är det Sandlers bolag som både producerat och verkar ha dragit upp riktlinjerna för hur historien ska rulla på.

Desto roligare för mig som tittare när djuren börjar prata, då rösterna bakom de olika djuren tillhör icke helt okända Cher, Maya Rudolph, Jon Favreau, Judd Apatow, Adam Sandler själv, Sylvester Stallone (!) och självaste Nick Nolte som surmulen gammal gorilla. Djurens dialoger och kommentarer är faktiskt roligast i hela filmen och osar Sandler-humor. Inget problem för mig dock som ju gillar den grabben. Kevin James själv spelar (som vanligt) den klumpige, snälle goe gubbe han alltid gör. Givetvis är det ytliga exet inget att tråna efter när det finns en godhjärtad kvinna (Rosario Dawson) på betydligt närmare håll i zoopersonalen. Ni fattar ju säkert hur det kommer att gå. Det är en oerhört snäll film som drar sig för att utmana på minsta lilla sätt.

Zookeeper är fantasilöst förutsägbar, men ändå lite halvskoj glimtvis. Snygga sömlösa tekniklösningar mellan Kevin James och de välvilliga djuren och lagom tillrättalagd moral om att tro på sig själv med tillhörande sliskighet. Visst utrymme för att dra på smilbanden finns instoppat lite här och där även om det i slutänden är en standardprodukt enligt bekvämlighetsmallen. När man sett den har man glömt den.

”How long have you been able to talk?”
”Let’s see, today’s Tuesday so… always.”

Tristan & Isolde (2006)

Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”