The Kids Are All Right (2010)

Titeln i dagens film understryker det mest självklara. Istället är det nog mammorna här som behöver lite guidning i tillvaron.

Jules (Julianne Moore) och Nic (Annette Bening) lever tillsammans, har två tonårsbarn ihop som båda tillkommit genom inseminering. Nic är läkaren med visst kontrollbehov som anser att ordning och reda är A och O i tillvaron, medan Jules är drömmaren av de två med diverse mer ”osäkra” jobb för ögonen ( såsom import av gamla möbler eller landskapsarkitektur).

När barnen plötsligt en dag bestämmer sig för att ta reda på vem som är deras biologiska pappa, och finner den halvflummige restaurangägaren/grönsaksodlaren Paul (Mark Ruffalo) börjar det hända saker i familjen. Paul bjuds raskt hem på middag, till Nic´s ogillande men till de övrigas förtjusning över att möjligen få in en ny röst i familjen. Pauls närvaro har dock den effekten att vissa brister i Nic´s och Jules äktenskap börjar göra sig påminda, och när Jules dessutom dras till charmige Paul börjar det bli riktigt komplicerat.

Kvinnliga regissören Lisa Cholodenko bjuder in till en riktigt uppfriskande historia som dock inte väjer för problemen och hindren och motgångarna. Det som från början ligger och skvalpar som lite ytligt och flummigt kan i en enda scen förbytas till ånger, oro och besvärligheter. Stor credit till skådisarna som verkligen mjölkar allt de kan ur sina karaktärer, och frågan är om jag någonsin sett Annette Bening så bra i en roll. Moore har som alltid förmågan att smälta in i sina roller som en riktig kameleont och hon känns verkligen som den lätt ostabila Jules ut i fingerspetsarna. Mark Ruffalo finns sedan länge i min bok, och trots att han har birollen har han en sorts osnuten ungdomlig charm som går igenom rutan. Tonåringarna Mia Wasikowska och Josh Hutcherson kommer att ha framtiden för sig i filmvärlden, här är de perfekta som truliga men ändå vettiga kids i familjen.

Historien blir vid ett par tillfällen lite svår att förutse, och det är väl precis som det ska vara. Kanske kommer slutet lite abrupt, som att manuset helt plötsligt bara tagit slut (eller möjligen inspirationen). På vägen dit hinns dock det mesta med att avhandlas vad gäller relationer, barnuppfostran och det där viktiga med att hinna se sin partner i vardagen.

The Kids Are All Right är en helt alright film. Skådisar på topp, en story som går att förlika sig med trots den möjligen annorlunda ramen. Humorn väger upp det besvärliga på ett precis lagom sätt, och missa för allt i världen inte när mammorna ska förklara för sina tonåringar varför lesbiska kvinnor ibland gillar att titta på bögporr…

 ”I wish you were gay, you’d be much more sensitive”

The Brothers Bloom (2008)

Av någon anledning har den lovande trailern till denna film förföljt mig under ett par år, utan att jag fått möjlighet att se hela filmen. 
Förstå då min stora förtjusning (till min särbos större och oförstående förvåning) när jag ett par veckor före jul, mitt i klappshoppingen, sprang på denna dvd för bara ett par ynka tior! Lite lagom utslängd i en reaback sådär. Självklart högg jag som en kobra och förkunnade stolt att nu minsann var min dag gjord! 

Nu i efterhand måste jag nog kanske erkänna att jag inte hade behövt vara så kaxigt glad just där och då. Ibland är en trailer en fantastisk skapelse och själva filmen något helt annat. Som i det här fallet. Men men, som hobbytittare på världens bästa media ska man ju göra nya bekanskaper och erfarenheter, och det ska sannerligen inte bara vara en rosbeströdd väg hela tiden. Det är också det som är tjusningen med film. Man vet aldrig vad som döljer sig bakom filmhörnet eller i dvd-fodralet. Take the good with the bad.

Här möter vi bröderna Bloom. Redan i unga år visar de stor fallenhet i den ädla konsten bedrägeri och lurendrejeri. Skyfflade från stad till stad, från fosterhem till fosterhem får de gott om tillfällen att bygga sina talanger mer än väl. I vuxen ålder har de naturligtvis blivit riktiga ess på sin konst och reser jorden runt på andras bekostnad, ständigt utförandes något listigt lurendrejeri. Nu har dock den ene av bröderna, Bloom (Adrien Brody), tröttnat rejält på skojerierna och vill helst dra sig tillbaka och bara fundera på livet i största allmänhet. Hans mer fantasifulle bror Stephen (Mark Ruffalo) är den som brukar stå för planeringen av de olika bedrägerierna och nu har han fått korn på en sista stöt som ska räcka till pensionering för dem båda. Det handlar om att blåsa en neurotisk miljonärsarvtagerska från New Jersey, Penelope (Rachel Weisz), och det inbegriper lite romantiskt lullull från broder Bloom som först vägrar, men efter löfte om att det verkligen ska vara den sista blåsningen går han med på det hela. Att få den unga rika Penelope på kroken är inga större svårigheter, och problemen hopar sig istället när hon börjar genomskåda bröderna och deras historia. Men säg den skojarfilm som inte håller sig med ett antal twistar av olika slag!

Vad jag absolut gillar mest med den här filmen är början. Första tjugo minutrarna är oerhört lovande och innehåller en sorts humor som är väldigt tilltalande. Scenerna där Bloom för första gången besöker Penelope i hennes mansion och ska lisma in sig är galet roliga. Speciellt Weisz visar upp enastående prov på komisk ådra. Sedan händer dessvärre något. När handlingen ska flyttas rent fysiskt och fler personer ska vävas in i manuset tappar det spänsten och lekfullheten på ett markant sätt. Kvar blir egentligen en svårhanterlig, lätt tragikomisk skapelse som har lite svårt att bestämma sig för om det ska vara ett fullfjädrat drama med komiska inslag eller en komedi med allvarliga undertoner. Som tittare blir jag aningens trött på inkonsekvensen och tappar därför lite av det berömda fokuset.

Miljön genom hela filmen håller dock fint, det mesta av filmen är inspelat i Tjeckien och Rumänien, och visar upp behagliga stadsbilder på den äldre arkitekturen som man möjligen bara hittar i det forna öst. Musik, foto och detaljer spelar rentav i en bra harmoni med varandra vilket förstärker intrycket av en äldre tidsmiljö, trots att det utspelas i relativ nutid.
I skådisensemblen gör Rachel Weisz mer än rätt för sig, håller en bra nivå hela tiden. Adrien Brody fortsätter att ta roller som kanske inte riktigt känns helgjutna, men här har han sina stunder som den tungsinte Bloom. Mark Ruffalo gör sitt bästa av vara den sorglösaste av dem, ständigt med ett hitte-på-förslag i rockärmen. Ruffalos ganska envisa entusiasm känns dock rätt tröttande efter ett tag och han blir dessvärre bara en sidekick till Brody/Weisz.

The Brothers Bloom har ett bra utgångsläge, men saggar betänkligt ju längre historien rullar på. Det blir helt enkelt för tråkigt och ointressant längs vägen, trots upplägget. Regissören Rian Johnson (okänd för mig) har också skrivit manuset och kanske skulle han ha koncentrerat sig på en sak. På pluskontot är ändå att utan filmens tre stabila skådisar skulle resultatet ha blivit bra mycket värre. 
Men trailern är väldigt bra! 

Just Like Heaven (2005)

Romantiska komedier. Kan vara det svåraste som finns att få till på film. En historia som ska beröra, helst ska den vara rörande också. Och rolig med dråpliga situationer och lite skämmighet. Viss oenighet måste också finnas så att det kan bli en konflikt mellan filmens kärlekspar. Det ska kärva lite efter halva speltiden, men givetvis ordna upp sig, helst med många stråkar och himlaspel, precis när slutet närmar sig.
Ja ni hör ju själva. Inte lätt att få till på knappa två timmar så att alla är nöjda och glada. Filmhistorien är full av stolpskott, mer lyckade varianter och rena mästerverk. Och det verkar aldrig sina på fronten. Och kul är väl det!

Här nu ett försök med Mark Ruffalo och Reese Witherspoon i de bärande rollerna. Han en dysterkvist och asocial landskapsarkitekt som letar bostad i San Franscisco, hittar en riktigt läcker hörnlägenhet med den rätta utsikten. Det stora problemet kommer när hans nya hem plötsligt också innehåller en kvinna (Witherspoon) som hela tiden tycks dyka upp i tid och otid från ingenstans, tex i hans kylskåp (!) och dessutom påstår att det är hennes hem! Och inte blir det bättre av att kvinnan, Elisabeth, egentligen är näst intill död i en säng på sjukhuset och nu som fritt flygande ande förföljer den buttre David.

Här kunde nu filmen ha tagit den otroligt löjliga vägen i mål och då bara blivit ytterligare en svag parentes i rom-com-världen. Istället bjuder den faktiskt upp till en rätt förnöjsam dans på två. David försöker hjälpa Elisabeth förstå varför hon är en ande, och varför han är den enda som verkar kunna se henne. Uppenbart att filmen snor friskt från gamla 90-talssnyftaren Ghost, men å andra sidan gör inte det så mycket. Det gör heller inte så mycket att filmens manus (efter en fransk romanförlaga) är förutsägbart till 120 procent. Den räddar sig istället på att ha två bra skådisar i huvudrollerna. Det finns en gnista mellan Ruffalo och Witherspoon som är tilltalande och pigg. Varva det med mer eller mindre lustiga scener och den sedvanliga romantiken och mysfaktorn blir rätt trevlig. Och så hjälper det ju säkerligen att jag själv är riktigt svag för romantiska komedier.

Just Like Heaven är av den enkla, okomplicerade sorten. Den som lätt kan gå fel, men i det här fallet når sitt mål på underhållande och allt annat än tråkigt sätt. Förvänta dig inga storverk, njut av två bra skådisar, ett enkelt men fyndigt manus och fundera på om filmmakarna verkligen vågat låta bli stråksektionen i slutet på filmen…

Shutter Island (2010)

Hur överföra en av de bästa böcker som skrivits till en lika gångbar film? Är det något man överhuvudtaget ger sig på? Martin Scorsese törs och antar utmaningen. Resultatet som han presenterar är snyggt, olycksbådande men dessvärre inte så nagelbitande som man skulle vilja.
Egentligen är detta inte filmens fel. Min recension av den här filmen grundar sig ju på det faktum att jag redan känner till slutet och de tvära kasten, och självklart kan jag inte uppbåda samma fascination för polisen Teddy Daniels (Leonardo Di Caprio) äventyr på den mystiska ön  i 1950-talets USA där ingenting är vad det verkar. Tillsammans med kollegan Chuck (Mark Ruffalo) är han alltså där för att undersöka försvinnandet av en patient som på ett oförklarligt sätt uppenbarligen lyckats ta sig ut från det mentalsjukhus som ligger på ön. Är rymlingen kvar på den karga och otillgängliga ön, och i så fall var?
Snart dras kollegorna in i en mörk labyrint av diffusa påståenden och undanglidande svar. På ön basar Dr Cowley (Ben Kingsley) tillsammans med den buttre och obehaglige kollegan Dr. Naehring (Max von Sydow). Ingenting blir lätt och det hela kompliceras också av att Daniels hela tiden blir påmind om sitt förflutna.

Scorsese har gjort det snyggt, ingen tvekan om det. Hela ön andas otrevligheter och ogästvänlighet. Miljöerna är perfekt framställda och tidsandan tung. Daniels irrfärder på ön leder naturligtvis fram till den stora finalen, men för oss som redan kan storyn blir det lite som att otåligt sitta och vänta och leta efter detaljer i brist på annat. Detta är naturligtvis en film där jag verkligen önskar att jag inte hade läst boken då för ett par år sedan. Stora plusbetyg dock till skådisarna med Di Caprio i spetsen. Jag skäms inte för att erkänna att denne skådespelare håller på att bli en liten favorit hos mig. Otaliga är de gånger han visat att han klarar av att hoppa mellan roller av olika karaktär. Här gör han Daniels till en plågad figur, som uppenbarligen är ute efter sanningen till varje pris. Mark Ruffalo och gamle Max von S har fått ett par enkla men effektiva roller, och de gör precis vad de ska. Och, skönt att se att Ben Kingsley äntligen fått en roll som verkligen är något att sätta på sitt CV. Kingsley har en speciell utstrålning och agerar sig igenom den här historien med ett svalt och beräknande lugn.

Shutter Island ger mest spänning och valuta för upplevelsen för alla som inte redan tagit del av historien. Som filmiskt hantverk gediget och snyggt presenterat där olusten lurar runt hörnet, trots att det i vissa lägen enligt min mening blir lite för mycket upprepningar av samma scener. Speciellt i Daniels tillbakablickar. Till sist den obligatoriska jämförelsen; läsa boken eller se filmen?
Jag svarar: läs boken.

Betyget: 3/5

Blindness (2008)

I en anonym storstad bryter en epedemi av plötslig blindhet ut, vem som helst kan drabbas och myndigheterna står till synes hjälplösa. I ett desperat försök att få kontroll på situationen interneras de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus och omges av stängsel och beväpnade vakter. Under två timmar får man som tittare följa en liten grupp individer, alla från samhällets olika skikt, som leds av den (nu blinde) doktor (Mark Ruffalo) som var den läkare som först kom i kontakt med den mystiska sjukdomen.
På plats finns också doktorns fru (Julianne Moore) som dock har ett litet ess i rockärmen; hon kan se och verkar vara immun mot sjukdomen. Det är hon som blir den lilla gruppens ögon och kan berätta vad som händer runt dem i det kaos som naturligtvis uppstår.

Svårsmält drama av Fernando Meirelles (The constant gardener) som antagligen är meningen som ett inlägg i den allerstädes närvarande debatten om hur vi människor egentligen är mot varandra, och hur samhället faller sönder när en sådan självklar egenskap som synen tas ifrån oss. Manuset bygger på en bok, men blir inte bättre för det. Meirelles matar oss med snyggt regisserade bilder från ödsliga och kaotiska gator, hur ordning och renhet snabbt försvinner och hur utlämnade vi människor blir till de djuriska instinkterna där den starke överlever, men på vägen blir det så in i helskotta tråkigt.
Étt tag är jag lite splittrad och kan inte riktigt bestämma mig för om det är genialiskt eller idiotiskt att en film kan utspelas och bara vara utan att handla om något speciellt. För precis så känns det ofta här. Till slut känner jag dock att i det här fallet blir det irriterande sövande och intetsägande.
Dock snyggt hanterat med filmkameran som bjuder på ovanliga vinklar och leker med fokus, oskärpa och andra konstigheter. Allt troligen för att jag som tittare ska hitta någon sorts samhörighet med de drabbade offren i filmen.

Skådespelarna med Ruffalo, Moore och gamle Danny ”Dödligt Vapen” Glover i spetsen, gör vad de kan för att gjuta liv i rollfigurerna, men vad gäller Moore kan jag inte låta bli att reta mig på att hon dröjer alldeles för länge med att utnyttja sin hemlighet att kunna se.

Blindness vill antagligen visa hur galet det blir när vi människor tappar kontrollen och börjar bete oss som tokar mot varandra. Dessvärre har vi sett det förut och filmen tillför inte ett endaste nytt på den moralfronten.
Sövande och rejält tråkigt.

Betyget: 1/5