We Bought a Zoo (2011)

Jag är en högst vanlig man i min bästa medelålder. Sitter på ett kontor och skyfflar papper, hamrar på tangenter och leker myndig i största allmänhet. På senare tid har jag allt som oftast funderat över tillståndet i mitt liv. Är jag nöjd? Är det här vad jag vill? Finns framtiden här som den ter sig just nu?

Eller finns det något annat någon annanstans?

Just dessa frågor är också oerhört lätt att börja tänka på när man ser vad Benjamin Mee (Matt Damon) plötsligt bestämmer sig för en vacker dag. Nu har jag ju inte på långa vägar en sådan sorglig och tråkig anledning som just Mee har som grund för sitt plötsliga beslut i livet.

Mee har förlorat sin fru till cancern och lever med en lillgammal dotter och trumpen tonåring-to-be. Själv undrar Mee om han någonsin igen kommer att hitta meningen med livet. Svaret kommer snabbare än kvickt när han plötsligt bestämmer sig för att flytta sig själv och barnen till ett hus ute på bygden. Drömhuset återfinns snabbt, men dessvärre glömde någon tala om att en djurpark i behov av uppfräschning ingick i köpet!
Just det, du läste rätt…ett zoo!

Cameron Crowe (av alla människor) är alltså mannen att ta sig an denna faktiskt sanna historia om familjepappan som blev zooägare. Låt vara att i verkligheten bor Benjamin Mee i England och han inte blev änkling för ett par år efter zooinförskaffandet. Men vad tusan, låt inte det hindra en god historia från att berättas!

För god är precis vad den är. Lagom smutt och tillrättalagd. Mee och kidsen finner sig naturligtvis tillrätta, efter filmens obligatoriska moraliska och sociala dilemman som måste avhandlas. Även Mee tvingas gå igenom lite soulsearching för att inse att han måste släppa greppet om sin saknade hustru för att istället bevara henne som ett fint minne. Hjälp på traven just där får han för övrigt av djurskötaren Scarlett Johansson som ser vardagligt snygg ut i gummistövlar och farmarskjorta.

Damon och hans vänner djuren plus en snygg djursköterska

Det är ett sorts Descendants-light-drama som utspelas här, intjoffat mellan feelgood-moment och snyggt musikaliskt satta scener om livets besvärligheter som i ett nafs uppenbarligen kan vända till ett äventyr av sällan skådat slag.
Matt Damon visar återigen att han faktiskt har förmåga att göra sina karaktärer intressanta och till och med låta dem få lite allvarsamt djup utan att det blir fånigt. Scenerna mellan honom och sonen känns helt okej och riktigt realistiska.

Crowe bjuckar inte på några överraskningar, förutom att filmen möjligen skiljer sig en aningen från de dramer han brukar bildsätta, men han har gott handlag med historien och lyckas i mina ögon göra den både underhållande och bitterljuv på samma gång, och adelsmärket den sköna musiken har han inte tack och lov lämnat därhän.

We bought a zoo är lite oväntat riktigt engagerande och underhållande. Det hjälper naturligtvis om man rätt snabbt kopplar bort den Disney-hysteriska titeln. Fint flyt i storyn, bra skådisar och lagom mycket allvarligheter gör det här till ett trevligt feelgoodmoment i min bok. Och…näsduken kan komma till pass även här vid enstaka tillfällen. Och som sagt, får en att börja fundera på vad som är viktigt i livet. Vilken romantisk sucker man är ibland.

Den innersta kretsen (2006)

Till dags dato har Robert DeNiro extraknäckt som filmregissör vid två tillfällen. Den första var ju det charmiga och rätt träffsäkra dramat I skuggan av Bronx, om barndomsminnen och gangsterliv. Och så det här rätt tunga dramat om hemligheter, underrättelsetjänster och svek mot bakgrund av det kalla krigets bästa dagar.

Egentligen är det väl en sorts tillbakablick på hur allas vårt CIA kom till, eller snarare hur föregångaren till denna vitt omtalade och sannerligen inte alltför älskade underrättelsetjänst såg dagens ljus i efterdyningarna av det andra världskriget. Manuset har enligt uppgift byggt karaktärerna på verkliga personer, och fyllt på med brokiga hittepådetaljer när det behövs.

Edward Wilson (Matt Damon) är ett tungt namn inom ledningen på spionbyrån i början på 60-talet. Grisbukten-fiaskot har precis inträffat och spåren pekar på en läcka inom verksamheten. Inte heller Wilson går fri från de skärrade blickarna.
Själv tycks han ägna sig åt någons sorts inre rannsakan, och i tillbakablickar får vi följa hans liv fram till 60-talet.

Det visar sig rätt snabbt att Wilson är en rättskaffens individ som tror på rättvisa, jämlikhet och livet som en utmaning. Olyckliga omständigheter kommer dock genom åren att föra honom in i en kall och opersonlig tillvaro där hans en gång starka och färgrika ideal filas bort och ersätts av misstänksamhet på gränsen till noja av det slaget man bara hittar på film och hos bekymrade agenter. Wilson är både rapp i tanken och slug i sinnet och det dröjer inte länge förrän han från klassisk universitetstillvaro lockas att försvara de amerikanska idealen i efterkrigs-Europa medelst hemlig spionverksamhet av sedvanligt snitt, framför allt genom en katt-och-råtta-lek med ryssarnas motsvarighet.

- mr Bond?
- nä...Damon. Matt Damon

Trots att det här beskrivs som en thriller är det återigen smaken av drama som känns mest och bäst. DeNiro övergödslar inte med gamla klassiska agentklyschor utan satsar mer på att sätta Damons rollfigur i en sjaskig verklighet där ingen tycks kunna lita på någon. Filmen är inte episk på något sätt, men visst utvecklas en sorts samhörighet med Damon som figur i denna murriga historia som rullar på genom åren.

Gedigna birollsatser runt honom hjälper till att göra filmen så pass intressant att den höjer sig en liten bit ur det ordinära träsket. Detta trots ett manus som egentligen mest hela tiden håller sig lite…sterilt och konstaterande. I sina bästa stunder är det dock en rätt bra studie i hur en person tappar greppet över åren om det som en gång var honom kärt, både fysiskt och sinnligt. Matt Damon gör (som för det mesta) en riktigt bra insats i huvudrollen,och har i främsta rummet assistans av en alltid stabil William Hurt och en nedtonad men helt ok (kanske just pga av nedtoningen…?) Angelina Jolie.

Den innersta kretsen är lagom dyster och stabilt berättad om en man som egentligen vill väl, men omständigheter och en osäker värld i förvandling får honom att dra åt helt fel håll mot de värderingar han en gång prisade. DeNiro regisserar med stabil hand och det blir sällan tråkigt. Lagom snårigt men bra.

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

The Adjustment Bureau (2011)

Det dröjer en stund innan jag kan bestämma mig för vad detta egentligen är för sorts film. Klart är i alla fall att utgången är en novell av den icke helt okände framtidsskildraren Philip K. Dick, naturligtvis justerad efter konstens alla regler för att passa en modern publik.

Hur är det egentligen med de val vi gör? Är de helt frivilliga, eller styrs de av en annan, högre, makt…? Är vår väg i livet redan utstakad enligt en plan, och kan man avvika från en sådan? Politikern David Norris, i Matt Damon´s skepnad, upptäcker att det finns en hemlig sorts organisation som ser till att våra liv levs enligt den plan som bestämts just för varje individ. Skulle ett avsteg göras från denna plan rycker omedelbart mystiska män i lustiga hattar, och med påtagliga 60-talsvibbar i kostymeringen, ut och ställer allt tillrätta igen. Speciellt irriterande är detta för David eftersom han precis (av en slump?) träffat sitt livs kärlek, Elise (Emily Blunt), något som enligt hattgubbarna inte alls var meningen i hans ”livsbok” eftersom David är ämnad för något helt annat och nu följdaktligen innebär att de gör allt för att stoppa hans vidare engagemang med Elise och istället styra in David på den ”förtryckta” livsvägen.

Trots sin yttre handling som sveper från både sci-fi, över filosofiska funderingar, till rena thrillerinslag, är detta nog egentligen ett kärleksdrama om att våga följa sitt hjärta istället för det som på papperet verkar bäst. Lite klassisk livsåskådning med andra ord.

Och, jag gillart. Jag gillar att Matt Damon ytterligare en gång visar att han kan klara av vilken roll och genre som helst. Damon håller banne mig på att växa till en av vår tids verkligt stora filmstjärnor, och här ackompanjeras han dessutom av en snygg Emily Blunt på spelhumör och en cool Terence Stamp i ett rutinerat inhopp. Jag gillar att manuset tar fasta på just de frågeställningar om livet och de val man gör, omedvetet eller medvetet. Jag gillar tanken på att det kanske finns en osynlig kraft som vakar över oss, kanske till och med lägger sig i ibland och styr upp oss (skulle verkligen förklara vissa händelser i mitt eget liv…). Jag gillar att filmen blandar visuella lättsamheter med lite djupare funderingar, vilket gör att intresset hålls vid hela filmen igenom och att regissör George Nolfi tycks ha hittat den behagliga balansen mellan drama, lättsamheter, kärlek och lite spänning…trots ett ganska märkligt manus.

The Adjustment Bureau en lagom blandning av allt möjligt. En sorts filosofisk lättillgänglig liten kaka till kaffet om att våga utmana sig själv och följa det man tror på. Inte alls så svårsmält som historien först kan ge sken av. Udda i formen kanske, men engagerande.  

Filmitch har också sett filmen och gladdes åt vissa inslag, medan Henke borta på Fripps Filmrevyer håller sig lite mer avvaktande.

”All I have are the choices I make, and I choose her, come what may.”

The Informant! (2009)

Att Matt Damon är en rätt kul snubbe vet många säkert redan. Ni som ev inte har koll på detta kan annars konstatera fakta i de skojfriska Oceans 11, 12 och 13 där han har sin beskärda del av humorkakan och får visa sina färdigheter mer än väl.

Eller, kan ni också spana in den här lilla filmen, också den av underfundige Steven Soderbergh i registolen. Damon tar på värsta åttiotalsfrisyren och blir den högst verklige Mark Whitacre, som i egenskap av mellanchef på ett stort företag i jordbruksbranschen plötsligt börjar ägna sig åt ett högt spel när han för FBI avslöjar att det förekommer kartellbildning när det gäller prissättning i branschen. Nu låter ju självklart inte det här som världens mest spännande upplägg, men vet man också att huvudpersonen Whitacre dessutom hade en egen personlig agenda i den här karusellen, och vid ett par tillfällen dessutom verkade lura skjortan av självaste FBI, blir det genast lite mer intressant.

Historien är verklig även om händelserna justerats något och framför allt, gissar jag , vässats till ordentligt från den humoristiska synvinkeln för att passa ett åskådarperspektiv. Damon jönsar ogenerat på, tar sin roll som informatör lite för seriöst och hittar på den ena galenskapen efter den andra. Framför allt märks ett visst påfrestande tålamod hos den hårt prövade FBI-agenten Shepard (Scott Bakula) som fått i uppdrag att hålla reda på Whitacre och hans nycker.

Personligen gillar jag det mesta som Soderbergh åstadkommit på film, fast jag vet också att många anser honom vara överskattad. Hans filmer känns ofta lite otvungna och friska i sina historier. Det märks även här att både Damon och Soderbergh tycker om att vistas i samma humorfack och lättare form av drama som tex George Clooney är en mästare på. Faktum är att Clooney lika gärna skulle kunna ha haft huvudrollen här och filmens ton skulle ändå ha varit densamma. Damon bjuder på sig själv här och visar att han kan spela både hårdnackade agenter, skojare och labila mytomaner med samma pondus och vigör oavsett film eller historia.

Som komedi betraktat mest underhållande i början (som vanligt), någonstans i mitten växlar sedan historien över lite till mörkare tongångar när man som tittare börjar inse att Whitacre kanske inte bara är en udda kuf utan har en betydligt mörkare sida än vad som synts från början. Just vetskapen om att man aldrig riktigt som tittare kan vara säker på var man har denne huvudperson skapar också en sorts obehaglig osäkerhet mitt i det underhållande.

The Informant är en rätt enkel men underhållande film från Soderbergh, som inte lägger alltför stor vikt vid att förklara syftet bakom huvudpersonens agerande utan mer visar på de olika turerna i den osannolika men verklighetsförankrade historien. Starkt dialogdriven film och kanske inget alster att gapskratta åt, men Damons alla infall är tillräckligt galna för att man ska sitta och dra på smilbanden nästan hela tiden. Alternativt känna en sorts tragikomik.

”Mark Whitacre, secret agent 0014.”
”Why 0014?”
”Cause I’m twice as smart as 007.”

x3: Danny Ocean!

Ocean´s Eleven (2001)

Steven Soderbergh har alltid varit en intressant regissör. Eller kanske cool är det rätta ordet, och frågan är om inte den ultimata coolheten fick utlopp i denna friska nya tolkning av det gamla 60-talsskojeriet Storslam i Las Vegas.

I Soderberghs händer blir den nya versionen både mer lekfull och snyggare rent filmiskt. Den stora bedriften är naturligtvis att få med ett så starkt startfält i rollistan som det ändå är. George Clooney, Brad Pitt, Matt Damon, Elliot Gould och Andy Garcia tar tätpinnen i den här stabilt underhållande heist-filmen om Danny Ocean (Clooney) som tillsammans med väl utvalda kumpaner tänker sig göra århundradets kupp mot inte mindre än tre kasinon på samma gång i denna syndens stad där Garcias kallhjärtade kasinoägare Terry Benedict basar.

Las Vegas har väl sällan sett så snyggt ut och manuset tillåter sina skådisar att leka med humorn och skojeriet samtidigt som scenografin och den stilsäkra musiken levererar snyggt i bakgrunden och är man förstagångstittare bjuds det också på en rejält fiffig och snyggt konstruerad twist.

Engagerat skådespeleri på alla fronter där möjligen Julia Roberts framstår som den minst intressanta i sällskapet, men så känns också hennes och Clooneys lovestory lite bryskt inkastad i manuset. Eleven är dock en film man kan se nästan hur många gånger som helst utan att tröttna på smartnessen, humorn, det goda humöret och det faktum att det alldeles för sällan tillverkas sådana här ensemblefilmer i det moderna Hollywood. Här fick Soderbergh till en verklig fullträff.

Ocean´s Twelve (2004)

Hela gänget tillbaka i den obligatoriska uppföljaren, som dock än en gång visar att storartade filmer inte alltid behöver just en uppföljare. Här sticker Danny och co. till Europa för att smida nya planer och stötar.

Allt för att betala tillbaka den långsinte Terry Benedict som lyckats med bedriften att snoka upp alla skojarna från första filmen och hota med illavarslande repressalier om inte varendra krona som Benedict förlorat återbetalas. Vårt skojargäng förstår snabbt att enda sättet att göra sig skuldfria är att erövra nya byten i den gamla världen, dvs Europa.

Den här gången slår dock Soderbergh knut på historien i sin iver att få till coolheten från första filmen, vilket dessvärre betyder ett stirrigt, svamligt och mindre engagerande manus. Historien tar ondödigt många och krokiga svängar, blandar in lite för mycket nya personer och sidostorys för att det ska bli lika bra som första gången.

I ärlighetens namn ligger den här filmen farligt nära underkänt om det inte vore för ett par rejält roliga minuter när Julia Roberts figur Tess får spela just dubbelgångare till Julia Roberts pga sin likhet med skådespelerskan! Ett av de få tillfällen i den här filmen när historien plötsligt får lite liv igen och humorn snärtar upp sig. När då också Bruce Willis gör en cameo och oannonserat dyker upp för att prata med Julia Roberts som alltså egentligen är karaktären Tess som spelar Julia Roberts…ja då blir det barnsligt underhållande en liten stund.

Som helhet dock rejält mycket svagare än sin föregångare och det hjälper inte ens att Catherine Zeta-Jones hyrts in för att vara leading lady och Brad Pitts kärleksintresse. Dessutom får de andra skojarna betydligt mindre speltid här. En besvikelse som  uppföljare.

Ocean´s Thirteen (2007)

När Danny Ocean samlar sitt gäng för en sista stöt handlar det om återupprättelse och hämnd.

Ånyo riktas uppmärksamheten mot Las Vegas där en ny kaxig och arrogant kasino/hotell boss styr i form av Willy Bank som planerar att öppna Vegas flottaste och mest exklusiva casino. För att göra det drar han sig inte för att lura kompanjoner och en av de som råkar illa ut är Reuben Tishkoff (Elliot Gould), varvid Danny återigen får kalla ihop det gamla gänget för att fundera på ett bra sätt att ge igen. Naturligtvis har gänget ett par ess backfickan för att sätta den dryge Bank (Al Pacino) på plats.

Att flytta tillbaka handlingen till Las Vegas är smart drag av Soderbergh, historien är om ännu mer trixigare än i den första filmen, men mer traditionell och rak än i del två. Återigen öser Soderbergh på med färgglada miljöer av Vegas på ett sätt som påminner om den moderna arktiketuren som möter 60-talets färger och flärd. Historien känns som vanligt mindre viktig, det roliga består i utförandet av de olika skådisarna där alla får sina beskärda delar av minutrar i rampljuset (utom Julia R och Catherine Z-J) som inte ställde upp i denna film.

Al Pacino och Ellen Barkin är nya i rollistan, och de två är helt perfekta som motparter till Danny och skojargänget. I övrigt en del roliga biroller av mer eller mindre kända namn, snygga (som vanligt) miljöer från Las Vegas, en story som är rejält långsökt och orealistisk men effekten av den hisnande planen är underhållande och riktigt rolig.

Betydligt bättre och piggare än del 2 i serien, och med en ganska mycket mer underhållande historia. Clooney, Brad Pitt och Matt Damon som vanligt stabila killar i frontlinjen, och i övrigt kul att se att Soderbergh lockat tillbaka även de andra skojarna i sina mindre men ack så viktiga roller. Hantverket återigen skönt avslappnat med färger, klippning och musik i en perfekt mix.

True Grit (2010)

Man kan säkerligen tycka lite olika om filmskapandet som bröderna Coen står för. Men oavsett om deras filmer inte når topphöjderna varje gång (som fallet möjligen var med A Serious Man) är de alltid intressanta på ett eller annat sätt. Dessutom verkar de ha en rätt avspänd inställning till film, och hoppar till synes fram och tillbaka över olika genrer utan att blinka.

Som nu. Att ta sig an den gamla westernklassikern ”De Sammanbitna” från 1970 (som gav John Wayne hans enda Oscar) skulle kunna vara att lite onödigt utmana ödet. Men icke då. The Coens nya version verkar inte ha som ambition att överglänsa originalet, eller ens tillverkas som en homage. Istället känns det som de skapat en alldeles egen film om samma historia.

Unga Mattie Ross har fått sin far brutalt mördad av uslingen Tom Chaney som flytt till vildmarken där han nu enligt uppgift rider med den laglöse banditen Lucky Ned Pepper. Mattie är fast besluten att hämnas sin far och behöver en pålitlig och erfaren US Marshal för uppdraget att spåra den laglöse. Valet faller på Rooster Cogburn, ständigt svärande, supande och muttrande men enligt uppgift den effektivaste av dem alla. Vad han inte räknat med är att få med sig den envisa Mattie på resan, men så sker och därmed är det upplagt för en ovanlig hämnarresa.

Som westernnörd har jag förstås oerhört svårt att inte tycka om den här filmen. Trots att det är väldigt länge sedan jag såg Waynes original-Rooster, känns detta inte som en kopia rakt av. Coens väljer listigt nog att mer skruva filmen åt Matties håll, vilket gör att vi upplever historien ur hennes synvinkel till största delen, och Cogburn blir en underlig kuf med alla sina tillkortakommanden. Dock inte utan tillfällen att blixtra till med en hänsynslöshet som hör en revolvermans rykte till.

Den speciella humor som alltid tycks dyka upp i en Coen-film finns även här, om än invävd i små portioner och inte så att den stör den övriga historien på något sätt.

Hailee Steinfeld är naturligtvis ett fynd som Mattie och själv ropar jag utan tvekan på att den gyllene gubben borde hamna i hennes ägo. Trots att Steinfeld enligt uppgifter debuterar på vita duken beter hon sig som ett litet proffs i agerandet mot de betydligt mer tunga namnen i form av Josh Brolin som skurken Chaney, Matt Damon som en Texas Ranger också på jakt efter Chaney och sist men inte minst Jeff Bridges som Cogburn. Bridges gör en helt egen version av denne  gravt mumlande och cyniske antihjälte. En sorts förlängning av hans Bad Blake från Crazy Heart kanske, och liksom i den filmen är det oerhört lätt att ta Bridges till sitt hjärta utan att tveka.

True Grit är mer en dramawestern än en ordinär pangpang-historia. Den som letar efter action i parti och minut får leta vidare, även om krutröken ligger tät då och då. Här är det den dialogdrivna historien som är i fokus, relationen mellan Mattie och Cogburn känns verklig och engagerande. Som vanligt i westerns oerhört snyggt foto i skildrandet av det både karga och vackra landskapet, ja hela produktionen i sin helhet är snygg, och nomineringarna till Oscars lät förstås inte vänta på sig. Coens besök i westernland är helt utan anmärkningar. En film med hjärtat på rätta stället.

The Brothers Grimm (2005)

På med en Terry Gilliam-film och du kan med största sannolikhet vänta dig en upplevelse utöver det vanliga i filmberättandets ädla konst. Så också med detta alster, som kanske ändå får räknas till ett av de mer lättillgängliga verken från den gode ex-Monty Python-medlemmen. Detta sagt med förbehåll att hans stil och visuella utsvävningar mer än någonsin får chansen att smälta samman med sagornas förunderliga värld när nu historien om Bröderna Grimm presenteras, och hur de kom att bli så rasande skickliga historieberättare.

Vilket naturligtvis inte skedde riktigt på det sättet som visas upp här. Gilliam har istället spånat hysteriskt fritt och svängt ihop en mustig skröna som tar sig både en och två och tre, ja kanske till och med bortåt hundratalet friheter med de båda brödernas leverne. I Gilliams värld är de båda, Will (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) inget annat än ett par kringresande lurendrejare som utger sig för att kunna driva ut andar och skrämma bort häxor samt allehanda styggelser, mot betalning givetvis. Men när deras trick och konster avslöjas i 1800-talets ,av Frankrike ockuperade, Tyskland, ställs de inför ett val; åk till en liten isolerad by där ett antal flickor försvunnit spårlöst i skogen, hitta flickorna och bli benådade. Eller bli avrättade på fläcken av tortyrexperten Cavaldi (Peter Stormare) på ett allt annat än trevligt sätt.

Valet blir lätt och strax är de båda bröderna på äventyr i en skog som visar sig allt annat än vanlig, kanske till och med lite….förtrollad? Will och Jacob får plötsligt användning för sina talanger på mer än det gamla vanliga sättet.

Liksom i övriga filmer av Gilliam satsas det stort på detaljerna och allt som händer runt personerna i bild. Det är en rejält tilltagen skröna som gör skäl för uttrycket mustigt, tempot påminner om en gammal hederlig matinéfilm och det sparas inte effektkrutet. Trots allt detta lyckas Gilliam behålla sin prägel på historien, mycket tack vare humorn som flödar fritt, de vassa små dialogerna och givetvis det visuella. Gilliam visar upp sagoskogar med trolsk och olyckbådande miljö, figurer och väsen som plockade ur den bästa sagobok. Hela tiden med glimten i ögat. Filmen blir ett sammelsurium av vuxensaga, komedi, äventyr och ren matinéaction. Många tycks ha stört sig på att Gilliam inte hittat någon renodlad tråd att hålla sig till, men jag vill hävda att det är just det som gör filmen underhållande, att den hoppar fram och tillbaka i genrefacken. Matt Damon och salig Heath Ledger gör bröderna till två underhållande karaktärer som omges av storstilat skådepeleri enligt Gilliam-modellen av Peter Stormare, Jonathan Pryce, Lena Heady och Monica Bellucci, där framför allt Stormare är utmärkt som italiensk tortyrexpert och generell galenpanna.

The Brohers Grimm är en stunds rejält flirtande med den gamla sagokulturen som uppstod i norra Europa under 1800-talet, och den som hinner kan räkna in ett antal referenser till Grimm-brödernas berömda sagor. Här syns allt från Rödluvan till Hans och Greta flimra förbi. Det är underhållande och trivselfaktorn är hög hela tiden. Gilliam berättar möjligen lite svängigt, men det är ändå underhållning med ”raka twistar” som gäller. Snyggt foto fångar regissörens öga för det visuella och den speciella humorn gör sitt till.
Underhållning som inte behöver skämmas för sig.

Green Zone (2010)

Som om Jason Bourne skulle vara tillbaka. Ungefär.
Samma intensitet, samma huvudrollsinnehavare, samma regissör och nästan samma typ av upplägg av ljusskygga aktiviteter. Här låter Paul Greengrass Matt Damon anta rollen som officeren Miller i ett Bagdad precis efter de amerikanska styrkornas invasion 2003. Miller och hans grupp är på jakt efter utpekade gömmor med massförstörelsevapen, men leds gång på gång till övergivna lager där inget av värde finns. Miller börjar ifrågasätta de källor som militären använder sig av, något som naturligtvis inte faller i god jord och som än mer naturligtvis får Miller att börja gräva vidare. CIA gillar Millers initiativ och erbjuder sin hjälp, vilket retar upp Vita Husets man på plats i Irak som gör allt för att hålla Miller borta från att luska vidare i det känsliga ämnet. Den envise Miller lyckas dock komma hemligheter på spåren, som om de stämmer skulle kunna leda till en smärre skandal vid ett offentliggörande och ställa USA´s närvaro i Irak i en helt ny dager.

Greengrass är från början dokumentärfilmare och krigskorre, och det märks mer än väl här. Han låter skakiga kameror följa trupperna i smala gränder och genom sönderbombade kvarter och skapar en intensitet i bildspråket som faktiskt också lyckas hålla ”åksjukekänslan” borta. Även i de mer stillsamma scenerna firar dialogerna stora triumfer och samspelet mellan de inblandade är av stor klass. Storyn är oerhört tät, intensiv och rejält spännande. Bakom manuset ligger Brian Helgeland, en rutinerad herre med verk som bla L.A. Confidential, Man on Fire, Mystic River och Payback på sitt samvete. Helgeland har utgått från verkligheten och en romanförlaga och skickligt vävt in fiktion på ett nästan sömlöst sätt. Matt Damon visar återigen upp en pondus och vitatlitet i bästa Bourne-anda och har gott sällskap av bla Greg Kinnear  som Vita Husets speciella sändebud med oklar agenda och Brendan Gleeson  som CIA-kontakt. Filmen rusar på i sitt höga tempo utan att bli oklar och jag hinner gång på tänka att det är verkligen så här fimer ska vara, energiska, dramatiska och fokuserade med en story som förblir oviss ända fram till slutet.

Green Zone är intensiv med ypperliga  miljöskildringar av ett Irak i vågorna efter invasionen. Det intensiva kamera-arbetet, oftast förlagd till gatunivå i ögonhöjd, fångar spänningen och osäkerheten om vad som kan vänta bakom nästa hörn. Manuset är snabbt, tar inga onödiga omvägar och lyckas väva in rena actionsekvenser i handlingen trots att jag i första hand ser filmen som ett välkomponerat drama. Hatten av för för alla inblandade.

Betyget: 4