The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

En film som börjar med en voiceover av Robert Downey Jr som dessutom pratar till mig som tittare. En sådan början kan väl inte vara dålig? Eller?

Nä det kan min själ inte det. Med en story från litterär förlaga, snyggt omvandlad, twistad och ihoppusslad av regissören Shane Black själv blir det till en riktigt underhållande stund i soffan. Lägg till detta alltså stilsäkre och skönt agerande Downey Jr., den alltigenom charmiga Michelle Monaghan, den ROLIGE Val Kilmer och gamle tv-advokaten Corbin Bernsen och vips blev det hela en synnerligen festlig historia som inte drar sig för att blanda in våldsamma element när så behövs.

Småtjuven Harry (Robban D) behöver fly rättvisan efter ett misslyckat inbrott och halkar bokstavligen in i filmbranschen då han misstas för en skådis på audition, gör en lysande insats av bara farten och skickas omedelbums till Los Angeles för att skolas in i en ev roll som privatdeckare! För att få lite koll på yrket ska han hänga med den homosexuelle privatdeckaren Gay Perry (Kilmer), och det dröjer inte länge förrän de två hamnar rejält i klistret på riktigt när Perrys pågående uppdrag tar en oväntad vändning. Lägg till detta dessutom Harrys gamla barndomsvän Harmony (Monaghan) som plötsligt dyker upp i hans liv och ställer till det på ett sätt som Harry aldrig kunde drömma om när han i början av filmen flydde lagens långa arm. Istället blir det att aningen ofrivilligt ta sig an en murrig historia som rymmer såväl noir-feeling, vitsig snygg humor och ett gammeldags mordmysterium som för tankarna till Raymond Chandler-land.

Ja, här handlar det faktiskt bara om att sitta och njuta av det som sker framför mina ögon. Storyn känns plötsligt av sekunda natur och det är istället den drivna dialogen, de luriga skämten och det faktum att alla verkar ha roligt framför kameran som gör det här till en alltigenom angenäm upplevelse. Shane Black som ”till vardags” mest figurerat som manusförfattare drar alltså själv i regitrådarna och banne mig om han inte har koll på det också. Det är klart, för en lirare som levererat historier som Dödligt vapen, Den siste scouten och Long kiss goodnight så vore det väl fan om han inte skulle kunna plocka det gottaste ur sådana erfarenheter. Black vågar sig också på en sorts stilmix och räds uppenbarligen inte att ta sig utanför normerna och blanda in oväntade grepp.

Rob D och Val K i deckartagen...

En story kan vara nog så genialisk, men utan rätt skådisar kan det också falla platt. Ingen risk här och jag fortsätter att hylla Robert Downey Jr som verkar ha tagit sig tillbaka ordentligt till toppen igen efter de sunkiga åren. RDJr har en speciell närvaro och distans i sina filmkaraktärer som jag är så svag för, och här kör han på i samma stil. Och Val Kilmer får äntligen spela rolig! Det var väl på tiden. Mer Kilmer åt folket, han kan ju om han vill.

Att nu det här är en ännu återtittsfilm i Flmrs soffa spelar ingen som helst roll, den känns lika fräsch och underfundigt underhållande som om det vore första gången jag såg den. Tempot är rappt, turerna många och det är inte helt lätt att hålla koll på vad som egentligen sker. Men förbannat kul är det å andra sidan.

Kiss Kiss Bang Bang är lite som sin ytliga (snodda begrepps)titel beskriver; mest skoj och gamman hela tiden. Pytsa in lite action, snärtig dialog och filmvåld ihop med ett stänk gammeldags deckarstil och det går som tåget. Oseriöst underhållande och sevärt.

Source Code (2011)

Att ta del av den här historien är som att lite ofrivilligt hamna i Bill Murray´s dilemma i den underhållande Groundhog Day. Minus humorn då.

Colter Stevens(Jake Gyllenhaal), amerikansk pilot på uppdrag i Afghanistan, vaknar upp och befinner sig mot alla odds på ett tåg på väg mot Chicago. Mitt emot honom sitter en vacker kvinna och tilltalar honom med ett helt annat namn. Som om detta inte vore nog upptäcker han också snart att han har ett helt annat utseende. Stor förvirring och jag som tittare fattar att det är något skumt i görningen, precis som det ofta är i filmer av den här sorten.

Dessvärre hinner inte Colter fundera alltför mycket på stundens benägenhet eftersom hela tåget exploderar bara ett par minuter senare och rycker tillbaka Colter till en annans sorts tillvaro där han tycks instängd i en kapsel. En röst förklarar att de tänker ”skicka in” honom igen varpå exakt samma händelse utspelas än en gång. Med samma resultat.

Det här är alltså en actionthriller. Med konstiga inslag.

Och som sådan lyckas den faktiskt rätt bra. Jag som tittare känner mig helt lost i historien, och liksom Colter känns det efter en stund som att en rejäl förklaring borde vara på sin plats. Den kommer, om än i lite sparsam form, men den medkännande kontrollrumsteknikern Goodwin (Vera Farmiga) upplyser Colter om att han deltar i ett synnerligen ovanligt experiment där man lyckas placera en person i en annan persons medvetande under de sista åtta minutrarna i dennes liv.( joråsåatt…) Colters uppgift är att under åtta minuter luska reda på var en bomb, som alltid tycks explodera och utplåna hela tåget, finns. Dessutom måste han försöka få span på om det finns några ytterligare mål för den okände bombaren.

Bakom dagens objekt sitter Duncan Jones och bestämmer. Samme Jones som ligger bakom den lysande Moon, och här har han fått betydligt mer att i bita i rent story- och effektmässigt, med en handling som hoppar som en galen kanin fram och tillbaka i tiden (även om Goodwin påstår att det inte hoppas i tiden utan i medvetandet). Jake Gyllenhaal delar sin speltid mellan att vara instängd i en kapsel med att springa runt på det alltmer bekanta tåget. För varje besök han gör i de sista åtta minutrarna lär han sig mer om personerna och händelserna, blir till slut riktigt vass på att förutse vad som kommer att hända. Detta inte helt utan ofrivillig humor.

Michelle Monaghan har den otacksamma uppgiften att vara romantisk sidekick åt Gyllenhaal och hon gör vad hon ska utan att lämna sin plats som nr 2 i filmen. Vera Farmiga är den motvilliga hjälparen som upplyser Colter om vem han egentligen är och hur just han hamnat i denna situation, inte helt positiv information alla gånger.

Trots visst flum och logiska luckor blir det allt rätt spännande i slutet. Colter visar sig ha egna idéer om hur man kan lösa knivigheter och rädda dagen, och de är inte alltid i linje med de militäriska myndigheternas…som är de som (naturligtvis) ligger bakom det rätt otroliga projektet. Kvasifilosofin tar plats men regissör Jones håller det mesta under kontroll och riktar in sig på den hederliga spänningen, och gör det bra med en handling som hela tiden ”måste” återvända till samma scener. Det ligger ändå en viss konst i att göra det engagerande varje gång.

Source Code är lite konstig som film, men efter ett tag sätter sig spänningen och Jake Gyllenhaal gör ett gott jobb som en sorts 24-light-agent. Det gäller som vanligt att inte tänka för mycket på det man ser utan istället låta sig underhållas. Vilket man faktiskt gör här. Men jag hade inte blivit förvånad om Bill Murray dykt upp på ett hörn. 

”This is not time travel. This is time re-assignment.”

Due Date (2010)

En av mina absoluta favoriter från 80-talet är ”Raka spåret till Chicago” av geniet och den alltför tidigt bortgångne John Hughes, i vilken den oklanderlige affärsmannen Steve Martin hade stora problem med att ta sig hem till familjen lagom till Thanksgiving.

I en sirlig röra av tåg- och bilåkande fick han dras med den kufiske John Candy och det var hela tiden upplagt för konflikter av det komiska slaget. Allt med en liten touch av godhet och självrannsakan och som naturligtvis ledde fram till ett trivsamt slut.

Är nu detta månne 2000-talets svar på denna komedipärla från när det begav sig? Ja kanske. Möjligen lite grann. Aningen.
Peter Highman (Robert Downey Jr.) är affärsmannen på resa som har bråttom hem tvärs över landet till en höggravid fru (Michelle Monaghan) som ska föda när som helst. Peter har tänkt sig en lugn färd ut till flygplatsen och sedan en lika lugn resa hem. Detta sker naturligtvis inte och efter ett antal olyckliga incidenter har han plötsligt hamnat på flygbolagens svarta lista och får icke på några grunder beträda ett flygplan inom den närmaste tiden.

Räddaren i nöden (men tillika den som orsakat Peters prekära situation) heter Ethan (Zack Galifianakis) och är en högst irriterande figur (misstänkt lik John Candy till sätt och utseende), men ändock den som erbjuder sig att ge Peter lift i en hyrbil hem till Kalifornien. I brist på andra lösningar, och en tappad plånbok, accepterar Peter förslaget och finner sig därmed på en sällsamt (o)lustig bilfärd västerut.

Det är en road movie av det lättare slaget. Upplagt för sedvanliga skämt och missförstånd när de två huvudfigurerna naturligtvis är varandras motsatser. Historien rullar på i makligt tempo, hetsig dialog varvas med en del småkul scener, där framför allt Downey Jr. för det mesta råkar illa ut och hans image får sig ett par rejäla törnar. Ethan är en kuf, en sådan där kuf som man egentligen bara ser på film. Och som man dessutom vet har ett gott hjärta och vill väl, fast det till en början mest blir irriterande fel.

Todd Phillips som också gjort den sköna ”Baksmällan” har till synes tagit ett steg bakåt och det känns inte som samma bitska humor som i föregångaren. Även om Galifianakis gör en liknande kuf här blir det inte lika vilt och respektlöst. Mer en komedi av standardmått, låt vara med en del udda inslag. Historien rullar på och lider stundtals av det gamla hederliga syndromet som alla komedier har en tendens att hamna i; fokuset försvinner i takt med att filmerna tappar lite fart. Här är det bäst i början, när storyn känns som fräschast.

Ingen skugga dock över Downey Jr. eller Galifianakis (att jag lyckats skriva detta namn tre gånger utan att snubbla på bokstaveringen är en bedrift) insatser. De gör precis vad de ska och jag har svårt att stå emot de båda herrarnas charm i största allmänhet. Mindre inhopp av Jamie Foxx, Monaghan och Juliette Lewis ger lite krydda åt denna duohistoria, som naturligtvis har ett gott hjärta i  grunden.

Due Date genererar småskratt och skrockande i soffan när jag tar del av dessa herrars äventyr genom USA. Simplare humor varvas med aningens allvarsamma tankar och en och annan galen actionscen som bryter av enligt modellen: den ”normale” Peter råkar ut för situationer som ”knäppgöken” Ethan verkar dras till på löpande band . Ingen att höja på ögonbrynen för, men lite kul för stunden. Att behöva ägna någon tid åt att räkna ut hur det ska sluta är ganska onödigt, det här är ju ändå en historia som håller sig inom den förutbestämda mallen även om den försöker sig på att vara lite rebellisk då och då.
Tja…hygglig och helt ok är väl de rätta orden vad gäller omdömet.

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?

Gone Baby Gone (2007)

Bland den värsta av alla mardrömmar inträffar, ett litet barn försvinner i Bostons nedgångna arbetarkvarter. Stort pådrag i massmedia och polisen sätter in alla resurser men står ändå handfallna utan direkta spår. Flickans släkt engagerar de lokala privatdetektiverna Kenzie och Gennaro för att luska lite vid sidan om för att förhoppningsvis få fram någon sorts information i de kvarter polisen inte gärna besöker till vardags.
Man kan ha många olika åsikter om Ben Afflecks talang som skådis i diverse ytliga Hollywoodproduktioner, men här i sin debut som långfilmsregissör överraskar han med en stabil, dramatisk och direkt råspännande historia. Manuset utgår från romanförlagan med samma namn av den inte helt okände Dennis Lehane, och kanske är det en lyckträff att just Boston-uppväxte Affleck får lägga vantarna på en historia av den likaledes Boston-uppväxte Lehane. För är det något som Affleck verkligen lyckas med är det att fånga atmosfären i de slitna kvarteren och misären som råder i den här delen av staden.

Ganska snart upptäcker de att det finns många som har saker att dölja, och ju längre de trasslar in sig i historien desto svårare blir det att få några svar och framför allt veta vem man kan lita på vare sig det gäller bekanta, lokalbefolkningen eller till och med polisen. Som så många gånger annars är det främst skådespelarnas film, tilsammans med det starka manuset. Afflecks yngre bror Casey Affleck axlar rollen som Kenzie med bravur och ger sin unge karaktär en tuff pondus ju längre historien rullar på . Michelle Monaghan är hans partner Angie Gennaro, men där Angie i böckerna är självständig och tuff tycker jag att hon här förpassas lite till att vara Affleck juniors sidekick och bollplank. Monaghan lämnar inga överdrivna intryck i storyn. I övrigt är det stabilt storspel av pålitlige Ed Harris, som tillsammans med just Affleck är filmens stora behållning. Men glöm inte Amy Ryan som spelar det försvunna barnets mamma på sådant ypperligt sätt att man verkligen tror på henne som nedgången och missbrukande ensamförälder. Andra roller görs av John Ashton och gamle Morgan Freeman, som naturligtvis aldrig gör en dålig insats i vilken film han än är med i. På den begränsade tid han har här lyckas han fylla hela scenerna med sin utstrålning och pondus.

Gone Baby Gone är oerhört lyckad som film, och jag lyfter på hatten för Ben Affleck. Miljöerna är realistiska, Boston visas upp i ett sällan skådat ljus och drivet i manuset är mycket bra vilket gör att spänningen sakta stiger trots att man tror sig ha koll på utvecklingen. För alla som inte läst romanförlagan (som undertecknad) utlovas en högtidsstund i en välspelad, välregisserad och oviss historia från samhällets skuggsida. Mycket bra film.

Betyget: 4