Seeking Justice (2011)

Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.

Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.

Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.

Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.

Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?

Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.

"vi behöver en tjänst kompis.."

Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år.  Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.

Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.

Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.

tema Bay: The Rock (1996)

Men, är det inte dags för ett litet mini-Michael Bay-tema nu?
jodå, nu kör vi:

Bay´s andra samarbete med Jerry Bruckheimer, men inte det sista (Don Simpson gick dock bort under inspelningen av den här filmen) och redan här syns de tunga signum som blivit standard för dessa herrars lek tillsammans genom åren.

Och frågan är om inte det här är en av de vassaste i knivlådan hos vår pangpang-regissör.
Han har fått självaste Sean Connery i the lead, flankerad av ”mr over-the-top”-Nicolas Cage och alltid sevärde Ed Harris som filmisk motståndare, en historia som i sedvanlig stil rappas upp och förses med lagom många MTV-klipp, tillräckligt många skjutvapen för att hålla igång en modern hemmabioanläggning och en svulstighet värd namnet. Lägg därtill ett synnerligen otrevligt hemligt vapen i händerna på illojala skurkamrisar…och tja.. underhållningen till popcornen i soffan är näst intill fulländad.

helan och halvan actionstyle!

Badass (ja jag gillar det ordet)-militärer med en lömsk plan tar hela Alcatraz som gisslan och hotar att skicka domedagsvapen på San Francisco om inte vissa krav uppfylls. FBI förhandlar lite skenbart, drar i lönndom fram gamle Alcatraz-fången Mason (Connery) som tillsammans med  en nervös galenpanna till  agent; Stanley Goodspeed (Cage) bryter sig in i det gamla fängelset för att ge skurksen en match.

Upplägget är ju helt lysande, och med vildhjärnan Bay vid rodret blir det ju naturligtvis en fest utan dess like. Du får snygga motljusbilder över San Franscisco-bukten, bistra Hollywoodskämt och oneliners i pressade lägen, blytunga stråkar i soundtracket, snitsigt koreograferat filmvåld av bästa märke och ingen som gillar tung action från årtiondet strax före millenniumskiftet kan väl vara missnöjd.

Förutom Connery och Cage och Harris avnjuts insatser av ständiga birollsinnehavarna Michael Biehn, William Forsythe, David Morse, John Spencer och självaste ”Dr Cox” John C McGinley.

Bay med filmfotograf har superkoll på sin vision och bjuder på rak och tung action uppbackade av Bruckheimers miljoner. Skit i att manus är tillrättalagt och fetgalet overkligt. Skit i att Connery är kaxig på gränsen till olidligt självgod, skit i att Cage gapar och skriker och har sig…han kan trots allt skjuta och leverera det Bay vill ha.

filmposer att älska

Filmen kostade runt 75 mille i dollars att göra, drog in 25 vid premiärhelgen i USA i juni -96 och vid november samma år hade rullen dragit in i runda slängar 134 miljoner dollar och alltså gått med superdupervinst på bara fem månader.

Till dags dato har äventyret på fängelseklippan klirrat in hela 335 miljoner dollar i kassan. Inget fel på den återbäringen och framgången var så att säga solid as a rock. (sorry..)

Alla var nöjda, Bruckis fick valuta för sin investering och Michael Bay fick sätta sin tunga stil på Hollywoodkartan och fick utlopp för sitt begär att skjuta sönder alternativt spränga saker. Och mer av den varan skulle det ju som bekant bli under de kommande åren.

The Rock är en actionklassiker som ska ha sin beskärda plats bland andra tunga titlar. När det görs så lent snyggt och färgsprakande med finfin plastyta av killar som vet hur miljoner ska dras in, det är då man hatar att man älskar Hollywoods slampiga sidor.
En film att se om vilken dag som helst på året.

Trespass (2011)

Att sätta sig ned framför en produktion signerad mer eller mindre odugligförklarade Joel Schumacher och med en patenterat överspelande Nicolas Cage i en av huvudrollerna låter ju som rena idiottilltaget. Kan möjligen Nicole Kidman i den andra bärande rollen rädda det hela?

Möt paret Miller med bångstyrig tonårsdotter i värsta lyxiga villan. Redan under förtexten matas jag med infon att Kyle (Cage) uppenbarligen är en sorts nisse i ädelstensbranschen och möjligen har en släng av kitschig sunkighet över sig, att hustrun Sarah (Kidman) mest glider omkring i det eleganta men sterila hemmet och munhuggs med trulig dotter. Det krävs ingen större tankeverksamhet för att fatta att relationen mellan makarna är rätt ansträngd trots att de försöker hålla någon sorts fasad för varandra. Således en äkta man med möjliga skumraskaffärer för sig och en hustru som uppenbarligen är olycklig i en vräkvilla med snitsigt alarmsystem. Vad mer kan väl regissör Schumacher vilja ha?

Jo ett gäng gansters som uppenbarligen har haft koll på Kyle och nu har bestämt sig för att lägga beslag på alla hans förmodade rikedomar inlåsta i husets fetingkassaskåp. Intrång i ”familjeidyllen” medelst våld och snart är hela familjen Miller gisslan i sitt eget hem.

Mycket har sagts, och kommer att sägas, om vår vän Schumacher. På senare år har det absolut varit mest spott och spä och regissören tycks ständigt finnas med på listor över de sämsta och värsta filmmakarna i modern tid. Att Schumacher på egen hand höll på att förinta hela Batman-konceptet med den uslare-än-usla ”Batman & Robin” är ju rätt solklart, men samtidigt får vi inte glömma att denne man också ligger bakom finingar som 80-talspärlan ”St. Elmo´s Fire”, vardagskaoset ”Falling Down” och den snuskigt spännande ”Phone Booth”. Möjligen har mannen peakat för länge sedan, men att helt räkna ut honom som en stolle-Per kanske ändå är lite förhastat…?

Dagens manus håller sig rätt stramt i standardformen till en början och Schumacher visar inga spår på att ta det hela till några oväntade lägen. Misstro och osämja hos förövarna, svek som avslöjas hos det äkta paret och ett sjujävla skrikande. Ja precis, det skriks till förbannelse till höger och vänster och värst är faktiskt Kidman vilket gör att man nästan sitter och hoppas på att någon av skurksen ska ge henne en riktig tystande uppsträckning.

firma Cage/Kidman i tillfälligt (?) underläge

Sakta men säkert övergår så filmen i något slags kammarspel, med avslöjanden både i skurkläger och inom familjen. Cage blir kaxig och börjar spela ut inkräktarna mot varandra, Kidman blir ständigt hotad med diverse vapen (och skriker lite till av bara farten)…och tja..det är väl det som händer i större delen av filmen. Naturligtvis finns en upplösning innehållandes den obligatoriska twisten och när vi går i mål är det väl enligt det mönster som anats mil i förväg.

Jag kan inte påstå att Schumacher gör det här dåligt. Och inte bra heller. Mer rutinerat, jämnstruket och utan att det sticker ut åt något håll. Cage är ju som han är med sitt överspel, vilket dock finner en sorts fristad i denna murriga historia. Kidman kan som få varva toppinsatser med grundstötningar och ändå komma ganska hel ur det, vilket denna historia är ett bra exempel på.

Trespass är lättviktig och strömlinjeformad om än med en ton av plågat kammarspel över sig, och jag dårå som gillar dialogdrivet drama på begränsade ytor kan just därför inte avfärda detta som rent blask. Visst intresse håller trots allt mitt fokus igång till eftertexterna.

Ghost Rider (2007)

Ännu mera Marvel.
Själv läste jag aldrig de “smala” och annorlunda superhjältarnas äventyr under uppväxten i gamla 70-talsriket Sverige, och kan därför inte heller förhålla mig till hur serieförlagorna har behandlats i modern tid.

Spindelmannen och Hulken var nog egentligen de enda två från Marvel-familjen vars tidningar hittade in i mitt pojkrum. Nog för att man kände till många av de andra, men något större avtryck satte de aldrig hos mig. (Med tanke på förestående Tintinäventyr och Smurfhistorier så undrar man ju hur länge det dröjer innan mina absoluta favoriter Spirou, Nicke och Marsupilami gör comeback.. det vore något!)

Det kan också vara en bonus när man nu i vuxen ålder får stifta bekantskap med hela det ”mörka” brottsbekämparsällskapet till höger och vänster när Hollywood verkar spotta ur sig allt möjligt de kan få tag ifrån serietidningsstånden. Man har liksom inget speciellt att utgå ifrån och kan ungefär ta det som det kommer.

Dagens betraktelse har jag faktiskt sett en gång förut, och var då överlag inte speciellt positiv eller imponerad. Men liksom fallet var med Daredevil är det som att filmen vinner på att ses om en gång. Kanske är historierna alltför kantiga för att omedelbums falla en på läppen? Kanske svårmodet som ska hittas i båda filmerna måste få tid på sig att komma ut? Kanske beror det på att båda är regisserade av Mark Steven Johnson? Vad vet jag, och nu ska vi förresten inte försöka oss på några djupare analyser här. Herregud, det är ju en effektfilm baserad på en seriefigur.

Klart som korvspad är att storyn i ärlighetens namn är blekt tunn. Johnny Blazer stilar på motorcyklar och ingår ett avtal med djävulen själv i sann hjälpa-andra-anda. Vad Johnny uppenbarligen inte hade koll på var vilket sätt Peter Fondas (lysande rollval btw!) djävul hade tänkt sig för form av återbetalning. Desto roligare för oss som får se drömfabrikens tekniknissar tömma joltcola-burkarna och servera ett koppel snygga effekter som sannerligen inte går att klaga på när Blaze förvandlas till stentuff mc-knutte iklädd brinnande dödskalle på jakt efter onda själar att förpassa ned till skärseldarna.

Själva löpande storyn i filmen känns galet oviktig och slutar man tänka på det så blir det ganska trevligt en stund här. Visst ja, det var en liten lovestory med också i filmen, lätt att glömma bort eftersom varken Nicolas Cage (ja han igen!) och Eva Mendes inte har speciellt mycket filmmagi ihop. Istället får man gotta sig åt att regissör Johnson visat fingertoppskänsla genom att smyga in självaste Sam Elliott, ikonen och lebemannen som gett basrösten ett ansikte, i en mindre sidekickroll. Spelar ingen roll hur dåliga filmerna är, Elliott är alltid en grym lirare.

Ghost Rider är egentligen bara effekter och snygga trix. Manuset kan skrivas ned på en kaffeservett, men det gör liksom ingenting. Det är Cage med fulfulful frisyr och sedvanligt lättare överspel, men ni vet ju att jag gillart när han är så. Egentligen en skitdålig film som märkligt nog har finfint underhållningsvärde för stunden och får rena glädjebetyget bara för att.

 “You all right?”
“Yeah, I’m good. I feel like my skull is on fire, but I’m good.”

Drive Angry (2011)

Sommaren står för dörren vilket också innebär den sedvanliga samlingen av intelligensbefriade, låt vara av varierande grad, popcornsrullar till den stora massan.

Och visst, ibland är det otroligt skönt att se en film som inte vill föra fram ett budskap eller på annat sätt vara djupsinnig. Ibland vill man bara se röj och action. Basta.

John Milton är förbannad. Så satans (!) förbannad att han till och med rymmer från helvetet (!!) där han vistats sedan länge och kanske ångrar sina synder. Nåväl, skit samma. Nu är han på krigsstigen ordentligt, hans nu vuxna dotter är mördad av ett puckat satanist-slödder-gäng under ledning av den labile sektledaren King, som dessutom kidnappat Miltons baby-barnbarn och planerar ett rejält människooffer vid nästa månförmörkelse för att framkalla helvetets makter.

Well, inte om Milton får bestämma!
Envis som en återkommande räkning förföljer han slöddret och låter ingenting stoppa honom, inte ens att bli skjuten i ögat! (han är ju liksom inte härifrån) Som trogen sidekick får han filmsnygga och långa-ben-i-tajta-jeansshorts Piper (Amber Heard), som dessutom slåss och svär som en hel pluton hemvärnsmän och äger en vrålsnygg Dodge Charger. OCH, som om inte detta var nog smyger dessutom en filur i mörk kostym omkring och övervakar denna galna jakt, ”Revisorn”. En sorts ”själainräknare” från samma ställe som Milton, fast med något oklar agenda.

Ok, storyn ryms i en tom popcornstrut, dialogen är rent av patetisk och det mesta är så over the top att man inte kan annat än skratta. Eller dissa. Själv finner jag mig sitta och flina mer än nöjt. Och nu undrar ni säkert, vad är det för skillnad på den här smällkaramellen och tex Hobo with a Shotgun då? Som jag ju sågade längs Rutger Hauers fotknölar. Tja, här känns det helt enkelt proffsigare, snyggare, stiligare, roligare, vassare, lekfullare och framför allt inte lika amatörmässigt i tillverkningen.

Och som om detta nu inte vore nog så hittas ju min trogne grabb Nicolas Cage (igen!) i huvudrollen som hämnar-Milton! I en något mer blond version av den hiskeliga frisyren från Bangkok Dangerous släpper han loss med skjutvapen, bistert munläder och gör klart för den usle King (Billy Burke med skön släpig dialekt) att han aldrig någonsin tänker ge sig förrän King och hans anhang är ett med maskarna.

Full fart och obefintlig tid att fundera på om något i manuset egentligen håller för en film. Det öses på med biljakter, action, filmvåld, vapenskrammel och de obligatoriska slow-motion-scenerna i vilka vi än en gång får bekräftelse på att explosioner ser ganska coola ut som backdrop mot hjältens bistra uppsyn. Inte utan att tankarna går till gamla grindhouse-filmer, eller varför inte Mad Max!?. Viss humor smyger sig också in, kanske mest i ”revisorns” (befriande spelat av gamle William Fichtner) agerande. I övrigt är det pang boom smällkaramell som gäller!

Drive Angry är Hollywood när det görs B-filmsaction på bästa sätt och visar upp en snygg produkt där det gäller att inte titta en enda centimeter under ytan. Cage är lika skönt underpresterande i kontrast mot vad han har talang för, men som satanistdräpare är han för jäkla skön. Årets roligaste skräpfilm hittills!
Åh, jag är för simpel ibland…

”We’re gonna live forever!”
”If, by ”forever”, you mean the next 5 seconds, you’re absolutely right”

Bangkok Dangerous (2008)

Att göra remakes av filmer som har sitt ursprung utanför Hollywood är givetvis inget som är förbehållet relationen Europa/USA. Även från Asien importeras historier och modifieras med hjälp av Hollywood-dollars för att passa den streamlineade popcornspubliken i biokomplexen i väst. Ibland låter man t o m samma upphovsmän följa med historien och får göra sin grej en gång till. Lite grann undrar man ju onekligen vad vitsen med detta är? Egentligen alltså.

Regisserande Hong Kong-bröderna Pang tar här sin egen grundhistoria från 1999 om en lönnmördares öde i Bankgkok, skruvar lite på detaljerna och serverar en ny version uppbyggd runt en obligatorisk Hollywoodstjärna i huvudrollen. I det här fallet är det allas vår Nicolas Cage, i en av de mer fula frisyrer han jobbat i under sin karriär, som ska stå för både snacket och verkstan.

Joe (Cage) är en supereffektiv taga-folk-av-livet-maskin. Han jobbar fort, samvetslöst och är ständigt noga med att sopa igen alla spår efter sig. Joe lever slaviskt efter vissa rutiner och regler, där ett av buden är att aldrig involvera sig känslomässigt i vare sig offer eller andra personer han möter under sina ”resor”.

Ett sista uppdrag ska utföras i Bankgok, som inbegriper tre jobb på samma ort, och vår antihjälte installerar sig och drar igång de gamla vanliga rutinerna. Eftersom det är ett sista uppdrag enligt manuset skiter sig sedvanligt det mesta som kan skita sig, han involverar sig alldeles för mycket i sin omgivning och tillåter sig naturligtvis också att kära ned sig ordentligt när han ändå är igång.

Cage mörsar ju självklart på med sin helt onaturliga, sävliga och deppiga stil. Mannen verkar inte alltid ha koll på de manus han tackar ja till, men möjligen behöver han kosing till alla de skulder han har privat. Här gör han verkligen en dag på jobbet, segar sig igenom historien, muttrar lite klyschor och ser ut som han längtar hem till USA. Som ni vet är dock Cage en kille som ofta ändå finner viss nåd i min värld, en skådis vars filmer det finns ett nöje i att se trots hans brister. Kanske också för att man vet att någonstans där under allt skräp som Cage ställer upp i finns det en kille med talang och känsla, även om han dessvärre varit på en ganska rak resa ned i ett glupskt filmträsk de sista åren. Det ska dock mycket till innan jag överger den gode Cage för gott, viss charm har han ändå den gamle Coppola-släktingen.

Bangkok Dangerous är strömlinjeformad och föga överraskande standardaction enligt uppställd modell. Handlingen lunkar på fram till den högst förväntade finalen som bjuder på obligatoriskt filmvåld medelst skjutvapen och viss moralisk rättvisa skipas naturligtvis av lönnmördaren som hinner tänka både en och två goda tankar innan eftertexterna. En film man glömt fem minuter efter att den är slut, men under tiden den håller på finns ändå ett litet stänk av underhållningsvärde att skymta i denna bleka historia vid några få tillfällen.
Eller är det för att jag gillar Cage…?

Where there’s money, there’s competition and the guy paying me usually wins

Season of the Witch (2011)

1300-talet. Bistra tider. Pesten härjar i Europa, liksom häxförföljelserna. Klart som tusan att det måste finnas ett samband. Otaliga kvinnor med annorlunda talanger och gåvor faller offer för bindgalna präster och andra självutnämnda småpåvar i byarna.

Tuffa tider att vara korsriddare också och slakta människor i guds namn. Riddarpolarna Behmen (Nicolas Cage) och Felson (Ron Perlman) får nog av grymheterna, avviker från det militära och beger sig ut på resa genom Europa. Lite oklart vart de ska exakt.

I en pesthärjad by får de ett erbjudande de inte kan tacka nej till (alternativet är att straffas för desertering); att fungera som eskort och frakta en ung kvinna till ett avlägset kloster där de überlärda munkarna snabbt ska kunna avgöra om flickebarnet är i lag med djävulen själv. Om nu våra svärdsgrabbar trodde att det skulle bli en promenad i parken så får de snabbt anledning att tänka om när allsköns mystiska och mindre trevliga saker inträffar längs vägen.

Jaha ja, Nicolas Cage och Ron Perlman i the leads. Smaka på den lite, rätt intressant ändå eller hur? Två skådisar som ofta sticker ut lite, ibland positivt och ibland väldigt negativt. Gör dock som min bloggkollega Filmitch, Cage-man som han också är, och menar helt fräckt på att grabben inte alls gör bort sig i det här äventyret. Inte heller Perlman som väser mustiga repliker med lagom hes röst. Här får vi dessutom lite standardkomponerad CGI, lite styltig dialog, rätt snygga fightscener, lagom murrig scenografi och på köpet en liten känsla av att man inte riktigt vet hur det egentligen står till med den unga kvinnans eventuella skuld. Kort sagt, man blir gärna sittandes till slutet med fokuset rätt stadigt på det som händer. Verkets regissör Dominic Sena (Swordfish, Gone in 60 seconds) håller ytligheten på lagom intressant nivå.

Season of the Witch är en enkel historia om att ta sig från punkt A till punkt B. Inga konstigheter. In med lite effekter och konflikter längs vägen så har man ett litet äventyr. Ingen höjdpunkt i karriärerna för våra skådisar (typ en dag på jobbet med lättförtjänta stålars), men heller inget lågvattenmärke. Det gäller att inte tänka för mycket på logiken här. Mer att slappna av och låta sig underhållas en stund. Häxor, svart magi, klingande svärd, mystiska skogar och arga fyrfota bestar, klart det är lite kul. Här är betyget snällt och lite muntert.

”We’re going to need more holy water”

Next (2007)

Chris Johnson är killen som kan förutsäga framtiden. Men bara för sig själv och bara två minuter framåt i tiden. Rätt bra om man tex jobbar som magiker i en halvtaskig show i Las Vegas eller tar en runda vid spelbordet.

När en atombomb kommer på avvägar i Los Angeles tycker också FBI att det vore smutt att använda sig av Johnsons ovanliga gåva för att spåra skurksen och var bomben kommer att detonera, medan huvudpersonen själv gör allt för att slippa bli inblandad. Alla som tror att han lyckas undvika detta räcker upp en hand.

Det här känns som en typisk mellanfilm. Sticker liksom inte ut åt något håll. Historien har en intressant twist i grunden, hur förhåller man sig till livet om man hela tiden vet den omedelbara framtiden? Tyvärr slarvas just det temat bort efter en stund och storyn övergår i mer traditionellt actionstuk då plötsligt viss logik och nyfikna frågeställningar om ämnet petas ned från priolistan.

Nicolas Cage, mångas hatobjekt men en av mina killar helt klart, traskar mest runt i den här filmen och verkar lite småsömnig vilket gör att han troligen inte skaffar sig några nya anhängare med den här insatsen. Han spelar Chris med ungefär samma inlevelse som jag läser tjänstemail på jobbet en seg måndagseftermiddag. Men å andra sidan ska det vara en kille som just Cage till det här och ändå klara sig ganska hyfsat ur det hela. Filmens stora aber är dessvärre manuset som är kantigt och ojämnt, en film som känns gjord med någon sorts halvhjärtad inlevelse av alla inblandade inklusive regissören Lee Tamahori som nog väl borde ha kunnat släppt ifrån sig en lite mer sammanhållen produkt kan man tycka.

Next blir dessvärre lite jaha och tomma puffar. Lite ljummen action och krystad dialog. Julianne Moore gör vad hon kan som tuff FBI-kvinna, men det är väl också allt. Cage är som sagt Cage och hans kärleksintresse i filmen Jessica Biel är alldeles för blek för att utmärka sig. Vilket också gäller hela skurkligan där ingen sticker ut överhuvudtaget.
Ett intressant ämne till film som tyvärr fumlas bort med ett slappt tillvägagångssätt. Inte uselt men inte bra. Bra början, betydligt sämre fortsättning.

”I’ve seen every possible ending. None of them are good for you.”

Trollkarlens lärling (2010)

Filmen med den lätt nördiga svenska titeln och en Nicolas Cage i värsta hårdrocksfrillan. Med ett hyggligt lustmord på myten om Merlin och med en handling flyttad till dagens New York. Herregud, kan det om möjligt bli något att ens försöka hitta ljusglimter i? Ja faktiskt. För nu är det ju också så att det är Jerry Bruckheimer som håller i producerandet och då vet ju vi filmlovers att det inte sparas på pengar och gager och allehanda ögongodis. In också med regissören Jon Turteltaub som redan jobbat ihop med både Bruckheimer och Cage i National Treasure-filmerna. Herrarna torde alltså vara ganska bekväma med varandra vid det här laget.

Eftersom det är Disney som ligger bakom så ska det förstås vara ganska salongsanpassat i story och utförande så att åldersgränsen kan hållas mot de lägre åldrarna. Mindre blod, mer äventyr och töntig humor. Skulle vilja säga att filmen lyckas pricka alla sina måsten med råge. Den oerhört konstruerade historien om ondskefulla trollkrafter som måste hållas i schack av hjälten Balthazar Blake (Cage) i väntan på att Merlins rätte avkomma dyker upp (och han har fått vänta länge!), visar naturligtvis inte upp några som helst djupsinnigheter. Tvärtom är det galet mycket yta och färger och hisnande cgi så det räcker och blir över. In också på banan med en vanlig grabb (helst med lite kärleksbekymmer) som naturligtvis besitter oanade krafter inom sig, och är den värdige arvtagaren till Merlins alla tricks. Vägen dit blir dock aningens besvärlig med Balthazars gamle ärkefiende Horvath (Alfred Molina) ständigt i hasorna, på jakt efter de mörka krafterna.

Även om filmen är äckligt tonårsanpassad så finner faktiskt jag den skamlöst underhållande i vissa partier. Det finns en skön ironi mellan de två dödsfienderna Horvath (Molina gör kanske filmens bästa och roligaste roll) och Balthazar. Effekterna är som vanligt helt klanderfria när Bruckheimer halar upp de ekonomiska musklerna och låter specialeffekterna dölja bristen på ett manus så gott det går. Vissa av trolltrixen som utförs är vansinnigt roliga och snygga. Eftersom det är Disney har man också lite roligt vävt in en liten homage till den gamla klassiska Fantasia  (förutom titeln) och scenen när Musse sätter fart på ett gäng kvastar för att fixa städningen. Självklart går det åt skogen även i denna version.

Nick Cage kör sin patenterade stil, inget fel i det tycker jag då som har ett gott öga till den överspelande Coppola-släktingen. Molina är redan nämnd, Monica Bellucci verkar ha fasansfullt svårt att få huvudroller numera och dyker allt som oftast upp i små intentsägande biroller, som här. Skönt elaka Alice Krige får gästspela alldeles för kort tid som Merlins superfiende Morgana, men man kan inte få allt.

Trollkarlens lärling är sommarpopcorn när den är som ytligast. Trots det finns det gott om underhållande scener och en stunds flamsig humor/äventyrs-anda som inte helt går att värja sig emot. Rumsren och väl anpassad efter Disneys mått, men kan man bara koppla bort logik, förnuft och närmare granskande av vad man egetligen tittar på så är det rätt ok tramsunderhållning för stunden.

Kick Ass (2010)

Att vara superhjälte är väl något man drömt om någon gång. För tusan, till och med i vuxen ålder kan man ju gå omkring och lura på hur det skulle kännas att vara begåvad med en kraft av något slag.
Den nördige Dave (Aaron Johnson) tänker ungefär likadant, kanske mest då för att han skulle bli cool hos tjejerna. Dave har det inte alltför kul i tillvaron, tvingas hänga med nördpolare, hålla sig undan de obligatoriska värstingmobbarna och så just att inga tjejer verka lägga märke till honom. Efter idogt funderade bestämmer han sig för att världen, eller kanske mest han själv, behöver en superhjälte. Kan Spindelmannen så kan väl Dave? En kostym inhandlas och träningen börjar, men det visar sig vara svårare än väntat att bli en rättrådig tuffing. Men efter att av en mindre tillfällighet avstyrt ett bråk som filmats av ett vittne blir nu Daves alter ego; Kick Ass, en hjälte på nätet och hypen är igång. Dave själv kommer snart underfund med att tjejer har en förmåga att ty sig till honom om han låtsas att han är gay. Dessutom en listig täckmantel för att hålla sin nya identitet hemlig.

Jaha, och det här var ju en rätt märklig film. Som tenderar att hoppa mellan jönsig tonårshumor och ångest till slagfärdig action med ett och annat brutalt inslag. I och med att Kick Ass blir stadens kändis börjar det plötsligt dyka upp andra figurer som aspirerar på att få titulera sig superhjältar. En del med rättvisan framför ögonen, och en del med mindre gott mjöl i påsen. Daves från början ganska harmlösa historia trasslar snart in sig i händelser runt stadens gangsterboss D’Amico (Mark Strong) och plötsligt är stackars Dave/Kick Ass en efterlyst man hos alla. Matthew Vaughn heter regissören till verket och och låg senast bakom Stardust som var fantasifull värre och riktigt bra. Sett ur det perspektivet upprepar han i mångt och mycket samma koncept här, även om effekterna är aningens råare och manuset har en mörkare underton. Ibland spretar historien åt lite alla möjiga håll och jag får för mig att den inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill vara, komedi, action, eller möjligen båda med en liten släng eftertanke i. Mitt i all fantasifullhet och effektuppvisning känns det som att det finns ett stänk av vemodighet om den ensamma människan och längtan efter lite hederlig närhet.
Aaron Johnson som den lätt bortkomne Dave gör sig bra på duken och håller egentligen en ganska lågmäld profil, vilket absolut inte stör. För överspelet står istället Mark Strong (Sherlock Holmes) som illvillig gangster. Nicolas Cage dyker upp i en biroll och gör en udda men intressant figur, men kvällens pris går till unga Chloe Moretz som gör Hit-Girl, en slagfärdig 10-åring som man inte stöter sig med i första taget. Lite befriande och lite skönt omoraliskt.  I övrigt snabba klipp och färgstark skildring av storstaden med snygga actionsekvenser som för tankar både till Matrix och Kill Bill-filmerna.

Kick Ass är en märklig hybrid och levererar ett stycke annorlunda upplevelse. I alla fall hos mig. Vaughn lånar friskt från filmgenrens alla stilar och mixar ihop det till en sorts anrättning som erbjuder både ytlig kick (ass)-action och lätt ironi i väl valda lägen. Det är röj, action, humor och bara lite hederligt nörderi på en och samma gång och det blir svårt att värja sig mot underhållningsvärdet bara man tar det på rätt sätt. Stort plus också till filmens soundtrack som är ett av de bästa jag hört på länge!

Betyget: 3