Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

Seeking Justice (2011)

Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.

Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.

Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.

Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.

Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?

Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.

"vi behöver en tjänst kompis.."

Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år.  Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.

Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.

Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.

Gisslan (2005)

Om John McClane mot all förmodan skulle börja begrunda sitt  liv, bli lite ödmjuk, besluta sig för att byta livsstil, varva ned och ägna sig åt kontemplation över den fartfyllda och våldsamma karriär som förflutit…ja då skulle han kanske varit huvudpersonen i just denna film.

Här heter  Bruce Willis istället Jeff Talley och är en ex-gisslanförhandlare från Los Angeles. En incident med olycklig utgång i början av filmen har fått honom att ge upp nästan allt, flyttat till en liten håla i Kalifornien för att bli polischef. Ett ställe där inte mycket händer och det är precis vad Talley önskar. Vardagsproblem med familjen och en lappsjuk tonårsdotter är vad som står på menyn för det mesta.

När tre synnerligen otrevliga kufar gör ett oönskat och våldsamt hembesök hos den något obskyre affärsmannen Walter (Kevin Pollak) och dennes två barn blir det sannerligen annat på dagordningen för Talley och hans poliskår. Walter bor lite lagom avlägset i en ytterst avancerad villa där nu inkräktarna barrikaderar sig i väntan på att deras krav ska uppfyllas. Kanske till och med Talley får anledning att utöva lite av de färdigheter han skaffat sig som förhandlare i kniviga situationer?

Dagens objekt är lite lurigt att sätta ett omdöme på. Dels vill både Willis och filmens regissör Florent Emilio Siri uppenbarligen att det ska handla om ett drama, gärna med undertoner av skuld, försoning och familjeband. Men också om spänningsmoment, tung action och en historia som gärna vill ha en oväntad utveckling. Risken är som alltid att ju fler ingredienser som ska till, ju vattnigare blir det. Eller för kompakt i smaken.

Naturligtvis är inget så enkelt som det ser ut, och Talley blir snart varse att det finns ljusskygga figurer som i lönndom vill ha något från Walters hus då denne uppenbarligen inte har helt rent mjöl i sin affärsportfölj. För att få Talley lite samarbetsvillig mitt i all det andra kaoset kan man ju med fördel då dra in vår hjältes familj som övertalningsargument.

Willis tycker sig för ett ögonblick se Hans Gruber i skuggorna..

När det gäller just smaken på anrättningen som serveras blir det ömson svagt och starkt. Manuset försöker hålla en låg profil på Willis, verkligen distansera honom från den annars stadigt stabile och pondusfyllde karaktär vi är vana att se honom som. Samtidigt ska han genom hemliga mobilsamtal plötsligt fylla någon slags fadersfigurroll för de två kidsen som är inlåsta med skurksen i väntan på upplösningen. Även inom fiendelaget jäser det vad gäller lojalitet och maktkamp och i centrum där finns goth-utstyrde Ben Foster som högst opålitligt och irrationellt skrämselmoment med rent vanvettiga tilltag i parti och minut.

Det känns som filmen vill ta en seriös omväg till ett förväntat slut, Willis gör sitt bästa att spela låg och osäker och själv sitter jag mest och väntar på att karln ska slita fram sin pickadoll, slita av sig till linne och väsa något dräpande till den församlade polisstyrkan innan han ger sig i kast med att göra processen kort med de som förtjänar det. Filmen tar sig så sakteliga igenom ett ganska ok men förväntat manus till en situation som möjligen kan påminna lite svagt om just ovanstående. Naturligtvis har Talley en och annan räv bakom örat, och kan vi förmoda att försoningen med sitt livsöde äntligen inträffar?

Gisslan är inte en av Willis juveler i kronan, men han vet hur agera och föra sig även i historier som denna. Lite småsegt i mitten för att sedan få upp farten något mot slutet. Inga överraskningar rent manusmässigt dock och det gödslas friskt med stereotyper i dagens berättelse. Dock, en Willisrulle har man alltid plats för.
Godkänd  som kvällsmacka.

Dream House (2011)

Det absolut märkligaste med den här filmen måste ändå vara att det är Jim Sheridan som regisserat den. Det känns som det är oerhört långt bort från Min Vänstra Fot vi rör oss här. Rena kontinentavstånd faktiskt, och väl lite outside the box för denne dramaregissör…?

Snokar man vidare upptäcks snabbt också dessvärre att detta är en film som fick dras med en och annan besvärlighet. Filmbolaget var inte nöjda med versionen som visades upp för testpublik, tog sonika filmen från Sheridan och klippte om den till mer kommersiellt och traditionellt utseende. En vansinnig regissör fick skådisarna med sig och det hela resulterade i att de vägrade göra en sekund pr för produktionen.

Men, en film blev det ju iaf. Will (Daniel Craig) lämnar jobb i storstaden för att bo i lilla idylliska småstaden, i drömvillan, med drömfrun och drömbarnen. Här ska skrivas på den STORA romanen (joråsåatt). Den sköna vardagen störs efter ett tag bara av lite lagom småmystiska händelser som alla verkar bottna i att det i familjens hus för ett antal år sedan begicks det klassiska hemska brottet; en man mördade hela sin familj. Will kan naturligtvis inte släppa detta faktum och börjar en egen liten undersökning om omständigheterna som självklart leder honom in på en och annan illavarslande väg.

Vad jag ser är ett normalbegåvat manus, tillyxat enligt drömfabrikens mallar. Inte svårt att börja lägga ihop matematiken ganska tidigt om du är en rutinerad filmnörd. Svackorna finns i form av att historien känns lite ryckig med scener ibland staplade på varandra utan viss logik. Kanske ett resultat av filmbolagets desperationsklippning?

"Bond säger du...? Nä då är det fel hus..."

Trots detta faktum gör både Craig, Rachel Weisz och Naomi Watts helt ok ifrån sig. Den sistnämnda har en betydligt mer lågmäld roll här än vad man är van att se henne arbeta med., medans Craig jabbar på som frustrerad huvudperson. Sheridan har möjligen fått för sig att jobba mer med känslorna och dramatiken än att fokusera på thrillermomenten eller det som ska vara skrämmande. Inget fel i det alls, men tyvärr blir hans vision kanske lite lidande av att filmbolaget vill ha jumpscares och intjänade flis på snabba effekter. Viss smarthet i detaljer kan dock skönjas, vissa bara subtila, andra i mer blickfång vad gäller miljöer och stilar.

Trots att det nog är ganska lätt att börja pussla här som tittare finns viss spänning och drama som försöker hänga på in till finalen och slutet känns allt lite filmkänslosamt i all sin tafflighet. Eller är det bara jag som är skadad av alltför många filmklyschor i samband med det faktum att jag har familj själv?

Dream House är en standardthriller vars olika turer du antagligen kan börja ana ganska tidigt. Inga omvälvande överraskningar, förutom de som manuset försöker sig på att leverera. Det finns naturligtvis bättre historier, men också betydligt sämre och det hela duger gott för stunden. Gillar man Craig, Weisz och Watts blir det här en helt ok upplevelse. Godkänt som kvällsmacka vill jag nog hävda.

Second opinon?
Fiffi har också spanat in Craigs förortsproblem och var kanske inte lika friande i sin dom…

Johnny English Reborn (2011)

Att Rowan Atkinson är en rätt kul kuf råder det väl inga tvivel om.
Dessvärre känns det som att han varit just samma kul kuf med samma register ganska länge nu. Oavsett om han dyker upp som Mr Bean eller här i en uppföljare om den synnerligen klantige och självgode agenten English.

Att det överhuvudtaget kommer en uppföljare känns också lite förvånande. Nog för att den förra filmen var lite småkul och hade sina fullträffar på humorhimlen, men det kändes inte som en supersuccé. Och vem ägnar sig egentligen i dessa tider åt agentspoofar? Är inte det mer…90-talet..?

Hur som haver, kanske Atkinson har dåligt med klirr i kassan, kanske han bara haft det tråkigt, kanske ett ev annat manus om Mr Bean gick åt helvete, nu är agent English i alla fall tillbaka. Eller rättare sagt, han kallas motvilligt in när en möjlig komplott mot Kinas premiärminister uppdagas av den nu moderniserade brittiska underrättelsetjänsten.

Som vanligt fumlar sig Atkinson fram, lever på sitt patenterade minspel och just känslan att han är den ende i sällskapet som inte har koll på läget. Manuset leker friskt med agentparodin och i synnerhet James Bond får ett antal passningar under den föredömligt korta speltiden, allt från vad gäller illasinnade torpeder, roliga manicker och slutuppgörelsen på en alptopp.

Mer pengar tycks ha pumpats in i den här uppföljaren, och filmen ger sig i sann Bondanda av på utflykter till både Hong Kong och Schweiz. English blandar sin totala bortkommenhet med lite snygga grepp vid olika tillfällen och lyckas av någon outgrundlig anledning aldrig kollras bort från det som händer och alltid få styr på sig själv.

johnnyboy faller för en kvinnas hand..

Atkinson gör naturligtvis vad han ska och är också anledningen till att det dras på smilbanden lite då och då i the house of Flmr. Övriga som syns är kvinnlig fägring i form av både Gillian Anderson (var har hon varit?) som English kyliga chef  och Rosamund Pike (Die Another Day apropå Bond…) som smart och snart kär medhjälpare. Den som ofta får styra upp English´galenskaper är den unge medhjälparen Tucker (Daniel Kaluuya) som får ligga i för att hänga med i turerna.

Brittisk humor är erkänd som varumärke, men det gäller att den behandlas på rätt sätt. Atkinson gör egentligen inga fel, han är ju rätt bra på det han gör så att säga, men det känns lite…åldrat. Lite förvånande är det ändå att filmen kommer nu. Snart är det tio år sedan den förra. Nåväl, mycket agentskojeri blir det och det mesta ser man komma långt i förväg.

Johnny English Reborn räddas av att det är just Rowan Atkinson som bär hela cirkusen på sina axlar och jag erkänner att jag är rätt förtjust i karln och hans humor. Det blir inte speciellt bra, men inte uselt heller. En film att flina lite till en vardagskväll och sedan snabbt glömma bort.

Polarexpressen (2004)

Man ska aldrig tvivla på julens kraft. Eller tomtens existens.
Något som dagens besök i julfilmsträsket mer än väl befäster. För visst är det ju så, att merparten av alla julfilmer som ser dagens ljus tycks handla om godheten i människan och att aldrig tvivla på det sagoskimrande ljuset som julens högtid för med sig, och eftersom nu nästan alla julfilmer kommer från jänkarland så är förstås budskapet extra sliskigt och hårdhamrande in i vårt sinne.

Dagens titt är möjligen alldeles för modern för att kallas klassiker, om den ens förtjänar det epitet. Troligen inte. Trots att det från början bygger på en (antar jag) känd barnbok. Det är ännu ett samarbete signerat Robert Zemeckis och Tom Hanks och den här gången är det full fart i digitalanimationens värld med tillhörande bjällror och framkallad julkänsla!

Vår unge huvudperson benämns just bara Hero Boy och har väldiga problem på julaftonsnatten. Han börjar starkt betvivla det här med Tomten och julklapparna och hela fadderullan, och inte blir det bättre av att mamma och pappa tisslar och tasslar och stärker hans teorier om att det här med julen nog bara är ett påhitt av föräldrar och varuhusen.

Detta går ju naturligtvis inte an hos de stora krafterna i universum som genast skickar ett stort tåg rakt in på sömniga villagatan, Polarexpressen, för nu är det dags att grabben blir övertygad. Ombordstigning på tåget där en hoper andra kids redan väntar. En rent kufisk konduktör (misstänkt lik Tom Hanks både till utseende och röst) upplyser om att slutstationen heter Nordpolen och nattens mål är att varenda ungjäkel på tåget ska ha julfeeling när det är dags att åka hem! Så det så.

Hanks knäcker extra i digitalvärlden!

Filmens story är av det mer löjligt enkla slaget och känns egentligen otroligt innehållslös om man börjar kika under ytan. Det är naturligtvis samma gamla klyschor och moraliska pekpinnar som serveras i dessa jultider, om än med både lite lagom rolig humor och vissa actioninslag. För något måste ju serveras mig som tittare i väntan på att Nordpolen ska skönjas vid horisonten, och just därför bjuds det både på sång, galen dans, mystiska fripassagerare, action med själva tåget som både lyckas spåra ur och ta sig igenom värsta berg- och dalbanevarianten till resväg.

Om nu historien knappast kan kallas intressant så är det mot tekniken och utförandet man får luta sig. Zemeckis ser naturligtvis till att upplevelsen blir snygg mest hela vägen, och Hanks ande och fysiska närvaro ligger stadigt hos vår vän konduktören som ju längre resan fortgår blir en riktig mysfarbror. Väl framme på Nordpolen blir det förstås mer action och en uppvisning i snyggt filmtillverkande medelst digital capture-tekniken. Tomten dyker upp, vår hjältegrabb blir en beliver, bjällrorna skallrar utav bara helsike, den asjobbige och lillgamle grannungen blir till slut både tyst och timid, nissarna rockar på riktigt ordentligt till julsvänget och är man snabb hinner man också se Aerosmith-Steven Tyler modell digital smånisse! Vilken bonus!

Polarexpressen är en stunds tidsfördriv med snyggt utförande och rejält mycket yta. Zemeckis väljer den lätta vägen och öser på med obligatorisk julsmet i både dialog, känsla och musik. Hanks-figuren framstår som riktigt trivsam och det är framför allt i detaljerna runt hans figur dagens teknikuppsvisning bländar riktigt gnistrande. Har ändå en naturlig plats i julfilmsträsket bland de andra alstren. Fartigt och snyggt men aningens opersonligt.

Trespass (2011)

Att sätta sig ned framför en produktion signerad mer eller mindre odugligförklarade Joel Schumacher och med en patenterat överspelande Nicolas Cage i en av huvudrollerna låter ju som rena idiottilltaget. Kan möjligen Nicole Kidman i den andra bärande rollen rädda det hela?

Möt paret Miller med bångstyrig tonårsdotter i värsta lyxiga villan. Redan under förtexten matas jag med infon att Kyle (Cage) uppenbarligen är en sorts nisse i ädelstensbranschen och möjligen har en släng av kitschig sunkighet över sig, att hustrun Sarah (Kidman) mest glider omkring i det eleganta men sterila hemmet och munhuggs med trulig dotter. Det krävs ingen större tankeverksamhet för att fatta att relationen mellan makarna är rätt ansträngd trots att de försöker hålla någon sorts fasad för varandra. Således en äkta man med möjliga skumraskaffärer för sig och en hustru som uppenbarligen är olycklig i en vräkvilla med snitsigt alarmsystem. Vad mer kan väl regissör Schumacher vilja ha?

Jo ett gäng gansters som uppenbarligen har haft koll på Kyle och nu har bestämt sig för att lägga beslag på alla hans förmodade rikedomar inlåsta i husets fetingkassaskåp. Intrång i ”familjeidyllen” medelst våld och snart är hela familjen Miller gisslan i sitt eget hem.

Mycket har sagts, och kommer att sägas, om vår vän Schumacher. På senare år har det absolut varit mest spott och spä och regissören tycks ständigt finnas med på listor över de sämsta och värsta filmmakarna i modern tid. Att Schumacher på egen hand höll på att förinta hela Batman-konceptet med den uslare-än-usla ”Batman & Robin” är ju rätt solklart, men samtidigt får vi inte glömma att denne man också ligger bakom finingar som 80-talspärlan ”St. Elmo´s Fire”, vardagskaoset ”Falling Down” och den snuskigt spännande ”Phone Booth”. Möjligen har mannen peakat för länge sedan, men att helt räkna ut honom som en stolle-Per kanske ändå är lite förhastat…?

Dagens manus håller sig rätt stramt i standardformen till en början och Schumacher visar inga spår på att ta det hela till några oväntade lägen. Misstro och osämja hos förövarna, svek som avslöjas hos det äkta paret och ett sjujävla skrikande. Ja precis, det skriks till förbannelse till höger och vänster och värst är faktiskt Kidman vilket gör att man nästan sitter och hoppas på att någon av skurksen ska ge henne en riktig tystande uppsträckning.

firma Cage/Kidman i tillfälligt (?) underläge

Sakta men säkert övergår så filmen i något slags kammarspel, med avslöjanden både i skurkläger och inom familjen. Cage blir kaxig och börjar spela ut inkräktarna mot varandra, Kidman blir ständigt hotad med diverse vapen (och skriker lite till av bara farten)…och tja..det är väl det som händer i större delen av filmen. Naturligtvis finns en upplösning innehållandes den obligatoriska twisten och när vi går i mål är det väl enligt det mönster som anats mil i förväg.

Jag kan inte påstå att Schumacher gör det här dåligt. Och inte bra heller. Mer rutinerat, jämnstruket och utan att det sticker ut åt något håll. Cage är ju som han är med sitt överspel, vilket dock finner en sorts fristad i denna murriga historia. Kidman kan som få varva toppinsatser med grundstötningar och ändå komma ganska hel ur det, vilket denna historia är ett bra exempel på.

Trespass är lättviktig och strömlinjeformad om än med en ton av plågat kammarspel över sig, och jag dårå som gillar dialogdrivet drama på begränsade ytor kan just därför inte avfärda detta som rent blask. Visst intresse håller trots allt mitt fokus igång till eftertexterna.

Fright Night (2011)

Remakesen fortsätter att hagla på Flmr, och nu är det minsann en äkta 80-talspärla som kläs i nya färggranna kläder. Men är det då tillräckligt snygga och funktionella kläder för att motivera en uppdatering?

Som vanligt finns det väl inget rätt eller fel svar på denna fråga. Allt har sin tid, originalet var precis så charmigt dumjönsig och lagom effektfull som just en rysarkomedi från 80-talet kunde vara, med finurligt byggande av förväntningar och tilltagen med klassiska berättarknep väl anpassade till sin egen tidsålder.
När dagens unga målgrupp ska ringas in i 2000-talets tempohysteriska samhälle måste därför historien vässas (!) och således är det fullt drag från början utan att i manuset uppehålla sig vid några större bakgrundsutläggningar eller temposänkande moment.

Charlie Brewster (Anton Yelchin) bor med ensam mamma i en sömnig förort till Las Vegas. Charlie var tidigare ärkenörd men har nu vuxit till sig och dessutom skaffat värsta heta flickvännen. Till ex-nördpolaren Ed´s stora förtret. Ed försöker kasta en sista köttbit åt Charlie när han helt fräckt påstår att Charlies nyinflyttade granne Jerry (Colin Farrell) är en lurig vampyr som i lugn och ro och ytterst metodiskt ägnar sig åt att tömma grannskapet på invånare. Charlie avfärdar naturligtvis detta som just nördnonsens men får snart anledning att ångra sitt ställningstagande när Ed försvinner och Jerry beter sig olycksbådande vaksamt.

Colin demonstrerar en ny form av grannsämja...

Som skräckis med tillhörande komiska inslag funkar nya versionen rätt ok. Har man inte sett originalet har man ju inget att jämföra med och kan således egentligen bara koncentrera sig på det som utspelas här. Jag som växt upp med Chris Sarandon´s svala version av grannen Jerry märker direkt att dagens filmmakare satsar krutet på snabba effekter och tar bort mycket av mystiken direkt från början. Här känns det mer som att den stora grejen är att få till lagom dos action och vampyrysligheter i sann modern anda. Till detta manus fördel ska sägas att förlägga handlingen till Las Vegas med omnejd är en riktigt smart detalj och helt i linje med den snabbare version som detta ändå är.

Där originalet kunde visa upp den spattigt underhållande Roddy McDowall som den något förvirrade vampyrbekämpar-tvpersonligheten Peter Vincent, får vi här hålla till godo med Vegasmagikern Vincent (David Tennant och tänk er nu en avdankad och desillusionerad Joe Labero så kommer ni rätt nära just den stilen) som kommer till Charlies undsättning när det hettar till framåt finalen. Blodsugaren Jerry leks lite lagom lojt fram av Colin Farrell och det känns nästan som han gått in för att ha lite kul här i sin katt- och råttalek med Charlie, speciellt när manuset möjligen inte riktigt kan matcha originalet.

Fright Night är naturligtvis en helt onödig remake, men som modern story satt i rätt omgivning fungerar den troligen lika bra som originalet gjorde på sin tid. Det komiska drivet är dock mer eller mindre ersatt av en snabbare approach och är tuffare i actiondelen med ett par adrenalinstinna effektscener. Måhända inget att skriva hem om, men som underhållning för stunden är den ganska stilsäker för sin tid. Resultatet kunde faktiskt ha blivit mycket värre.

Filmitch var också av ungefär samma åsikt i fallet.

Paranormal Activity 2 (2010)

Ja se nu händer det grejer i hemmet igen. Och jag som trodde att de flesta olyckor i hemmet berodde på slarv och allmän ouppmärksamhet. Paranormal-filmerna vet bättre och återigen är det elektriskt laddade kamerabilder som får berätta historien.

Fast jag vet inte jag. Känns det inte som att det räckte med en gång för att sitta och glo på att något plötsligt ska hända? Utvecklingen i den första filmen var både ganska creepy och för all del rätt trovärdig med ett ordentligt ruskigt slut. Grejen med nya grepp är att de blir rätt gamla rätt snabbt. Nyhetens behag försvinner lite och överraskningsmomenten går förlorade eller blir i alla fall inte lika starka som första gången.

Precis som här. Historien tar ett litet hopp tillbaka i tiden och plötsligt är vi hemma hos Katies syster Kristi (Sprague Grayden) och hennes familj och filmen utspelas bara veckorna innan helvetet börjar hos Katie. Ett förmodat inbrott i familjens rätt vräkiga villa får mannen i huset, Daniel (Brian Boland), att installera övervakningskameror i rummen så att allt som sker dokumenteras. Lägg till detta en handhållen kamera som sköts näst intill uteslutande av tonårsdottern Ali (Molly Ephraim) och upplägget är klart.

När nyfödde Hunter gör entré i familjeskaran dröjer det inte länge förrän märkligheter börjar hända, och vi som hängt med sedan från förra filmen vet ju vad det innebär. Samma mönster, samma skepsis från den manliga invånaren i kåken (vad är det med oss män?!), och samma buu-effekter i tid och otid. Nu är det också en liten knatte inblandad, och vips blir det automatiskt lite obehagligare med ens…(möjligen kan det bero på att man själv är förälder?..)

Alldeles för sent för den lille knatten...

Manuset är på inget sätt sämre än sin föregångare, tvärtom får man ju mer filmen rullar på en sorts ”förklaring” till det som sker i första filmen. Problemet med denna uppföljare är snarare att det aldrig blir riktigt genomläskigt eftersom jag som tittare vet ungefär vad jag ska förvänta mig. Nu kikar man återigen på dessa statiska kamerabilder och är beredd på minsta lilla rörelse någonstans, vilket också gör att överraskningseffekten blir blekare och mer förväntad. Nye regissören Tod Williams knep får istället bli att mata på med extra mycket bilder och ofta låta just ingenting hända för att göra oss osäkra.

Föregångarens succé betyder större budget till denna uppföljare, produktionen känns mer ”filmisk” än amatörfilmad och huvudpersonerna är mer skådespelande. Dock absolut utan att göra bort sig och både Katie Featherston och Micah Sloat från förra filmen upprepar sina roller här som komplement till den övriga ensemblen.

Paranormal Activity 2 lider av att fenomenet redan avhandlats en gång tidigare, och den stora nöten att knäcka är istället hur att variera det som sker i det nya huset. Mycket upprepas, lite nya varianter får sin förväntade effekt och slutet är iof ganska skönt obehagligt igen. Knappast skrämmande som upplevelse, mer olustig…och lite för lång.