3 snabba från semestersoffan!

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse (2005)

Alltid en fröjd när de putslustiga episoderna har dykt upp i tv-rutan. Håller formatet även för längre speltid? Faktiskt svar ja på det.
Främst tack vare sköna och snygga detaljer och framför allt ett rikt persongalleri runt våra hjältar, kanske mer utbyggt än någonsin nu när Nick Park har fått de rätta ekonomiska musklerna att spänna.

Den här gången får den uppfinningsrika duon något att bita i när en mystisk och grönsaks-glupsk varelse verkar hemsöka den annars så lugna trakten och hota den årliga grönsakstävlingen! Förutom den obligatoriska engelska humorn som tillåts komma fram i galenskaperna, spetsar manusförfattarna till det  hela och leker med de gamla monsterfilmerna från 30-talet. Lägg därtill dråpliga och stensäkra röstkonster av bla Peter Sallis, Helena Bonham Carter och Ralph Fiennes och upplevelsen blir både skoj och munter hela vägen.

Leviathan – Havets hämnare (1989)

Kom i kölvattnet (!) av Avgrunden och försöker sig på att vara en mix av just denna och Alien. Trots sin tydliga B-stämpel lyckas spänningen hålla sig på hygglig nivå, och kan stoltsera med en Peter Weller i en inte helt usel roll som boss på en undervattensrigg långt nere i djupet där djuphavsborrarlaget plötsligt stöter på ett gammalt ryskt vrak vars innehåll de inte borde ha undersökt. Som vanligt alltså i storysar som den här.

Logiken får man glömma och i stället spana in B- och C-stjärnor som Weller, Richard Crenna, Amanda Pays, Daniel Stern, Lisa Eilbacher och Hector Elizondo tampas med en rätt kackig framställd inkräktare i den Avgrunden-snodda scenografin.

80-talsaction som lider av tidens tand, men ändå lyckas vara lite underhållande och spännande i all sin plagiering vad gäller manuset. Bakom kameran George P. Cosmatos, kanske mest känd för att knåpat ihop Stallone-eposen Rambo II och Cobra. Möjligen inte världens bästa CV att slänga upp på bordet.

Och missa inte Meg Foster med sina creepy ögon! En riktigt 80-talare det också.

Länge leve Bernie (1989)

Ofta utskälld, men lika ofta visad på tv-kanaler. I min spelare rullar den obligatoriskt en gång varje sommar! Varför i herrans namn då!? Jo, som busenkel, toksimpel sommarfilm funkar den helt perfekt.

Dumma skämt, usel slapstick och helt galen story om de två vildhjärnorna Larry och Richard (Andrew McCarthy och Jonathan Silverman) som inbjudna till slemmige Bernie´s sommarplejs ute på Long Island måste ta till galet okonventionella metoder för att klara sig ur en minst sagt besvärlig knipa. Min humor är simpel i sommartider, jag skrattar gott åt de usla skämten och den banala historien. Sommarfilm som man inte behöver använda hjärnan till.

Dumskojigt av gamle actionregissören Ted Kotcheff. Ännu mer 80-tal och gräsliga stilar på kläder och frisyrer. Men bäst är Terry Kiser som den stendöde Bernie filmen igenom. Semesterfilm av fint äldre märke!

The Reader (2008)

Skuld är ämnet i den här historien. Eller kanske vilket ansvar man har som medmänniska. Via den nu vuxne, något desillusionerade, åklagaren Michael (Ralph Fiennes i en återhållsam och stillsam roll) i det moderna Berlin kastas vi bakåt i tiden till 50-talets Tyskland där den unge skolpojken Michael av en slump inleder ett förhållande med den betydligt äldre och gåtfulla Hanna (Kate Winslet). Hon tar honom som ung älskare med det udda villkoret att han läser högt för henne innan herdestunderna. Tillsammans upplever de en sommar med erotik, historier och små utflykter i ett Tyskland på väg att moderniseras.

Ett antal år senare är Michael en juridikstudent som i studiesyfte besöker en rättegång, där han plötsligt hittar bla Hanna på de åtalades bänk. Anklagad för att varit lägervakt i ett av nazisternas koncentrationsläger under kriget. Stor chock och bitterhet för Michael, som i hemlighet dock inte kan låta bli att följa rättegången och Hannas öde.

Märklig film detta. Trots sitt något aviga framträdande fångas jag stundom av Kate Winslets förmåga att göra Hanna till en komplex och oklar figur. I vissa lägen vill man känna medlidande, för att i nästa drabbas av avsky och ilska när hon i rättssalen till synes oberörd står fast vid det hon gjort. Winslet gör något av sitt livs roll helt klart och det är väl inte mycket att säga om belöningen i form av Oscarsgubben, men filmen känns ändock aningens överreklamerad om än ytterst välgjord. Regissören Stephen Daldry öser på med allt vad han kan i känsloregistret, intresset för historien ligger stadigt förankrat men i slutändan känner jag mig ändå ganska ytligt berörd. Om man undantar den stundtals märkliga fascinationen för Hanna då.

Unge Michael spelas med bravur och naiv nyfikenhet av David Kross, som också lyckas med konststycket att göra sin figur mer kallhamrad och inbunden ju länge åren går. När så Fiennes tar över gestaltningen i nutidsscenerna lyckas han faktiskt fånga upp Kross sätt att agera. Winslet tar hjälp av (rätt illa gjord) ålderssminkning för att kunna vara med genom alla åren. Konstigt nog känner man mer intresse för Michael i slutänden än för Hanna trots att hennes karaktär och handlingar rymmer en intressant bakgrund att utforska. Historien bygger på en uppmärksammad roman, men blir inte klarare för det.

The Reader är tung, lite halvpretto och vill tala till våra känslosträngar, men träffar inte mig fullt ut. Mest beroende på att jag inte blir klok på den gåtfulla Hanna. Effektivt grepp med historien dock, och fram- och tillbakagångarna i tiden görs sceniskt smidigt och elegant. Bra detaljrikedom i scenerna från det gamla Tyskland och tidsandan under 60-talet fångas väl. Välgjort drama som dock skapar mer frågor än berör fullt ut.

Clash of the Titans (2010)

Nu blir det lätt.
Jag. Fattar. Inte. Vitsen.
Verkligen inte.

Ihåligare än en plånbok efter att räkningarna är betalade. Varför vill någon göra en nyinspelning av den här filmen!?! Varför vill någon överhuvudtaget spela i den? Ja pengar så klart, men någon j-vla gräns får man väl i alla fall ha! Vad i herrans namn tänkte tex Liam Neeson, Ralph Fiennes och Sam Worthington på??!  Och så Mads Mikkelsen också. Som lite ironiskt nog är den som klarar sig bäst i det här olycksfallet.

Filmen är kliniskt ren från känslor och djup, och jag bryr mig noll. Skiter i hur det går för karaktärerna, önskar för en sekund att Medusa verkligen ska lyckas ta kål på precis alla där i sin håla. Fransosen Louis Leterrier (Transporter) har trixat ihop ett stycke elände som jag inte kan få nog av att tycka illa om. Versionen från -81 med sina stela stop-motion-effekter anses ju idag vara en rejäl kalkon, MEN… en äventyrligt underhållande sådan.
Det är inte den här.
Snygga effekter kanske du säger då, men tråkigt, oengagerande och noll utstrålning hos alla säger jag.

Och återigen; jag fattar inte vitsen med en nyinspelning.
Totalt onödigt.
Inga nya grepp.
Inga överraskningar.
Ingenting.

Således appropå grekisk mytologi: Percy Jackson vs Clash of the Titans: 10-0.
Minst.

Betyget: 1

In Bruges (2008)

Yrkesmördarna Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) ställer till det för sig under ett uppdrag och skickas av sin gangsterboss Harry (Ralph Fiennes) utomlands tills läget blir lite lugnare.

Av alla ställen att välja på hamnar de i belgiska Brügge där Ray genast får ångest och längtar hem, men Ken förälskar sig i den medeltida arkitekturen som genomsyrar hela staden.

Tanken är att de ska ligga lågt, men naturligtvis dröjer det inte länge förrän den rastlöse Ray ratar Kens sightseeingförslag, ger sig ut på stan och träffar en kvinna som han omedelbart börjar flörta med. Härifrån tar historien en ny twist och oplanerade händelser börjar att avlösa varandra.Långfilmsdebuterande Martin McDonagh lånar friskt från Tarantinos hejdlösa, studsande, replik-tempo och Guy Ritchies nyskapande brittiska gangsterstil, mixar ihop allt med sin egen lågmälda melankoliska touch och lyckas göra något eget av denna historia som rymmer allt från ironi, svart humor, filosofiska utsvävningar och uppdämd sorgsenhet.
I all sin enkelhet en av de starkare brittiska filmupplevelserna på senare tid. Manuset överraskar faktiskt hela tiden vilket måste anses vara mycket bra i filmsammanhang.

Colin Farrell och framför allt Brendan Gleeson är lysande som de två torpederna, i början till synes så olika, men allt eftersom växer ett tätt brödraskap fram hos dem. Farrells Ray är ängslig, rastlös, nästan barnslig, för att i nästa sekund förvandlas till den stenhårde torped han nu är.
Speciellt märkbart när gangsterbossen Harry, skönt överspelad av Ralph Fiennes, dyker upp för att personligen styra upp situationen när det skruvar till sig som mest.

En i grunden rak story breder försiktigt ut sig och låter mig som tittare ana en djupare bakgrund. Till detta vävs ett antal osannolika och oväntade sidostorys in och tillsammans med den visuella, vykortsliknande, beskrivningen av Brügge blandas allt ihop till en småputtrig, varm anrättning. Men skenet bedrar dock lite och våldet, den svarta humorn och den rappa dialogen är aldrig långt borta. Filmen lyckas på något märkligt sätt att hoppa friskt mellan genrerna utan att det blir konstlat eller ansträngt.

In Bruges bjuder på toppklassunderhållning och får mig att skratta högt, men låter mig aldrig vila i säkerhet att jag vet vad som ska komma härnäst.

Imponerande bra!

Betyget: 4/5