Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.  

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”

Kung Fu Panda (2008)

When the going gets tough förlitar sig inte Den Fredliga Dalen på sina beskyddare “The Furious Five”, ett par kung fu-vässade djur i form av en tiger, en orm, en trana, en sorts gräshoppa och en apa, utan på en….nudelälskande panda med Jack Black´s röst!

Dreamworks Animation fortsätter att spotta ur sig roligheter. Pandan Po drömmer om att bli ett kung fu-ess i samma stil som sina idoler ovan och i väntan på det serverar han nudelsoppa på pappas restaurang. Po´s mindre lämpade kroppshydda gör det dessvärre aningen besvärligt att uppnå den drömmen. Eller inte.

Genom ett spektakulärt missförstånd (?) blir plötsligt den ständigt vitsande pandan utvald att axla den ärevördiga och legendariska titeln som Drakkrigaren, en sorts tuffaste av de tuffa, till de andra essens stora förtret och Mästaren Shifu´s (en kanin (?) med Dustin Hoffman´s skrovliga stämma) irritation. Läge för samarbete dock när Shifu´s före detta mönsterelev och protegé, leoparden Tai Lung (som valt den mörka sidan av Kraften….hm vänta nu….), rymmer från sitt välbevakade fängelse och är på väg hem till dalen för att skapa kaos och katastrof.

Som vanligt i animationshistorier av den här sorten firar det visuella storartade triumfer med överdådiga bakgrundskompositioner och läckra detaljer. Bildspråket är hypermodernt, snabbt och så långt från gamla Disneyproduktioner man kan komma. På gott och ont ska tilläggas.

Historien är löjligt simpel men ändå engagerande, rak och okonstlad som ännu ett inlägg i debatten att man ska följa sitt hjärta och att alla kan bli det de vill om bara viljan finns. Enkelspårigt javisst, men effektivt berättad med en vuxenglimt i ögat som numera verkar vara legio när animerade historier ska kokas ihop.

Naturligtvis bygger hälften av framgången på röstinsatserna bakom varje figur (svenska versioner självklart bannlysta), och till dagens hopkok har producenterna bemödat sig om att klämma in idel kända namn. Jack Black redan nämnd och känns av någon anledning som den naturligaste röst i världen till den gladlynte och sorglöse pandan. Black får givetvis leverera ett par sköna skämt och lite vuxenpräglade kommentarer enligt patenterad stil. Övriga laguppställningen mönstrar sådana celebs som Angelina Jolie, Lucy Liu, Seth Rogen, Jackie Chan, David Cross, Dustin Hoffman och Ian McShane som den lömske skurkleoparden och möjligen utnyttjas de fyra första aningens för lite i sammanhanget.

Kung Fu Panda är inget för den som söker nya upplevelser. För oss andra (vuxna) som gärna hemfaller åt att dyka ned i det moderna animationsträsket och kan svälja den sockrade moralen väntar en stunds oförarglig underhållning av säkert märke. Charmigt. 

”The Furious Five! You look a lot bigger than your action figures! Except you, Mantis. You’re about the same”

The Green Hornet (2011)

Med sitt ursprung i en gammal radioföljetong i USA, en handling som är överförd till dagens techno-samhälle, en huvudrollsinnehavare som aldrig lär kamma hem några prestigepriser och en regissör som man normalt kanske inte hittar i det här…eh…facket, är det upplagt för något som kan ta vägen nästan vart som helst.

Britt Reid (Seth Rogen) har i hela sin liv stått i pappa tidningskungens (Tom Wilkinson i en pytteroll) kärlekslösa skugga, vilket fått Britt att bli en fullfjädrad brat utan något som helst ansvar eller koll på läget. När pappan plötsligt dör ärver Britt hela tidningsimperiet och allt ansvar, något som får honom att inte direkt le.

I ett infall av omdömeslöshet och inre ilska får han plötsligt för sig att maskerad ge sig sig ut på gatorna nattetid tillsammans med den lojale mästermekanikern, kampsportsexperten, kaffetillagningsgeniet (!) och vindsnabbe sidekicken Kato (Jay Chou) för att leta upp diverse bus som får sig en rejäl omgång (det är naturligtvis Kato som står för grannlåten medan Britt har en tendens att klanta till det mest hela tiden). Snart är en ovanlig superhjälteduo skapad, liksom rubrikerna i tidningarna, vilket sporrar de två kumpanerna ännu mer.

Rogen själv är inblandad i manus och vad som bjuds är en stunds popcornunderhållning av simplaste och puttrigaste märke. Michel Gondry verkar klara av den annorlunda regissörsriktningen rätt ok, och serverar diverse actionsekvenser uppmixad med nördig humor. Seth Rogen tar igen bristen på smarthet i hjärtlighet och engagemang, överlåter smidigheten och actionstilen till Kato som får fixa duon ur diverse trångmål i parti och minut där självklart Reid är den som tar åt sig äran. De blir som en sorts lustiga ”kusiner” till Batman och Robin a´la 60-tal..

Det här är möjligen en film som inte riktigt vet vilket ben den ska stå på, men kombinationen av nördhumor, en del vassa actionscener och en touch av serietidningsstilen vad gäller diverse manicker med mystiska funktioner gör det här till en rätt trivsam underhållning för stunden. Christoph Waltz är den grinige skurkbossen som tycker sig få för lite respekt i undre världen, Cameron Diaz gör en helt överflödig roll som Reids sekreterare, men eftersom Diaz alltid får mig på gott humör så är hon förlåten. Och minsann skådar man inte gamle Miami Vice-bossen Edward James Olmos som stabil klippa på tidningsredaktionen! Och vänta…nämen är det inte självaste James Franco också i en liten cameo…!!

The Green Hornet är precis lagom puttrig och småkul. Lite flåshurtig, lite larvig men med kul detaljer och ett par snitsiga actionsekvenser. Som vanligt en liten twist också i manus  för att Reid verkligen ska kunna ställa det mesta till rätta framåt finalen. En film att inte fundera alltför mycket på i efterhand och som lever uteslutande på att vara en sorts kontrast till de mer mörka och tunga superhjältefilmerna som annars dominerar den här genren. Njut så länge popcornen räcker.

Monsters vs Aliens (2009)

Alltså, jag är ju lite svag för de här nya tidens dataanimerade hittepå-tokerier. Många av dem, inte alla så klart, har en friskhet och fantasifullhet som tilltalar kidsen men också oss vuxna. Inte sällan jobbas det in en liten filmflört till oss gamlingar som glor på det, vilket ofta blir väldigt trevligt och förnöjsamt. Bakom dagens alster står en av de stora vad gäller dataanimation, Dreamworks Animation Studios, vilket betyder grabbar och tjejer som verkligen vet hur man underhåller, gör det på ett garanterat snyggt sätt och framför allt lockar oss vuxna med lite digra namn i röstskådislistan.

Här historien om vackra Susan som ska till att gifta sig med en självgod och karriärkåt tv-väderman. På självaste bröllopsdagen bär det sig dock inte bättre än att Susan blir träffad av en mystisk meteorit (!) som störtar från himlen, och snart förvandlas hon från den väna lilla varelse hon är till enorm version av sig själv. Myndigheterna är snabbt framme, lägger beslag på henne och stänger in henne i den hemligaste av hemliga baser under namnet Enormica. Det visar sig snabbt att det finns fler kufiska varelser instängda på denna bas, alla ansedda som onaturliga monster i någon form och isolerade från den övriga världen. Denna brokiga samling med Susan i spetsen får dock snart rycka ut och rädda världen (läs USA) när plötsligt en rymdinvasion av den grymme galenpannan Gallaxhar hotar.

Som vanligt en flippad historia som dock blir väldigt förnöjsam tack vare våra något illa ansedda och ovanliga hjältar. Vad Dreamworks lyckas väva in i all tecknad action är också en och annan liten mänsklig känsla om tillkortakommanden och brister vi alla har, och olikt Disney/Pixar som ofta har en tendens att smyga in sockersöta lösningar på det mesta, låter Dreamworks regissörer sina alster vara lite mer tilltufsade med steget mot vuxenhumor lite mer taget. I mina ögon är just Dreamworks tillsammans med Disney/Pixar för tillfället i en klass för sig vad gäller filmer av den här sorten. Inget fel på röstinsatserna heller där Reese Witherspoon, Seth Rogen, Hugh Laurie, Will Arnett och Kiefer Sutherland står för de verbala höjdpunkterna på ett alldeles förträffligt sätt.

Monster vs Aliens bjussar på skratt, teknisk fulländning och en stundtals tokrolig humor och passningar som inte sällan leder oss vuxna i tankebanor mot gamla tiders sci-fi-filmer och äventyrliga alster som spottades ut i Hollywood när filmmonstren av den gamla skolan stod högt i kurs under 50-talets gyllene era. Historien är tempofylld och som vanligt i filmer av den här sorten inte speciellt viktig i det stora sammanhanget, där den tekniska briljansen och framförandet spelar förstafiolerna. Kul för kidsen och kul för oss av lite äldre årgång, vilket än en gång bevisar att sinnet får vara hur ungt som helst. Eller?

Pineapple Express (2008)

Dale Denton (Seth Rogen) har en rätt behaglig tillvaro. Jobbet som delgivningsman kräver inte alltför mycket, vilket ger tid över till att hänga med flickvännen Angie och, framför allt, röka otillåtna substanser i tid och otid. Hans langare Saul (James Franco) ser till att Dale alltid har vad han behöver av rökbart gräs för att klara sig, inklusive den nya sorten Pineapple Express, som omedelbart faller Dale i smaken. Problemen hopar sig dock när Dale av en slump blir vittne till ett mord utfört av droghandlaren Ted (Gary Cole) och dennes korrumperade hantlangare, den kvinnliga polisen Carol (Rosie Perez). Vår hjälte tvingas nu gå under jorden och på köpet får han med sig den flummige langaren Saul, vars nya marijuanasort är välkänd för Ted som hittat resterna av en joint som Dale i ren nervositet lämnat kvar på platsen där mordet begicks. De två minst sagt mindre lyckade personligheterna får nu göra allt för att hålla sig undan Teds hejdukar som är på jakt efter att tysta både Dale och Saul.

Trots sin möjligen tveksamma moral är det riktigt kul att titta på Dales och Sauls vedermödor för att klara sig ur den knipa de hamnat i. Filmen är skönt befriad från de annars obligatoriska spärrar som verkar finnas inbyggda i majoriteten av de amerikanska komedier som produceras i legio. Det märks också att filmens manus är tillverkad i samma fabrik och av samma hjärnor som tex Supersugen, På Smällen och The 40 year-old virgin, där man inte drar sig för att provocera med under-bältet-skämt och omoral till höger och vänster. I den här galna historien är det en ren njutning att se Seth Rogen och James Franco (som den ständigt höge Saul) agera mot varandra. Ju knäppare, desto kärleksfullare på något vis. Historien drar till och med begreppet polare till en helt nivå och vågar skoja med de homoerotiska tonerna som uppstår. Vi vet naturligtvis alla att droger inte på något sätt är bra för våra kroppar och hjärna, men det blir stundtals hysteriskt roligt när de drar i sig marijuanaångorna och råkar ut för både det ena och andra i sina luddiga medvetanden. Egentligen är manuset alldeles för tunt för att ge den här historien någon större tyngd, eller mening för den delen, och kanske förvandlas komedin till lite för mycket actionstory mot slutet, men det är inget man hakar upp sig på. Utförandet är så jäkla underhållande att man kan förlåta de brister som eventuellt kan skina igenom. Seth Rogen går troligen en lysande framtid till mötes som kul kille i Hollywood, han lyckas persofiniera antihjälten på mycket underhållande sätt med sitt lite mjuka och nästan toffliga sätt, han har en charm som får honom att bära upp sin skitiga kostym och sunkighet med stil. Liksom i Spiderman-filmerna får James Franco också här spela andrafiolen, men gör det med bravur och på ett skamlöst slirigt sätt, och han blir den perfekta sidekicken till Rogen.

Regissören David Gordon Green håller i tyglarna på ett lagom hårt sätt och ger sina skådisar tillräckligt med utrymme för att leka fram rätt ton i Pineapple Express , som inte kommer att gå till historien som filmen med det mest genomtänkta manuset, men å andra sidan kan man råka ut för bra mycket tråkigare upplevelser än det här. Som filmupplevelse  är det en tvättäkta underhållande bagatell.

Betyget: 3/5