Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….

Shark Night (2011)

Jag skyller allt på Steven Spielberg.
Att som nybakad regissör i A-ligan kunna sätta ribban för hajfilmer så högt att inte ens en Stefan Holm i sin absoluta världsform skulle ha skuggan av en chans att nå dit, är ju helt galet egentligen. Och detta under 70-talets första hälft gott folk.
Ingen har ju ens varit i nämnbar närhet av att göra om Spielbergs bedrift med kusligheter i havet och perfekt balanserat drama.

Vattenskräckgenren har därmed ett tungt arv att behandla, och allt som oftast blir det också pannkaka. Det gäller att hitta nya vinklar, nya grepp. Om det ens går. Att ge sig på moderna historier kräver sin rannsakan och eftertänksamhet. Speciellt om man dessutom ska till att blanda in hajar igen.

David R. Ellis må ha kommit undan med den idiotiskt underhållande Snakes on a plane, men här borde han ha hållit sig borta. Och storyn som ändå såg liiite intressant ut genom en rätt snygg trailer om att ett par lurkande fenförsedda avlägsna kusiner till gamle Bruce-vitingen från Spielbergs epos. Här hoppades jag väl på lite tramsig skön underhållning.
Men icke. Uppskörtad var vad jag blev. Och det ordentligt.

Ok, att det är tramsigt som det brukar vara och kanske som sig bör i sådana filmer som dessa (jmför med det underhållande tramset i nya Piraya), men allt jag gör är att sitta och irritera mig på de satans digitala hajarna i kombo med en skitdålig historia som plötsligt tar sig för mycket på allvar (jmför återigen med det underhållande tramset i nya Piraya som drev med sin egen existens och därigenom blev mycket bättre…hm..nåja..).
Och de sedvanligt genomkorkade beslut som filmens huvudpersoner tar.
Och det faktum att jag inte med ens den lilla välvilja eller fantasi kan köpa orsaken till de hungrande bestarnas närvaro i plurret.

vad f-n..! försöka sig på att typ sno inledningsscenerna från Mästaren!!

Gjord för 3D-marknaden kommer den konstlade historien med sedvanliga flygande attiraljer såsom kroppsdelar, bråte och annat skräp.
Och skräp är vad detta känns som. Anonyma lättklädda tonåringar som bara finns med för att vara hajföda vid olika klockslag i filmen.

Jag var ändå lite nyfiken på Shark Night eftersom jag nu då har en liten svaghet för skräck i vatten och speciellt hajar. Dagens teknik tillåter filmmakare att ohämmat leka med effekter och visst förekommer ett par obligatoriska moneyshots, med den effekten på mig att jag omedelbart vill slita fram Spielbergs mästerverk och återvända til Amity Island som för att rena mig igen.
Blä.

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.

The Lost Future (2010)

Det här med tv-filmer är ett riktigt gissel.
Man vet inte riktigt vad man får, vilket man i och för sig inte vet när det gäller ”vanliga” filmer heller. Men tv-filmer känns särdeles luriga eftersom distributörer ofta vill tillskriva dem samma status och tyngd som en vanlig film.

Jag vet inte hur det är för er andra, men själv är jag otroligt känslig för det där och snappar blixtsnabbt upp de avslöjande signalerna. Det handlar allt som oftast om den forcerade historien, de mindre påkostade effekterna, det oftast sämre fotot i kombination med alltför snabba klipp tv-style och det faktum att filmens skådisar inte ens går att hitta i den bästa B-film.

Men visst, det finns också bra tv-historier som mer än väl kan förhöja tittandet. Det här är dock inte en sådan. Dagens dikeskörning börjar med en grupp män som rör sig i en skog, snart har de lyckats bekämpa något som ser ut som en gigantisk hamster korsat med en förvuxen koala och vartefter förstår vi att det handlar om den ack så uttjatade framtiden efter att en större katastrof inträffat och över världen breder djungler, våtmarker och öknar ut sig.

Ytterligare hot finns också i form av att andra väldigt skumma varelser, en sorts kombo av förvildade zombies och kannibaler (naturligtvis en effekt av en fruktansvärd sjukdom som härjat över världen) gör livet allmänt surt för den lilla kolonin av människor i sin skog där de mest verkar sitta och  trycka i brist på annat att göra. Lösningen på alltings gåta och motgång vad gäller det förflutna tycks finnas i ruinerna av Storstaden (självklart) som bara ligger ett par manussidor bort. Den obligatoriska äventyrsgruppen ger sig av och får handskas med standardiserade och klyschiga hinder som är så intetsägande att man allvarligt sitter och fingrar på stopp-knappen.

Bean börjar misstänka dåligt rollval i pågående karriären..

Illa spelat är det också av okända tv-skådisar där noll möda verkar ha lagts på någon större personregi. Det enda förvånande är att man tydligen skickat en fet lönecheck till Sean Bean som kommer in och lite pliktskyldigt hasplar ur sig plattityder till höger och vänster. Easy money för honom såklart, men frågan är om han verkligen vill att detta jobb ska stå med på hans cv i framtiden…? Dåligt omdöme säger jag i alla fall.

Det är halvtaskiga effekter och någon större kruttunna har sannerligen inte satsats på att få till snygga backdrops eller fräsiga digitala lösningar. Storyn är brutalt forcerad, kapar hörnen alldeles för ojämt och oengagerande och det tycks inte hjälpa att det är icke helt okände Hollywood-dansken Mikael Salomon som basat på inspelningen. Det hela blir till en mischmasch av allt vi sett förut. Fast sämre. Det som hade kunnat bli något slarvas bort på nolltid. Och alla har hela tiden så förbannat vita tänder för att vara halvvildar! Bara en sån sak.

The Lost Future kan möjligen ha tjänat som inkörsport till ett framtida serieprojekt. Eller också bara ett försök att spinna lite på temat att blanda postapokalyptiskt mumbojumbo med äventyrsgenren med anpassning för dumburken. Hur som helst är det ett irriterande dåligt försök som jag ångrar att jag slösade tid på. Och nu har jag dessutom slösat text på den också.

The Inglorious Bastards (1978)

Omslaget är sådär skönt färgrikt och kiosk-deckar-stylish med både kpistförsedda topplesbrudar och en cigarrökande hjälte med solbrillor. Texten manar om att det minsann är den oklippta originalversionen OCH dessutom Quentin Tarantinos favoritkrigsfilm, vilket ju inte minst Inglorious Basterds får intyga.

Men det är väl också det enda som egentligen förtjänar att nämnas om den här filmen. Att Tarantino har den som favorit (om DET nu är sant) känns ju helt genommärkligt då man typ hittar ca 27 andra krigsfilmer som med lätthet slår den här utan att anstränga sig nämnvärt. Å andra sidan är ju den mannen ett levande bevis på udda personligheter så…visst ok då.

Hos mig finner detta spektakel dock ingen nåd.
Gjord på ett 70-tal då B-filmseffekterna verkligen (och då menar jag verkligen) var kassa, av en italienare som använder sig av de värsta klyschorna som gått att uppbringa vad gäller amerikanska krigsfilmer, med ett manus som är skrattretande uselt och fyllt med figurer hit och dit som (dubbat givetvis) pratar med övertydlighet och med noll känsla i dialogerna. Någon har uppenbarligen sett för mycket på pärlan The Dirty Dozen,och tänkt att här kan man kan sno så mycket det bara går. En grupp amerikanska soldater ska således ställas inför krigsrätt av de sina och följaktligen fraktas till närmaste fängelse i andra världskrigets Frankrike. Naturligtvis råkar de ut för ett bakhåll, tar saken i egna händer och plötsligt är det de som står mellan triumf eller en tysk krigsseger medelst ett hemligt nytt supervapen. Detta måste naturligtvis förstöras, och gärna då av ett gäng överspelande C-skådisar.  

"...å så var det den där om Kal å Ada som...."

Visst jönseri samsas med något som ska vara lite spännande, men det blir mest pannkaka av allt och mitt intresse för det här försvann ungefär 5 minuter in i filmen. Göteborgsfödde Bo Svenson må möjligen ha varit en duktig skådis en gång i tiden, men känns för evigt fast förankrad detta träsk av B- och C-filmer som följt honom i karriären.

Vissa filmer lever märkligt nog på viss kultstatus, och den här är en av alla dessa. Oklart varför egentligen då jag inte hittar en enda ingrediens här som skulle kunna få mig att klassa in den i den kategorin. Och då finner jag ju ändå visst nöje i gamla sunkrullar normalt sett.

The Inglorious Bastards är en äkta europeisk skitprodukt, tillverkad i ett årtionde när man liksom kunde komma undan med lite vad som helst. Det är taffligt, lusigt och inte ens så dåligt att det blir underhållande. Bara irriterande dåligt och det är dags att den plockas ned från kulthyllan en gång för alla. Ta mig tusan.