Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011)

Men det är väl klart att man väntat på den här filmen.
Ända sedan det kungjordes under högtidliga former av firma Spielberg/Jackson att en film var på gång, har det ju liksom legat en sober liten doft av förväntan i luften. Kanske nostalgi också för oss som växt upp med denne pigge journalist och de osannlika äventyren.

Med det följer också en naturlig risk i form av att resultatet kanske inte alls motsvarar den bild gemene man och kvinna har om hur ett Tintin-äventyr ska gå tillväga. Men dessa farhågor kan man nästan slänga överbord helt och hållet…tack och lov.

Spielberg, som sköter regisserandet i denna första film, tar inga risker och håller sig på den utstakade vägen. Det enda som sticker ut är man gjort en mischmasch i manuset genom att mixa ihop huvudhistorierna från Krabban med Guldklorna och Enhörningens Hemlighet. Ett par partier är helt nya men passar in i den övriga storylinen utan större problem.

Kan man sin Tintin känner man igen sig utan problem. Både Spielberg och Jackson verkar ha insett att det inte är någon idé att återuppfinna figuren utan istället satsa sina pengar på att göra honom modern…låt vara med en släng av nostalgi.
Dagens digitala teknik är som en dröm i filmtillverkningen. Effekterna är många gånger häpnadsväckande och helt sömlösa. Ibland tror jag till och med att jag kika på riktiga bilder. Trots det digitala utförande får Tintin faktiskt lite personlighet och själ, främst tack vare rösten som görs av Jamie Bell i originalversionen. Liksom den gode kapten Haddock, denne lebeman och gamäng. Andy Serkis tar till vara kaptenens alla  röstliga utspel och gör dem stilenligt i gammal tradition. Allt spetsat med den lite typiska torra humorn.

dynamiska duon löser gåtor ihop

Det är som vanligt jakter, skumraskfigurer, gåtor, upptäckanden av alla de slag och naturligtvis en massa galen och fantasifull action. Fördelen med digital teknik visar sig ju inte minst vid dessa tillfällen då nästan precis vad som helst kan hända. Och gör det!

Trots den hypermodern tekniken håller sig Spielberg på rätt sida staketet och pytsar in blinkningar till de gamla goda serieäventyren. Bra omdöme där från filmgubbarna med skägg.

Tintins äventyr blir en fest för ögat, som kanske antagligen bara mår bra av ytterligare en titt. Det  händer så mycket hela tiden i högt tempo så risken finns att man missar något i detaljerna. Välkända historier som skruvats om lite, och ska man vara lite petig kanske den spetsigaste nostalgikänslan inte sitter där pga detta. Snygg underhållning, men om valet står mellan film och seriealbum vinner pappersversionerna trots allt.

Shark Night (2011)

Jag skyller allt på Steven Spielberg.
Att som nybakad regissör i A-ligan kunna sätta ribban för hajfilmer så högt att inte ens en Stefan Holm i sin absoluta världsform skulle ha skuggan av en chans att nå dit, är ju helt galet egentligen. Och detta under 70-talets första hälft gott folk.
Ingen har ju ens varit i nämnbar närhet av att göra om Spielbergs bedrift med kusligheter i havet och perfekt balanserat drama.

Vattenskräckgenren har därmed ett tungt arv att behandla, och allt som oftast blir det också pannkaka. Det gäller att hitta nya vinklar, nya grepp. Om det ens går. Att ge sig på moderna historier kräver sin rannsakan och eftertänksamhet. Speciellt om man dessutom ska till att blanda in hajar igen.

David R. Ellis må ha kommit undan med den idiotiskt underhållande Snakes on a plane, men här borde han ha hållit sig borta. Och storyn som ändå såg liiite intressant ut genom en rätt snygg trailer om att ett par lurkande fenförsedda avlägsna kusiner till gamle Bruce-vitingen från Spielbergs epos. Här hoppades jag väl på lite tramsig skön underhållning.
Men icke. Uppskörtad var vad jag blev. Och det ordentligt.

Ok, att det är tramsigt som det brukar vara och kanske som sig bör i sådana filmer som dessa (jmför med det underhållande tramset i nya Piraya), men allt jag gör är att sitta och irritera mig på de satans digitala hajarna i kombo med en skitdålig historia som plötsligt tar sig för mycket på allvar (jmför återigen med det underhållande tramset i nya Piraya som drev med sin egen existens och därigenom blev mycket bättre…hm..nåja..).
Och de sedvanligt genomkorkade beslut som filmens huvudpersoner tar.
Och det faktum att jag inte med ens den lilla välvilja eller fantasi kan köpa orsaken till de hungrande bestarnas närvaro i plurret.

vad f-n..! försöka sig på att typ sno inledningsscenerna från Mästaren!!

Gjord för 3D-marknaden kommer den konstlade historien med sedvanliga flygande attiraljer såsom kroppsdelar, bråte och annat skräp.
Och skräp är vad detta känns som. Anonyma lättklädda tonåringar som bara finns med för att vara hajföda vid olika klockslag i filmen.

Jag var ändå lite nyfiken på Shark Night eftersom jag nu då har en liten svaghet för skräck i vatten och speciellt hajar. Dagens teknik tillåter filmmakare att ohämmat leka med effekter och visst förekommer ett par obligatoriska moneyshots, med den effekten på mig att jag omedelbart vill slita fram Spielbergs mästerverk och återvända til Amity Island som för att rena mig igen.
Blä.

Super 8 (2011)

I drygt en timme njuter jag bara av att vara tillbaks i filmvärlden runt 70- och 80-talet, vilken tycktes domineras av Steven Spielberg och dennes historier.

Jag känner nostalgiska vibbar och ekon från snyggingar som Närkontakt av tredje graden, E.T. och lite Goonies för att nämna några. Klart är att herr producenten här, just Spielberg såklart, verkar ha instruerat sin ”påläggskalv” (den numera icke helt okände) J.J. Abrams att förvissa sig om inräknandet av diverse detaljer och berättarmässiga grepp enligt patenterad formel.

Följaktligen är det alltså småstad, unga karaktärer, kärlek och svartsjuka blandad med saknaden av faders/modersfigur och lite ljusskygg myndighetskonspiration som gäller. Abrams egna manus verkar ha lagts som en karbonkopia över mäster Spielbergs samlade verk, och det allra göttaste har sugits ut och mixats ihop till en historia som lika gärna kunde härstamma från just den tidsålder som avhandlas.

Unge Joe sörjer förolyckad mamma och att han inte har någon vidare kontakt med pappa polisen. Sommarlovet 1979 står för dörren och det roligaste man kan göra då är att spela in zombiefilm med kompisarna medelst en super 8-kamera. Under just en sådan session nattetid lyckas gänget av en slump bli vittne till en rejäl tågkrasch och en urspårad last som visar sig vara både organisk och mystisk och dessutom snart på rymmen i området.

Historien snurrar på enligt tidstypisk formel och känns både fräsch och fantasifull. De unga huvudrollsinnehavarna är så där lagom lillgamla som ungar ska vara i historier av den här sorten, på ett positivt sätt, med extra plus för Elle Fanning som allas kärleksintresse Alice och Joel Courtney som osäkre Joe , vilka båda har en härlig närvaro i scenerna.

Som sagt, i en timme bländas jag av myspysligheter, småstadsdrama och barns känslor i samband med saknad och osäkerhet. Mysteriet i filmen eskalerar i samband med att militären lägger sig i, och de obligatoriska filurerna som vill mörklägga det mesta, kliver in i handlingen. Spielberg-känslan är total, och för en nostalginörd som undertecknad är detta bara godsaker att fylla sinnet med.

Men så precis när man sitter och tänker att det här kan vara en av årets bästa rullar och att Abrams kan vara mannen som ska ta över Spielbergs keps, så händer något. I samma ögonblick mysteriet avslöjas och pusselbitarna börjar läggas på rätt plats övergår filmen i någon slags ordinär action-stress-kamp-mot-klockan-upplevelse. Det unga gänget hamnar plötsligt i bakgrunden och fokuset hamnar istället på, så klart sevärda men lite blaséaktiga, effekter där det handlar om att smälla och explodera högst. Slutet är anmärkningsvärt dåligt i kontrast till den lovande inledningen.

Super 8 känns tudelad som film. Mycket bra i sin första del när det handlar om Joel och hans vänner, när mysteriet är i sin linda och Abrams kan dra fördel av Spielbergs alla knep för att komma åt oss med känslor, humor och blandar vardagsdrama med pojkboksspänning. Som film naturligtvis inte dålig, en trevlig blinkning åt förr, synnerligen välgjord, men den alltför klyschiga upplösningen ihop med alldeles för mycket malplacerad finalaction drar ned tummarnas antal.    

”According to my Uncle Seth, an accident like this is exceptionally rare.”

Minority Report (2002)

Efter återtitten av Världarnas Krig kändes det plötsligt lite intressant att återglo även på denna film signerad den dynamiska duon Cruise/Spielberg från början av 2000-talet.

I framtidens Washington, 2054 närmare bestämt, är mordfrekvensen näst intill noll. Främst beroende på Pre-Crime Unit-avdelningen inom polisen som kan förutse kommande brott och mordförsök (med hjälp av lite mumbo-jumbo och fräck teknik), allt under ledning av den snabbtänkte John Anderton (Tom Cruise).

Anderton sörjer en död son, ett havererat äktenskap och missbrukar droger i hemlighet men är framgångsrik på jobbet. I alla fall tills han ser sig själv som förövare i ett kommande mord som ska ske inom 36 timmar. Fast besluten om att bevisa sin oskuld flyr Anderton, givetvis jagad av den polisstyrka han själv normalt leder. (Känner ni Hitchcock-vibbarna!?)

Spielbergs vision om ett framtida samhälle inte alltför långt fram i tideräkningen känns till skillnad mot många andra skildringar rätt positiv och ljus. Finurliga tekniska innovationer finns överallt, dataskärmar matar på med ett jämt flöde av de senaste nyheter och information. Möjligen kan man ha åsikter om de lustiga bilarna som far kors och tvärs i några slags förvuxna bilbanor.

Vad den gode regissören lyckas med förutom att leka med fantasin på ett synnerligen visuellt sätt, är att också hinna skapa en gedigen och tät thrillerhistoria mitt i allt. Låt vara aningen djärv och kanske lite långsökt. Men ändå.

Spielbergs hovfotograf Janusz Kaminski skapar matta färger i bildspråket och förstärker framtidskänslan på ett varmt sätt. Storyn, som bygger på en novell av Philip K. Dick, är tempodriven och rätt tät hela filmen igenom. Trots det hinner Spielberg ändå väva in små element av befriande humor mitt i allt elände som drabbar Anderton.

Cruise ångar på och känns stabil även i denna roll, kompletteras tacksamt av namn som Colin Farrell, Peter Stormare och självaste Max von Sydow som Pre-Crimes skapare Burgess.

Minority Report hör till den samling filmer som faktiskt känns nästan lite bättre när man ser den igen, mycket beroende på att man också då hinner uppfatta lite mer detaljer i filmen. Bra och spänningsskapande historia som kläs alldeles förträffligt snyggt i rafflande framtidskostym. Mycket underhållande.

”There hasn’t been a murder in six years. The system, it is perfect”

Världarnas krig (2005)

Dags för ett nytt grepp i återtittssäcken, och upp på bordet kommer ett alster från firma Spielberg/ Tom Cruise. Efter det rätt framgångsrika samarbetet i Minority Report 2002 fick de här nu tillfälle att jobba ihop ännu en gång i en film som känns stabil men… kanske inte så mycket mer.

H.G. Wells gamla klassiker är smidigt justerad till nutid och försedd med lite ny flashig teknologi, även om Spielberg varit mån om att behålla den gamla karaktäristiska utformningen vad gäller de invaderande främlingarnas farkoster från boken.

Ray (Cruise) är den nonchalante och nästan odräglige deltidspappan som väljer helt fel tillfälle att få hand om sina två barn. Snart befinner sig både han och resten av en skräckslagen befolkning på flykt. Vart kan man ju undra eftersom de illvilliga oönskade från rymden tycks dyka upp precis överallt och sprida skräck med allt från dödsstrålar till makabra fångstarmar som placerar sina offer i något som bäst kan beskrivas som matburar.

Man kan tycka vad man vill om Hollywood och Spielbergs förmåga att väva in historierna i stråkar, känsloutspel och billiga tricks för att få publiken att känna medömkan, men ingen kan ta ifrån denne sagofarbror att han är och har alltid varit en mästare på att behandla ämnet förälder/barn och dess relationer på ett både engagerande och effektfullt sätt. Ray går på knappt två timmar från ett oansvarigt ego till en vilt kämpande pappa som vägrar ge upp när det ser som mörkast ut.

Javisst, Spielberg tar möjligen små genvägar och lätta illusioner till hjälp, men det blir jäklar så tätt och intensivt medkännande. Miljön i filmen blir också mer dyster ju längre Ray, sonen Robbie och dottern Rachel rör sig igenom det alltmer öde och skrämmande landskapet. Tempot tenderar efter ett tag att växla ned ordentligt och filmen hamnar farligt nära tomgång, men räddas precis innan detta av ett par plötsliga intensiva scener mot slutet. Som vanligt i en Spielberg-produktion toppklass på både effekter, skådespeleriet och helhetskänslan. Cruise behöver inte skämmas för sin insats och har allt som oftast sina ljusa stunder som skådis. De två barnen Dakota Fanning och Justin Chatwin visar upp ett riktigt bra samspel med stjärnan Cruise och jag tror faktiskt på att de är en familj, om än med vissa kommunikationssvårigheter i början.

Världarnas krig är en snygg nyinspelning där Spielberg satsat på att behålla den gamla skrämselkänslan från boken, originalfilmen, och kanske till och med Orson Welles klassiska radioteaterversion. På gnällkontot noteras att det är föga överraskande eller upphetsande rent storymässigt. Stjärnregissören håller sig på den stora breda vägen vilket betyder att vi rätt snabbt kan räkna ut på ett ungefär hur det ska sluta även med de inre känslokonflikterna.
Inte en av hans bästa, men hög lägsta-nivå.

”They’ve been planning this for a million years. We’re beat to shit”

Eagle Eye (2008)

Ur återtittsarkivet (snyggt ord det där) gräver jag fram denna stänkare från 2008. En film som klart klassar in i kategorin ”högljudda, ytliga, adrenalinstinna teknikthrillers där det gäller att som åskådare inte tänka för mycket på vad det är man egentligen tittar på”. Och här osar det high-tech värre.

Jerry (Shia LaBeouf) har plötsligt för mycket pengar på sitt konoutdrag, hemma i hans lägenhet väntar levererade kartonger från okänd adressat innehållandes vapen, förfalskade pass av varierande grad och allmänt skumma saker som en hederlig medborgare inte alls borde vara i besittning av, och det dröjer inte ens en nanonsekund innan dörren slås in och Jerry grips medelst hårda tag. Men vem tillhör rösten som bara sekunder innan varnat just Jerry i telefon om ett förestående gripande…!? FBI-agenten Morgan (Billy Bob Thornton) har lite problem att svälja Jerrys förklaringar, och värre blir det när plötsligt Jerry fritas på spektakulärt sätt via guidning av samma röst i som förut i telefon och som beordrar Jerry att lyda om han inte vill dö…

Samma öde om dödsfall (för hennes son) om inte åtlydnad följs drabbar också Rachel (Michelle Monaghan), som får order av mystiska rösten att undsätta Jerry i hans flykt undan polisen. Paret lyckas krångla sig ur den ena svårigheten efter den andra, och får hela tiden order av den okända telefonrösten att bege sig till nya ställen och utföra nya uppdrag av varierande sort. Varken Jerry eller Rachel fattar speciellt mycket till en början, men inser sakta att de förmodligen är brickor i ett mycket större konspiration som satts i rörelse. Även agenterna Morgan och Perez (Rosario Dawson) börjar gräva djupare i vad som verkar vara en osannolik historia vars källa står att finna inom försvaret och dess hemliga operationer.

Dagens regissör, den uppenbarligen bildspråks-energiske D.J. Caruso , fläskar på med riktigt tempofyllda och fräsiga actionscener, eller rättare sagt, han låter lugna scener hela tiden mynna ut i en rasande tempohöjning som inte direkt låter mig som tittare hämta andan. I sin iver att hela tiden hålla den ganska osannolika historien igång, känns det möjligen vid ett fåtal tillfällen som om Caruso slår knut på sig själv, bla med en synnerligen svårtittad biljakt där klipparna måste ha varit tokhöga på substanser av något slag. Mycket action, mycket detaljer…men alldeles för stirrigt klippt och det hela mynnar ut i att hela biljakten bara bokstavligen snurrar förbi i 110 knyck. Lite störande, om ni frågar mig.

I övrigt är det dock en rask och rätt sprittande thrillerhistoria enligt konceptet ”den vanlige medborgaren som hamnar i trubbel” LaBeouf gör vad han ska även här, och hittills har denne yngling inte gjort mig besviken i någon av de produktioner han förekommit i. Michelle Monagahan kämpar på som heroisk sidekick, men förblir ändå lite blek invid La Beouf. Thornton och Dawson gör sina agenter precis som agenter ska gestaltas i sådana här ytliga technothrillers, envisa och framför allt hederliga.

Eagle Eye är underhållande för stunden och som vanligt gäller att man inte får läsa in för mycket i det man ser. Manuset är synnerligen fantasifullt, utförandet snyggt och bakom en av producentrollerna hittar man självaste Steven Spielberg som uppenbarligen också sett något i den här storyn värt att satsa på. Dessutom, historier som omfattar skumraskheter inom statsförvaltning i allmänhet och det amerikanska försvaret i synnerhet, och som kan få ödesdigra konsekvenser för självaste presidenten…hur kan en sådan story misslyckas om den vävs in i tillräckligt mycket ögongodis…?

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

I avdelningen återtittningar kändes det som att det nu var dags att kolla in Indys senaste äventyr i vad som måste vara en av filmhistoriens mest berömda franschiser ( ihop med Star Wars-sagan). Det är ju minst sagt ingen överdrift att påstå att filmvärlden, som höll andan av förväntan inför premiären, var rätt kallsinnig i sina omdömen efteråt. Och visst, även jag kände något som närmast torde kunna kallas för avslagenhet och ett antiklimax. Varför kan man undra? Hade det verkligen förflutit alltför många år sedan Indys senaste eskapader? Eller handlade det helt enkelt om ett alldeles för svagt manus? Borde man ha ansträngt sig mer? Eller helt enkelt låtit bli att fingra i syltburken än en gång?

Ett par år senare känns storyn fortfarande som den svagaste i samlingen. Även om filmen tagit sig ordentligt från det första intrycket så är det en blekare kopia av de hurtfriska vändningarna i de tidigare manusen. Men troligtvis är det så enkelt att tiden sprungit ifrån Indiana Jones och hans filmvärld. Filmutvecklingen har gått stadigt framåt, liksom cgi-effekterna. Jones-filmerna stod ju för ett koncept, att blanda myter och historia med ren stuntaction och lätt komik. Indy-eran hade sin peak i det gamla hederliga 80-talet då historierna var rätt ensamma i sin genre. Nu drunknar Jones i utbudet av allehanda andra specialeffekts-historier, och vi lyfter knappast på ögonbrynet för de mest hisnande filmtricks som visas upp. Som filmkonsumenter har vi månne blivit mer krävande och blasé.

Trots detta ska man nu trots allt kanske inte döma ut detta sista (?) äventyr helt. Ser man bortom filmens stora problem med att vara lika vass som de andra vad gäller tempot och kanske manuset, så ser jag ändå en film som låtit Indy åldras även i manuset. Det är nytt årtionde, Jones har hunnit vara med om en del och blivit kärvare samtidigt som världen ser annorlunda ut. Bort med nazister och in med ryssar, det är ju trots allt det kalla krigets dagar som står för dörren. I en bakomfilm säger också George Lucas att han ville närma sig femtiotalets filmanda, med den amerikanska skräcken för kommunism, ofta i skepnad av aliens. Därav möjligen då det kanske inte helt lyckade beslutet att blanda in utomjordingar i en Indiana Jones-sfär. För visst är det så, att är det något som suger i den här filmen så är det slutet som känns direkt apdåligt. Eller är vi så bortskämda med att Indiana Jones självklart måste jaga efter historiska och religiösa reliker av lite mer…handfast virke? Fan vet.

Steven Spielberg gör dock sitt bästa för att bjuda på en stunds actionupplevelser, och lyckas väl ändock ganska bra kan jag tycka. Harrison Ford har blivit en ålderman och visst märks det också i filmen. Tur dock att han har Shia LaBeouf som kan fungera som hans  raska sidekick, och gör det rätt bra dessutom. Dock kunde vi besparats Karen Allen som den återvändande Marion. Fords och Allens fungerande kärleksgnabb från originalfilmen fungerar inte alls här och blir istället lätt irriterande. Inte heller pålitliga Cate Blanchett når upp till vanligt klass utan känns lite hållen i tyglarna av det haltande manuset.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ändock en Indy-film och i brist på omedelbart tilltalande manus får man förlita sig på att fillmamakarna gör sitt bästa för att återskapa känslan från de tidigare filmerna. De lyckas inte fullt ut vill jag påstå, men tillräckligt mycket för att jag vid den här omtitten ska erkänna att jag blev mer underhållen än vid premiären. Möjligen har det också att göra med att man får se filmen som ett slags återförenande av det gamla gänget där manuset kanske ska vara mindre viktigt än vad som förmedlas i detalj.
Som Indy-film den sämsta av de fyra, och känns som ett beställningsjobb för en publik som kanske redan lämnat figuren bakom sig. Som äventyrsfilm med beprövade effekter är den stabil och tar jag den på rätt sätt blir jag underhållen och har inte på något sätt tråkigt denna andra titt. Men kanske ska Indiana Jones ändå få gå i pension för gott nu..?