Cargo (2009)

Schweiz (!) första sci-fi-film för den stora massan kommer förpackad med en dyster storyline. I framtiden har jorden blivit så förstörd att den är obebolig, mänskligheten håller till på en enorm rymdstation som kretsar runt jordklotet. Unga Laura Portmann drömmer om en ny tillvaro på den avlägsna paradisplaneten Rhea, dit de som kan betala för sig har flyttat. I hopp om att kunna återförenas med sin syster som bor där tar hon jobb på ett fraktskepp som står inför en åtta år lång tur och returresa till en avlägsen rymdstation för att göra en leverans. Laura räknar med att lönen för resan ska räcka till att ta sig till Rhea. 

Den lilla besättningen turas om att ha enmansskift medan de andra sover i cryo-sömn, och Lauras skift håller på att gå mot sitt slut när en serie händelser inträffar som gör att hon har anledning att tro att besättningen inte är ensamma på skeppet. Hon väcker de andra, intrigerna tilltar och plötsligt får Laura svårt att veta vem som går att lita på i det udda sällskapet och vad som egentligen händer i den ogästvänliga miljön.

Detta europeiska stycke rymdstory skäms inte för sig utan stjäl från i stort sett allt som har visats upp på vita duken ända sedan Alien vad gäller den mörka kalla rymden och framtiden. Det är skitigt, rostigt, läckande, och mörkt. Lysrör som blinkar och en diger ljudkuliss som ger intrycket av ett skepp i sönderfall, eller i alla fall i behov av en renovering modell större. Förstagångsregissörerna Ivan Engler och Ralph Etter vet precis hur det ska se ut och vilka vinklar man ska satsa på. Vad som dock utmärker filmen är tempot, den som letar efter en adrenalinstinn produkt blir gruvligt besviken. Berättelsen tar tid på sig och letar sig sakta fram, vilket faktiskt gör den bättre och bättre. Att kalla det rymddrama är nog mer riktigt. Inget Hollywoodfläskande med musik och effekter, mer murrigt, mörkt och isolerat. Skådespelarna är sådär lagom distanserade, den enda vi egentligen kommer nära är just Laura och då har hon ändå ett sorts skal som jag som tittare inte riktigt kommer igenom.

Någonstans i manusutvecklingen anas en egen idé, men den vävs ganska snart in i mer traditionellt berättande med alla dessa ”stölder” från redan patenterade framgånskrika recept på hur en historia i rymden ska berättas. Anna-Katharina Schwabroh i rollen som Laura är ingen Ripley, men lyckas ge lite tyngd åt sin figur som växer med uppgiften ju längre historien rullar på och spänningsmoment saknas inte i den slitna miljön. Dialogen på tyska kan till en början upplevas som stel och kall, men efterhand känns även den naturlig och självklar.

Cargo förblir ganska länge lite udda, trots sina stölder manusmässigt, för att mot slutet mer falla in i den ytliga underhållningsfålla som den breda publiken vill ha. Givetvis levereras historien med sedvanliga twister och förväntade utvecklingar, men det är ändå ett imponerande verk som skapats, uppenbarligen med små medel. Bra miljöer, en bra ljudkuliss, effekter som passar i vilken Hollywoodfilm som helst och en story som går från mörk, till gåtfull och till lite spänningsframkallande. Överraskande bra.