Four Lions (2010)

Kan man skämta om terrorism? Kan ett sådant ganska brännbart och känsligt ämne rentav erbjuda skratt och allmän munterhet hos oss som åskådare?

 Den här synnerligen udda historien från England anser detta och bjuder på fyra unga män som har Övertygelsen. Som känner att det är dags att förändra sin omedelbara vardag med en terrorhandling för att göra en markering till övriga samhället för dess sätt att behandla muslimerna i världen.

Egentligen är det nog mest Omar, den vettigaste av dem, som kan förklara varför. De andra verkar mest hänga med av bara farten. Eller för att de helt enkelt är lite softa i skallen. Troligen det senare om man ska vara ärlig. Undantaget ska väl vara den till Islam konverterade engelsmannen Barry, som uppenbarligen kan tänka sig göra vad som helst, bara något sprängs i luften. Varför inte en moské är hans lysande idé, på så sätt ”blir ju alla muslimer i världen ännu argare och vill slåss för sin sak…”

Engelsk humor är som vanligt en otroligt snygg balansgång mellan rena dråpligheter och tänkvärd svart ironi som är till för att få oss att fundera på vad det egentligen är vi tittar på. Manuset glider effektivt runt olika frågeställningar om hur vi förhåller oss till trender, livsstil, filosofi och vem som egentligen har bestämt att olika läror inte kan samsas sida vid sida.

Våra fyra vänner råkar ut för helt otroligt korkade saker, vissa bara händer och vissa är de själva orsak till. Här får man till exempel lära sig hur man äter  upp sitt sim-kort för att effektivt hindra att myndigheterna kan spåra mobiltelefonerna. Bara en sådan sak. I övrigt är det misslyckade träningsläger i Pakistan, dumfula gångstilar för att inte utlösa sprängämnen, hiskeliga förklädnader, konsten att dressera kråkor (!) till att bära sprängämnen (en inte helt idiotsäker plan), en studie i hur man inte bör spela in videosnuttar om förestående terroraktiviteter, speciellt inte med plastvapen i händerna. De är helt enkelt för jäkla misslyckade som framtida martyrer.

Regissören Christopher Morris låter dock aldrig sina huvudfigurer tappa modet. De drivs av sin övertygelse och den oövervinnerliga tanken på att paradiset väntar på den som offrar sig. Samtidigt är det också detta som sakta får filmen att övergå i ett sorts tragiskt klimax, trots humorn, där skrattet och den värsta dumhumorn liksom fastnar i halsen.

Four Lions är underhållande och i slutänden också lite tänkvärd och mörkare, om man ser till hur filmen börjar rent känslomässigt. Vägen dit är dock en snygg palett av engelsk dumhumor och tillika kitschiga överdrifter. Det är sarkasmer, tokerier och vardagshumor av bästa engelska märke. Sevärt med lite tragikomisk beska.

“We’ll blow something up.”
“What we gonna blow up Waj?”
“Internet.”