Red Road (2006)

Ibland är det ju för lustigt vad tillvaron kan styra upp det eller se till att vissa saker händer. Här har man gått runt under en ganska lång höst och småkikat på omslaget till dagens betraktelse, tummat lite på det, vänt och läst och känt att hmmm tja…det kan nog vara något..kanske. Och så gör man den mentala minnesanteckningen om att lägga in den i se-högen. Kanske inte i toppen, men ändå. I högen.

Så går tiden, plötsligt får man syn på det där omslaget igen, man kommer ihåg vad som stod och liksom återigen bekräftar för sig själv att jo då den ska nog hitta in i spelaren vad det lider, platsen i högen är oförändrad. Kort sagt kan man kanske beskriva det som att en viss nyfikenhet alltid har funnits på den ganska kortfattade beskrivningen av intrigen, men möjligen inte av den grad så att den bums åker upp ett par snäpp i listan.

Och sedan plötsligt, av en tillfällighet dyker filmen upp hos en bloggkollega och någonstans fungerar det som den utlösande katalysatorn som av någon anledning saknats fram till nu. Och än en gång blir man påmind om att just filmer och historier kan ta de mest ovanliga vägar in i ens spelare.

Tystlåtna Jackie jobbar med att övervaka en del av Glasgow via de otaliga övervakningskameror som finns att tillgå. Från sin tysta och diskreta arbetsplats i murrigt kontrollrumsmörker tar hon del av samhället och vardagens gång. Ganska snart står det klart att Jackie inte tycks leva livet direkt, snarare försöka stänga ut det och kanske också sina egna känslor. I ett sorts avtrubbat sinnestillstånd tar hon del av stadsmiljöer ganska långt från de flashiga turistbroschyrerna. Hennes liv känns med andra ord rent för jävla tråkigt. Så plötsligt en liten detalj i ett tillfälligt ögonblick. En kamera som fångar en person som uppenbarligen Jackie inte hade väntat sig att se. En sorts besatthet inträffar, och plötsligt gör hon allt för att följa denna persons förehavanden både via tv-skärmar och live ute i verkligheten.

Den kvinnliga regissören Andrea Arnold låter till synes gåtfulla gärningar ta överhanden. Jag fattar att något inte är som det ska, Jackie har uppenbarligen en gås oplockad med denne mystiske figur. Men vad? Arnold låter dock inte manus springa iväg och ta en för enkel väg, istället drar hon ut på händelser och skeenden. Jackie verkar i vissa lägen smart beräknande, i andra helt jäkla lost och förvirrad. Hon blir en sorts betraktare på avstånd, och plötsligt börjar man undra om hon själv har koll på sin psykiska form. Små små glimtar av en annan bakgrund gör sig via bifigurer i hennes omgivning till känna och jag förstår att Jackie egentligen bär på något så tungt att det håller på att förgöra henne som människa.

Tycks bära på tunga bördor

Tempot är sävligt, miljöerna är berättade rakt upp och ned med den nakenhet som brittiska produktioner är så fenomenala på. Kate Dickie har en fantastisk närvaro som Jackie, och förkroppsligar verkligen allt det som jag bara kan ana finns inom henne. Vi ser genomtänkta stalkermetoder och synnerligen ogenomtänka konfrontationer. I slutänden tycks det handla om skuld, oavsett vilken sida om staketet man befinner sig på.

Filmen laddar upp för en faktiskt gastkramande välspelad och dramatisk sista halvtimme då allt ställs på sin spets, mina frågor som betraktare får sina svar. Kanske filmen på en nivå är lite förutsägbar, å andra sidan inte för även om du kan ana kan du inte riktigt veta. Och absolut inte vad Jackie har bestämt i sitt sinne.

Historien är rätt fattig på driftig dialog, men den som faktiskt existerar är nog så bra och engagerar ihop med händelsernas utveckling ju länge filmen håller på. Lite populärt kan man ju då säga att Arnold låter handlingen vila i tystnaden. Låter klyschigt måhända, men tusan så sant i det här fallet. De inblandade skådespelarna med Dickie och  Tony Curran i spetsen har inget lätt jobb, men de klarar det oerhört snyggt och ambitiöst. Det är också ett utlämnande sätt att spela på som kräver sin skådis och en stor tilltro till både manus och regissör. Till min stora förvåning ställs även mina känslor på ända när filmen börjar ta sig mot slutet, sympatier och förståelse, rättvisa mot sinnets spontana lösningar. Mycket märkligt och mycket fascinerande.

Red Road visar upp en färgskala där allt kanske ändå inte är svart eller vitt. Hur långt måste en mänsklig individ ta sig i sitt eget sinne innan en sorts ro om tillvarons ädla varande kan uppnås? Gåtfull, långsam, mer drama är något annat men med en oerhörd kraft som berättelse som sitter i länge och får mig att fundera på filmen i flera dagar. Missa inte.

Stora tacket här går alltså till bloggkollegan Jessica på The Velvet Café, vars egna reflektion av den här filmen fick mig att flytta upp den i att-se-listan på rekordfart.
Vad hon tyckte om det hela läser ni här.