Sahara (2005)

Alla har vi våra skämsfilmer.
Jodå, kom igen nu. De där som ligger snäppet under guilty pleasures, de där som man inte gärna vill prata högt om. De där filmerna man inte ens med den godaste av viljor skulle kunna säga har en ok story eller något liten ingrediens av vikt.
Men, som är en film man ändå på något sätt mår rätt bra av att kika på, kanske till och med höjer humöret en aning. Utan någon logisk förklaring.

I det här huset är detta en sådan film. Till och med denna återtittsgång. Jag vet, skämmigt och kanske helt oförklarligt. Men vad tusan, lite skämmigheter måste man väl som filmskådare få ha också va..?

Sol, sand, tillknycklad action och ansträngd humor. Allt i en salig röra med en överspelande Matthew McConaughey, en löjligt snyggfräsch Penélope Cruz, en tröttsamt vitsande men envis Steve Zahn och så William H. Macy som håvar in fickpengar på att väsa lite löjliga repliker i lagom ansträngande biroll.

Det handlar alltså om äventyraren Dirk Pitt (McConaughey) på jakt efter arkeologiska skatter, varför inte ett gammalt skepp lastat med gamla guldmynt? Pitt (vansinnigt kul att skriva detta hela tiden) är den enda som envist hävdar att ett gammalt slagskepp från tiden vid amerikanska inbördeskriget visst kunde segla ända till Afrika och där vidare uppför en flod. Stor skepsis bland bekanta och tvivlare, men ett par svepskäl senare är det glada gänget med Pitt och polare Al (Zahn) ändå på väg uppströms under förevändning att ge lift åt vackra FN-doktorn Cruz som behöver besöka sjuka områden i västafrika.

Ja det är larvigt, ja det är oerhört tillrättalagt, ja man kan se manusturerna flera oceaner i förtid och ja…det måste naturligtvis in lite moral och politik och de tramsiga skojerierna.

Men vad fan, det är också löjligt småkul, Steve Zahn har en skön tajming i sina sidekick-kommentarer, Cruz är snygg med sand i håret och Matthew C ser ut som värsta spänstiga atleten med bländvitt leende.
Litterära konsumenter känner förstås igen karaktären Dirk Pitt, en sorts arkeologins James Bond, och filmbolaget hade nog stora förhoppningar på den här filmen. Någon sorts filmserie planerades möjligen, men filmens ekonomiska floppande satte hårt stopp för detta. Den spelade faktiskt inte ens in sin egen produktionskostnad.

Skärskådar man historien i ett par sekunder (det tar inte längre tid) förstår man liksom varför. Det är hiskeligt ytligt, klyschorna haglar och humorn är sådär styltigt ansträngd. Filmens moral är onaturligt påklistrad och alla försök till oviss spänning faller liksom platt som en stekhet pannakaka under den stekheta Saharasolen.

sand, maskingevär och en bystig skönhet. allt en äventyrsfilm behöver.

Trots allt detta kan jag inte tycka illa om filmen. Som tidsfördriv med teflonyta är den helt perfekt. Här behövs ingen tankeverksamhet som åskådare. Istället kan man både hånskratta och gillaskratta åt dumhumorn och actionsekvenserna, reta sig på McConaugheys plastiga charm och att historien är sådär sirligt tillrättalagd och ändå så pass fartig att den lyckas hålla intresset uppe.

Sahara är ju en tramsfilm såklart. Kanske en skräpprodukt som lirar i ett slags gränsland mellan A- och B-träsket. Å andra sidan är det trams som höjer humöret, och ibland är det väl skönt att bara kunna koppla bort hjärnan som tittare också. När man sett den är den redan borta ur minnet…vad handlade den om nu igen?