Filmspanarna: Barndom

Jaha ja. Ok.
Då kör vi en liten walk down the memory lane i dagens Filmspanartema.
Som vanligt är vinklarna oändliga på det aktuella ämnet.

För mig kanske månadens ämne är som gjutet för att minnas tillbaka lite. Hur det hela började. Vad som lade grunden till detta (i en dels ögon kanske onormala) intresse. Har jag alltid varit filmtok? Eller, vad kommer det egentligen ifrån?

Som vanligt står svaret att finnas i Barndomen.
En barndom som i mitt fall präglades av en alldeles normal uppväxt i en alldeles normal Svensson-familj under det glåmiga och tunga 70-talet. Ämnet sport kom tidigt in i livet via en pappa som spelade fotboll och gärna överförde intresset på oss barn. Och inte oss emot. Klart vi anammade det och sport är fortfarande en förskräckligt tung post i mitt liv. En ganska skönt tung post alltså.

MEN, det fanns ju något annat också.
Det där mediet med rörliga bilder. En gång i tiden fanns det ju bara två kanaler i den svenska tv-apparaten, inte så gott om filmer och tv-serier. En del i färg och en del i svart-vitt. Jag och brorsan konsumerade naturligtvis barnprogrammen och alla andra hejsanhoppsan-ihopkok som fanns då.
Och sedan fanns det ju de där filmerna som ibland gick lite senare på kvällen, kanske en fredag, kanske en lördag. Vi började få vara uppe lite senare, och hade man tur kunde man nu få se en gammal hederlig actionstänkare i form av en western, eller någon fanatsifull rysare om förvuxna myror som attackerade världen…eller nåt. Oftast naturligtvis färglöst och med ett produktionsdatum omkring 50-talet. Men vad gjorde väl det? Man var liksom fast.

Fast i spänningen och fantasins värld.Sedan kunde man ju gå på bio också. Matiné.
Jaha ja, det var tecknade äventyr med Kalle och co, muntert tillrättalagt med Pippi Långstrump och fnissigt roligt med Emil-filmerna.

Men, den verkliga tjusningen kom när man började gå matiné själv. Utan föräldrar. DÅ kunde man verkligen glida in i biomörkret och känna fantasins vindar svepa över salongen. Långt innan begreppet Filmstad ens fanns låg min stads biografer utspridda lite överallt. Olika biografer körde olika matinéer på söndagarna. Det fanns alltid plats för tidigare nämnda inslag där, men vid det här laget var jag så gammal att jag började leta upp nya filmiska fronter. Filmer som bara drog mig djupare in i filmens fantastiska värld…

Äventyrsmatinéerna.
Ah, så spännande. Och snyggt.
En ny rutin började i mitt liv. Söndagarna fylldes med filmer som Robin Hood, Scaramouche – de tusen äventyrens man….och De Tre Musketörerna.
Bland annat. Filmerna med fart och fläkt. Vars äventyr man sedan kunde leka på vägen hem.
En pinne blev ett svärd, en bergknalle blev ett slott att anfalla.
Dessa lekar, denna fantasi, dessa underbara gamla äventyrsfilmer.

Men det var inte nog med det.
Absolut vassast i biomörkret var ändå Tarzan. Denne snyggt vige äventyrsman som svingade sig i studiolianerna och ALLTID fick badassen på fall. Å så kunde han ju liksom alltid få hjälp av de vilda djuren. Och en snygg fru i djungelkojan. Johnny Weissmuller var naturligtvis The Man. SuperTarzan. Men visst, det gick väl bra med Gordon Scott, Lex Barker eller Buster Crabbe också. Egentligen otroligt att jag minns dessa skådisnamn än.
Håhåjaja säger jag  bara.

Ja, man kan nog ändå säga att mitt galna filmintresse verkligen fick en solid och stabil grund där bland biofåtöljerna i mörkret. I kombo med fantasin och känslan att flyga iväg till andra världar och platser. Där man kunde beundra hjälten (och hjältinnan) och kanske för en sekund vara precis som de.

Åren har gått, världen förändras. Filmvärlden förändras också och nya skapelser ser dagens ljus i takt med att också filmtekniken utvecklas. Nu tar vi del av historier och visuella produktioner som man antagligen inte ens hade kunnat föreställa sig en söndagseftermiddag på en matinébiograf.

MEN, gemensamt med då och nu är den där underbara känslan av att du är med om något speciellt när du ser en film. En utflykt till fantasin där sinnet och känslorna får vara med och leka. Eller oroas.
Trots att jag fysiskt lämnat den lille knattens tillstånd för länge sedan, är jag ändå samma förväntansfulla parvel när en förtext rullar upp!

Och vet ni, det är helt galet förtjusande fortfarande.

Och nu som vanligt….

……bloggvännernas tolkning av månadens tema:

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café