Tema Hitch: Rope (1948)

Dagens film var inte bara Hitchcock´s första färgfilm i karriären, det var också hans första riktigt stora experimenterande med filmformatet som sådant. Här återvänder vi ännu en gång till den täta, isolerade och begränsade spelytan där huvudvikten läggs på dialogen och skådespelarnas förmåga att agera.

Baserat på en pjäs (återigen), som i sin tur bygger på ett verkligt (!) mordfall, handlar det idag om de två unga männen Brandon och Phillip som ämnar begå det som de kallar ”det perfekta brottet”, att mörda en annan man, gömma liket i sin egen våning och därefter hålla en middagsbjudning för personer med nära koppling till offret! Den drivande i den galna utmaningen är Brandon (John Dall) vilken ser sig själv stå över de flesta medmänniskor i smarthet och tankeförmåga. Likt ett superego med hybris tänker han sig mordet som det ultimata beviset på sin storhet. Hans partner in crime, Phillip (Farley Granger),  är den mer oroliga sorten och gillar egentligen inte tanken på det hela alls, men har svårt att stå emot Brandon´s övertalningsförmåga. De två männen har uppenbarligen ett förhållande även om det aldrig uttalas, där Brandon är den som styr och ställer.

Historien sågs länge som oerhört kontroversiell, både för sin story och sina homosexuella anspelningar, vilket naturligtvis ledde till att filmen länge var bannlyst i vissa delstater långt in på 50-talet i det konservativa USA där moralpaniken florerade som värst. Filmen startar med en närbild på mordögonblicket då vännen David stryps med ett rep! De två gärningsmännen gömmer kroppen i en förvaringskista mitt i sitt vardagsrum, gästerna kommer och den självsäkre Brandon skryter mest hela tiden om framtida möjliga sätt att göra sig av med oönskade människor i samhället. Att den döde David förväntades vara en av gästerna och att alla nu oroligt undrar vart han tagit vägen spär ytterligare på Brandons fascination för sin ”plan”.. Spänningen tycks ta mer på Phillip som har uppenbara problem att hålla ihop det. Hela situationen ställs också på sin absoluta spets då en av de inbjudna gästerna är en viss Rupert Cadell (James Stewart), gammal lärare till männen, filosof och allmänt vass i sina funderingar. Kan det vara så att han börjar fatta misstankar om att allt inte står rätt till i den eleganta våningen…?

Filmens handling utspelas i realtid, runt 80 minuter, och består av endast ett fåtal klipp. Länge gick ett rykte om att Hitch spelat in filmen i en enda tagning, men i själva verket handlar det om tio stycken totalt där regissören maskerat klippen med att zooma in på diverse föremål strax innan klippet, för att sedan zooma ut igen. Då han dock ville hålla tagningarna så få som möjligt, var det en utmaning för skådespelarna att sätta sina repliker direkt och att inte tappa tempot i agerandet. ”Som vanligt” byggde Hitch upp lägenheten i studio där han kunde flytta väggar och möbler efter önskemål för att kunna följa skådespelarna med rörliga kameror då de förflyttade sig runt i lägenheten.

Eftersom jag gillar Hitch som bäst när han håller sig på små ytor med storyn, och sätter skådespelarna ordentligt under luppen, är det här en liten favorit. Dialogen känns både snärtig och skönt gammeldags på samma gång. Så fort Stewart dyker upp lägenheten tas replikerna till en vassare nivå och den kaxige Brandon får en verbal motståndare värdig namnet. Själv får jag vibbar till tex Dial M…när det handlar om tätheten och den fysiska spelplatsen. Kanske Hitch hade förfinat sin berättarförmåga till det var dags att spela in den historien 6 år senare..?

Jimpa anar oråd hos värdparet

James Stewart var möjligen den enda som inte var nöjd med filmen. Själv har han sagt att han kände sig malplacerad i manuset och felcastad, och det är den enda film han aldrig tyckte om att göra för Hitchcock. Själv tycker jag nog att han är lite hård mot sig själv då hans funderande professor i filmen verkligen är den som utmanar de två mördarnas och deras grymma plan. Naturligtvis använder sig Hitch återigen av greppet att delge oss som tittare information som inte vissa av filmens övriga aktörer får ta del av, i det här fallet en mördad kropp i en kista vilken kan öppnas av nästan vem som helst under filmens gång. Dessutom låter regissören mordvapnet, repet, figurera helt öppet under kvällen. Mycket effektfullt.

Rope, Repet, mottogs inte med dunder och brak i biljettkassorna men är en förbaskat underhållande stund om man gillar viss morbid humor, en lek med det mänskliga psyket och ego vs förmågan att genomskåda även den mest genomtänkta plan. Att filmen så tidigt som -48 gjordes med sådan teknisk experimentlust förhöjer helt klart underhållningsvärdet. Det blir helt enkelt en snygg stilövning av Hitchcock med detaljer, färger och ett mörkt manus.
Förtjänar sin plats när man pratar om den hyllade regissören.