Filmspanarna: Film om Film

Våren är i skrivande stund här, och så också ett nytt Filmspanartema!

Ämnet för Maj är det något vidlyftiga begreppet Film om Film.
En titt på filmhistorien ger vid handen att det minsann funnits gott om just filmer som handlat om filmer, tillkomsten av speciell sådan, bieffekter av någon uttalad filmhändelse….eller bara en freebasande filmhistoria om ett crew som ska göra en film.

Märkligt nog verkar vi filmtittare tycka det är vansinnigt intressant att ta del av jobbet bakom kulisserna när det ska göras film. Och varför inte! Kanske är det något med det gamla faktumet att film både lurar och engagerar sina åskådare. Och kan vi också möjligen få gotta oss åt något sas bakom kulisserna är ju det också lite lattjolajban.

Ett säkert kort i den amerikanska filmfabriken Hollywood är ju att med jämna mellanrum klämma ur sig just spelfilmer om hur det minsann gick till när en äldre, och kanske känd film, kom till. Är den historien rentav lite känslig kan man alltid väva in den i lite lagom diffusa rökridåer där namn, platser och vissa detaljer har ändrats. Men inte mer än att alla fattar vad som avses.

Idag har jag valt att foka på just en sådan rulle.
1989 fick plötsligt Clint Eastwood för sig att han ville berätta med bilder hur det egentligen gick till när klassikern Afrikas Drottning från 1951, med Bogart och Hepburn, kom till i  räven John Hustons regi. Just den filmen var för sin tid rätt ovanlig då den till huvuddelen spelades in på plats i Afrika. Lite nya grepp från Hollywood vid den här tiden. Filmen omgavs också av rejäla rykten om att den notoriske drinkaren och något burduse personen Huston hellre jagade storvilt i bushen än ägnade sig helhjärtat åt filmproduktionen.

Nu skulle Eastwood gräva djupare i detta, och lämpligt nog tog han avstamp i manusförfattaren Peter Viertel´s självupplevda bok White Hunter, Black Heart från 1953 som handlade just om filminspelningen av Afrikas Drottning. Viertel hade då kallats in som manusdoktor på plats in Afrika, och fick på köpet uppleva en rad galenskaper vid sidan om. Som han sedan alltså skrev en bok på. Smart kille ändå.

hårdingen Huston

Nu använde sig således Clintan av denna historia, omarbetad till ett manus av bla Viertel själv, där de inblandades namn lite lagom snyggt förvrängdes. Eastwood själv tog hand om huvudrollen som den demoniske och jaktgalne regissören ”John Wilson” , mao John Huston, på plats i ett Afrika för att spela in ”The African Trader”.

Wilson är hätsk snubbe som inte lyssnar på någon, går sin egen väg och är mest intresserad av att dra i sig whisky och jaga elefanter. Hans på-platsen-manusförfattare Pete Verril (snygg omskrivning för den riktige Viertel) får i skådisen Jeff Fahey´s skepnad förtvivlat slita häcken av sig för att få den lynnige Wilson att koncentrera sig på filmmakandet. Karikatyrer av både Katherine Hepburn (Marisa Berenson) och Bogart (Richard Vanstone) finns naturligtvis med, men mest som bifigurer då dramat i huvudsak handlar om konflikten mellan Wilson och Verril ute i vildmarken.

Clint som fusk-Huston

Det intressanta med Eastwoods film är att den ganska troget sägs följa händelser som inträffade under den riktige regissören Huston´s eskapader när det begav sig, om än med mindre hittepådetaljer. Redan från början är ju dimridån dock så tunt lagd att vi som tittare inte ska kunna tveka över vad som avses med Eastwoods rulle. Dessutom marknadsfördes alstret under filmfestivalen i Cannes 1990 som filmen med de ”avslöjande detaljerna” om hur det egentligen gick till när Afrikas Drottning kom till.

Naturligtvis har sanningsgraden diskuterats både här och där, bla gick ikonen Katherine Hepburn ut och ifrågasatte händelserna som skildras i filmen och att hon inte alls hade något minne av att vissa detaljer skulle ha inträffat. Å andra sidan var dock inte Hepburn medveten om allt som skedde under inspelningen då hon led av dysenteri större delen av tiden. Dock medgav hon att regissören Huston vid ett tillfälle övertalade henne att följa med ut på en jakt som nästan kom att kosta dem två livet mitt bland skenande djur. Att Huston och Bogart dessutom drack sprit som andra drack vatten är heller ingen hemlighet.

Det må väl vara hur det vill med den exakta sanningshalten i filmen Vit Jägare, Svart Hjärta, men Eastwood (som faktiskt konsulterade John Huston´s dotter Angelica Huston för att få till ”rätt” gestaltning av sin huvudperson) tar naturligtvis här i ordentligt när han får chansen att skildra både dramatik, osämja och konflikter bakom kameran i detta drama om tillkomsten av en film. Dessutom har ikonen Clint också lagt sig till med ett röstläge som mer än någonsin ska påminna tittaren om gamle Huston´s person. Med andra ord en film som inte riktigt själv vill erkänna vad den handlar om. Men å andra sidan heller inte vill förneka detta.

Är detta då en bra film?
Nja, jag har sett filmen två gånger och det känns som ett av Eastwood´s svagaste kort i karriären. Både som skådis och regissör. Filmen blir mest ett staplande av scener på varandra, en rätt överspelande Clint i huvudrollen och en ganska trött historia som egentligen inte leder någonstans. Trots sin möjliga verkliga bakgrund känns det som hela situationen blir lite larvig och att man troligen skulle ha låtit dessa anmärkningsvärda detaljer från originalfilmens tillkomst få vara just små detaljer som kanske, kanske inte, var sanna.
Filmen blev också Eastwood´s största flopp under 90-talet som regissör.

Jahaja, så kan det gå när det ska göras film om film!

Med detta skrivet är det nu hög tid att du tar dig vidare och studerar nedan vad övriga bloggers i sällskapet har skrivit om ämnet ifråga!

• Addepladdes Filmblogg
• Fiffis Filmtajm
• Filmitch
• Fripps Filmrevyer
• Jojjenito
• Rörliga bilder och tryckta ord
• The Velvet Café