Temadags: Rysligheter – prologen…

Ja men jag drar väl av ett litet tema igen då.
Vrid tillbaka tiden ett par snäpp.
Kanske var det 1979. Kanske var det 1980. Lite oklart där. Det som dock var kalasklart var att det var på hösten, jag spelade fotboll och vi var på ungdomsturnering.
En helg. I Västerås.
Evenemanget hette Aros-cupen, jag kommer knappt ihåg hur det gick, hur Västerås såg ut, vad alla mina fotbollskamrater hette…eller några andra praktiska detaljer.

Det jag istället kommer ihåg, och som för alltid sitter inbränt i mitt medvetande till dags ände, är att det var då jag såg en rysare..skräckfilm på bio för första gången.
Med kompisar i ett biomörker som under drygt en och en halv timma kändes förlamande och förlösande på samma gång. Jag plus tre (kanske fyra) av fotbollspolarna på en biograf i en främmande stad. Vår nya bekantskap på vita duken hette Michael Meyers, den obehagligaste figur som någonsin vandrat runt i en löjlig mask. Att titeln dessutom var Alla Helgons Blodiga Natt var ju liksom lite småtabu-härligt. Vi fick så att säga vad vi gapade efter. Ironiskt nog nästan inte en droppe blod i hela rullen, men ack så mycket mer av obehagliga ljud, stämningar, skuggor och lite gamla hederliga jump scares.
En underdrift att säga att vi den senkvällen ganska tilltufsade strök längs husväggarna hem mot den tillfälliga förläggningen.

Kanske var det ändå där och då jag någonstans fastnade för det här med att bli skrämd i biomörker. Fast med stil då alltså.
Ta det inrullande 80-talet. Skräck och rysare fullständigt vällde in. Den ena egentligen sämre än den andra. Att videofilmsmarknaden passade på att explodera gjorde ju inte saken sämre. Det var Studio S på tv, snacket på skolgårdarna. Filmerna man bara var TVUNGEN att se. Och låt oss vara ärliga…det mesta var skit. Riktigt sunkiga historier där manus rymdes på en ansträngd sida och resten fylldes ut med blodiga och galet konstruerade scener som fick tonåringarna av sin tid att ömsom tjuta av obehag och förtjusas på ett synnerligen konstigt sätt.

Är detta mitt tidigaste minne av aktivt tittande på skräck och rysligheter?
Tja, kanske i alla fall om vi pratar filmer av modernare snitt. Gamla läckra svartvitingar som Frankenstein, Dracula, Mumien, Skräcken i Svarta Lagunen kanske inte räknas?

Inte heller gamla godingar från 50-talet som Myrorna eller Spindlarna, vilka statstelevisionen då och då under 70-talet brukade veva ut under sena (typ 23.00!) klockslag. Hade man tur fick man vara uppe och insupa SKRÄCKEN… (hrm…)

Nä, 80-talet var den stora förändringens tid. Nu skulle dessutom finfina rysaralster som t.ex. Exorcisten (fortfarande kanske den mest obehagliga skrämselrulle jag sett) och Rosemarys Baby tas igen. Sida vid sida fanns också det nya; Fredagen den 13:e (där jag dock klev av efter del 2 typ), Stilla Natt, Blodiga Natt, Evil Dead, Toolbox Murder, Boogeyman, The Burning osv.
Ja ni hör ju själva.

Ganska snart märkte jag ändå att de filmer som gav mest tillbaka på skrämsel-o-metern var de som satsade sina bucks mer på läbbig musik, lek med skuggor och ljus. De filmer som sakta byggde upp obehaget istället för att fläska på med goriga effekter. Den skräck och rysligheter som gav mest i sinnet, och verkligen uppfyllde förväntningarna var just den som inte var så uttalad, den som inte syntes, den som bara anades…och visst…den som kanske gav en payoff i form av en slutlig läbbig effekt på något sätt.

Rysare/Skräckfilmer har nog ändå varit en återkommande inslag i mitt filmliv. Kanske inte  som en favorit, mer en ständig följeslagare. Ganska snart lärde jag mig också kryssa mellan blindskären och föresatte mig att försöka se kvalité istället för kvantitet.
Vilket har gått ganska bra tycker jag nog.

De flesta klassiker i genrer som slasher och skräck har avhandlats. De mest meningslösa alstren, de som endast tagits fram för att frossa i kroppsdelar, blod och andra vätskor, har med gott samvete kunnat lämnats därhän. Ibland har man ju snubblat in i rullar som man inte hade en aning om hur de skulle vara. Ibland spott och fräs. Ibland ett förvånat ”positivitets-hoppsan”! Filmer som kunde få en triggad biosalong att gemensamt lyfta från stolarna med några välplacerade scener här och där. De bästa alltså.

Nu är mörka hösten här, och vad känns väl då naturligare än att foka på lite ruggigheter…?
Snart är det ju dessutom Halloween-högtid igen..!!
Flmr tjuvstartar således skrämselnatten med ett ryslighetstema där obehagligheterna får samsas om utrymmet. Jag låter 80- och 90-talet sova gott och satsar på filmer av lite nyare snitt.  Inte heller kommer jag  att utge mig för att ta ett helhetsgrepp på samtliga typer av filmer som kan hittas inom denna något lugubra kategori. Urvalet har varit oerhört selektivt och jag har dykt ned i filmer som på ett eller annat sätt möjligen (kanske) förtjänar sin plats i detta forum (vissa sommarkvällar och höstaftnar har varit väääldigt långa kan jag avslöja…liksom i vissa fall rejält obehagliga).
Och visst, du har säkert redan både glott på och arkiverat många av de titlarna jag ämnar dra upp här. En del kanske du inte ens skulle kalla varken rysare eller obehagliga. Men som sagt, kategorin är både stor och diffus.

Kanske (troligen) du heller inte alls håller med om mina omdömen, och då är du som vanligt synnerligen välkommen att kommentera här!
( å även om du håller med så klart!) Den här genren är ju lätt en av filmmediets mest fullmatade, och det här blir ju egentligen bara ett plaskande på ytan. Kom ihåg, jag är ingen skräckexpert eller kännare på något sätt.

Ok…från och med i morgon: Tema Rysligheter och Obehag…nästan i ett svep!