American Hustle (2013)

En av de mer märkliga rullarna under årets (2014) första månader?
Inte så mycket för något konstigt innehåll av något slag, nej mer för att filmen lyckats med bedriften att inhösta icke mindre än 10 Oscarsnomineringar!
På att handla om egentligen…ingenting?

Kanske man får se det som skådisarnas show om inte annat? Här kastar regissören David O. Russell (Silver Linings Playbook) in pålitliga ess som Christian Bale (vilken naturligtvis gör en kameleontförvandling), Amy Adams, Bradley Cooper, Jeremy Renner och Jennifer Lawrence. Tung rollista det där. Betyder det automatiskt att historien blir bra då? Of course not!
Åsikterna och meningar har gått isär, därav kanske den rätt stora uppmärksamheten på en rulle som istället är en ganska lättknaprad skröna. Mer eller mindre. Som om Maffiabröder hade gått på dejt med gamla goa Blåsningen. Ungefär.
Svårt att ta historien på allvar, även om viss verklighetsbakgrund finns (”some of this actually happened”). Vad det istället blir är en stunds smackebonk i sällskap med otvivelaktigt begåvade skådisar.

Skojaren Irving Rosenfeld (Bale) står inför ett ganska lätt val. Att tillsammans med sin con-partner Sydney Prosser (Adams) samarbeta med FBI. Alternativet är att skaka galler för de brott i skojarbranschen paret begått. Det är 70-tal och det är hiskeliga kläder, muliga Jersey-miljöer, swagig musik såklart och ett par sällsamt roliga timmar om man gillar den där murriga och galna scenografin som hör till detta svunna årtionde. Här ska sättas fast fula fiskar, och FBI-vildhjärnan Richie DiMaso (Cooper) har så mycket galna idéer att man nästa storknar som tittare. Tålmodiga chefer (med vissa invändningar) låter honom dock hållas, och tillsammans med skojarparet Rosenfeld/Prosser blir det en lustig cirkus.
Så pass knasig att man liksom inte tar den på allvar.
Vilket inte gör nåt.

O. Russell låter sina adepter köra hela registret fullt ut, och vräka på med någon sorts svart humor i kombo med lite vagt drama i ena hörnet. Ganska snabbt slås jag av känslan att storyn inte spelar så stor roll här. Ber du mig förklara handlingen mer i detalj såhär i efterhand blir det lite svårt. Maktens korrupta män ska snärjas, man hoppas på lite maffiagubbs också i fångsten. Ett setup ska göras. Den populäre och genomtrevlige, men möjligen ”smutsige”, politikern Carmine Polito (Jeremy Renner) är vägen in i fiskdammen. FBI tillhandahåller fiskespöna och Rosenfeld och Prosser är beten. Plus en massa oberäkneliga bifigurer och händelser förstås. Som t.ex. Jennifer Lawrence! Som utflippad och starkt karikatyrsdriven förortsfru blir hon en vandrande säkerhetsrisk. Överspel och hysteri. Men samtidigt på något galet sätt passande i den här SKRÖNAN till story. Överlag gillar jag dagens skådisar. Att Bale kunde göra en…Bale…visste man ju redan. Kanske han kör lite på rutin..? Utan att vara dålig ska dock sägas. Om nu Bales figur Rosenfeld är den egentliga huvudpersonen försvinner han stundtals, i skuggan av den mycket sevärda Amy Adams. Kanske den enda av alla som lyckas förmedla ett sorts inre mörker? Som de alla verkar lida av. Bradley Cooper kan man inte tycka illa om. Fast man kan undra om en tokstolle som hans Richie verkligen skulle kunna få ansvar för en operation som den här? Äsch skit samma då!
Det är ju underhållningen som räknas! Falkögda kan också notera Robban De Niro och härligt buttre Louis C.K. i miniroller.
Sorteras in som Crime/Drama…men de glömde banne mig Comedy också!

det mest chockerande kan vara Coopers krull!

Kanske hade O. Russell bjudit in alla skådiskompisar från sina tidigare filmer till lite grillmys en sommarkväll, satt där och halsade en kall öl och fnissade fram: ”hörni..jag har en idé om en rulle där ni kan få spela lite knasiga allihopa. Och ha lite sköna sjuttiskläder på er! How about it!?” Alla sa JA och således serveras här ett stycke tvättäkta hustler-historia.
Rakt upp och ned bara sådär. Skjut-från-höften-stil.

American Hustle är lite hejsanhoppsan. Lätt kanske den ytligaste rullen O. Russell bjussat på. Och, jag kan inte på nåt sätt säga att jag har tråkigt en enda sekund av de här 137 minuterna. Det är lite trams. Lite humor. Lite (liite) spänning. Underbart fula kläder Två asbra kvinnliga skådisar som överglänser de manliga. Som i sin tur absolut inte är ett dugg dåliga! Det är också ett obligatoriskt njutbart soundtrack när det är 70-talet som ska avhandlas. Inget nytt under solen alltså. Ahh, jag gillar anrättningen. Den tar inga svåra vägar. Underhållande bra för stunden.

Filmitch, Movies-Noir och Fiffi har också sett skojeriet. Är de lika hustlade och förtjusta som jag?