Grudge Match (2013)

Ibland blir det inte lätt alltså. Som filmälskare händer det både nu och då att man vill att vissa alster verkligen ska påverka en på ett visst sätt. Att förhoppningarna ska slå in. Att det lovande man sett i eventuella förhandspeeks och trailers ska vara just så skönt underhållande som det tycks där och då.

Tyvärr är det ju oftast motsatsen. Nyheten om att Sylvester Stallone och Robert De Niro går upp mot varandra som två gamla avdankade boxare…kom igen..visst låter det HÄRLIGT!? Två gamla ärrade kämpar i en sista match. Stallone med alla hundratals timmar av Rocky i ryggen, och Robban med det mörkt djupa och fascinerande porträttet av Jake La Motta en gång i tiden. Som straffspark ju. Eller?

Nja, allt är inte guld som glimmar. Det uttrycket kan ju varenda kotte nu i dessa moderna och upplysta tider. Dessvärre stämmer det också in på dagens utflykt i filmvärlden. Hur mycket jag än kan njuta av att smarta dollarräknande kostymnissar ser till att para ihop ikonerna Sly och De Niro för en stunds jabbande, måste det till syvende och sist till en bra story också. Det går liksom inte att slänga ut boxningshandskarna i ringen och tro att det sköter sig självt med dessa två veteraner. Hur lockande tanken än kan vara. Och kanske är det i första hand den nostalgiska delen av filmhjärtat som slog några extra slag vid faktumet att Stallone ånyo hoppar in i en boxningsring igen…? För 30 år sedan var boxarna Henry ”Razor” Sharp (Stallone) och Billy ”The Kid” McDonnen (De Niro) bittra fiender om titeln. Då två matcher med två olika vinnare. Allt upplagt för en sista avgörande fight, när plötsligt Sharp meddelade att han drog sig tillbaka med omedelbar verkan. Något som The Kid naturligtvis aldrig förlåtit Sharp för…mest kanske beroende på att det var just The Kid som förlorade den sista fighten. Livet och åren har tuffat på, gubbarna blir inte yngre..men McDonnen vägrar släppa tanken på att en sista gång göra upp med Razor om vem som egentligen är bäst i stan, i det här fallet Pittsburgh. En ovanligt driftig och snabbkäftad boxningspromotor, ivrig att gå i sin pappas fotspår, gör nu allt för att få Henry tillbaka till ringen där The Kid väntar.

Dagens regissör, Peter Segal, försöker sig på ett slags vardagsdrama med ovanlig inramning i form av de två gamla boxarna. Bakom detta handlar det mer om gamla oförrätter i kärleken och egoismens namn (såklart!) som dessutom kommer att inbegripa en kvinna (Kim Basinger) och en okänd son (Jon Bernthal) samt en gammal tjurig boxningstränare (Alan Arkin) som är en sorts grov mix av gamle Mickey och gnällpellen Paulie från just Rocky-sagan. Lägg till detta lite ansträngd humor om hur det är att åldras, men att fortfarande vara ung i hjärtat.

Stallone ser inte lika läskig ut som han gjorde i t.ex. första Expendables-dravlet, mer som en gammal….hm..Rocky på ålderns höst. Sliten, men med charm och glimt i blicken. De Niro ser mest ut som en gapig version av sin gamla gangstertyp från valfri film i genren. Och vem skrämde upp Basinger i dagens roll? Inte mycket hon får att jobba med om man säger så. Manuset är oerhört fyrkantigt formulerat runt de två ikonerna, båda får sin beskärda del av egentid i rullen, och det mesta mynnar naturligtvis ut i att man gör bäst i att glömma gammalt groll när det väl kommer till kritan om vad som är viktigt i livet.

nostalgi samsas med pajseri

Men vänta, var det inte en fight inbokad också? Javisst, sitter man igenom det hankiga manuset belönas man till slut med ett sista (?) framträdande av de två gubbarna iklädda boxbrallor och handskar. Synd att säga att det är vare sig Rocky-klass eller Tjuren från Bronx-vibbar på actiondelen i den fyrkantiga ringen. Det blir nog lite hejsanhoppsan med allvaret på det som utspelas kan jag tycka, mer då roligt ur just nostalgisynpunkt att framför allt se Stallone i boxningsringen igen (Rocky-ränderna kommer ju naturligtvis ALDRIG att gå ur!), även om det går på halvfart. DOCK, räddas nästan hela speltiden av en UNDERBAR sekvens apropå nostalgi från förr.
Say no more.

Grudge Match kom enligt min konspirationsteori till enbart för att man ville ha en ursäkt för att få tillbaka Stallone och De Niro i en boxningsring igen. Och visst, det är aningens underhållande i vissa partier…men ett ganska vekt och svagt manus i övrig gör dock ingen liten pärla av den här idén. Därtill duggar klyschorna alltför tätt och mellanmjölkigt.
Lättkonsumerat och lättglömt.

Fiffi har också spanat in gubbarnas fight night..behöver VI mötas i en 15-ronders eller är vi i samma ringhörna..?