Recension: The Equalizer (2014)

Andra gången regissören Antoine Fuqua och Denzel Washington arbetar ihop i filmsammanhang.
Med första rullen, Training Day, skapade Denzel en synnerligen obehaglig typ som man inte kunde känna någon större sympati för.
Här är det lite bättre.

Han är Robert, en snubbe som går till sitt jobb på home-depot-lagret, är hjälpsam mot andra, trevlig när det behövs….men håller sig annars ganska mycket för sig själv, Sömnsvårigheter gör att han spenderar nätterna på ett fik där han sitter och läser. När han inte småpratar med den unga prostituerade Teri (Chloë Grace Moretz) som också brukar hänga på haket mellan sina träffar med olika kunder. Att hon ”ägs” av den brutala ryska maffian står också ganska snart klart. Speciellt när hon misshandlad hamnar på sjukhus. Något händer med den inåtvände Robert, kanske faderskänslor, och han beslutar sig för att stämma i bäcken mot de brutala gärningsmännen inom maffialeden.

Att Robert bär på ett mörkt förflutet, som innebär galet mästerliga skills i närstrid och konsten att ta folk av daga, står ganska snabbt klart och badassen får snart veta att de väckt en sovande smidig björn.

Länge sen man såg Denzel så här stenhård.
Kanske i Man on Fire? Den här rullen har klart vibbar från den när det gäller den figur Washington porträtterar. Fast å andra sidan är han här en ytterst lågmäld snubbe, med en sorts OCD-diagnos och tillhörande tics. Hans sociala liv är inte mycket att hurra för. Kanske han har mer släktskap med Jean Reno i gamla fina Leon istället?

Jag har alltid gillat Fuqua´s filmer.
De känns oerhört snyggt gjorda, och dagens alster är inget undantag. Boston är skådeplatsen och miljöerna de typiska lite ruffigt charmiga. Så som Boston alltid tycks framställas på film. I grunden en otroligt enkel film. Inte mycket till djup, men Denzel gör ändå sin gubbe lite intressant, lätt att tycka om. Dessutom blir man ju nyfiken på hans förflutna. Små hints droppas allteftersom i storyn, men det är kanske ändå Roberts inställning till att värna om den utsatta individen som känns viktigast. Att stå upp mot felaktigheterna. Fuqua målar med stora penslar i svart och vitt. Manus bygger på tv-serie från 80-talet men är här rejält pimpat för att passa nya tider.
Återigen är det alltså ryska maffian som får stå för det ondskefulla. Tacksamt i Hollywoodproduktioner. Plus den sedvanligt korrupta polisen i Boston. Men det funkar.
Rätt bra också.

gemytligt på fiket

Om dramasekvenserna är lite lökiga i vissa lägen, funkar actiondelen jäkligt mycket bättre. Enmansarmén Denzel Washington har förstås full koll på läget, fast han får lite att bita i när skurksen skickar över psykopaten Teddy (Martin Csokas) till Boston för att ta hand om ”problemet” Robert.
Finalen är en underhållande uppvisning i klassiskt filmvåld med tillhörande soundtrack. Fuqua vet vad han gör för att tillhandahålla snygga bilder. Bra så.

Jag gillar Washington som hårding. Fast han egentligen är en snällis.
Bra underhållning som räcker en stund. Inget du skriver in i böckerna kanske, men den känns stabil och gör jobbet. Om än lite strömlinjeformad.

Kamraterna Fiifi och Henke såg också rullen.
Vad har de att förtälja i omdömet..?

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer