Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”