Mission: Impossible – Ghost Protocol (2011)

Ok, ska inte ödsla onödig tid på att dra massa haranger om M:I-konceptet.
Ni känner ju naturligtvis vid det här laget till vad som gäller.

Vad man kan reflektera över är att cirkusen verkar tagit en alldeles speciell väg sedan den första filmen. Från att ha varit teknisk thriller med actionbitar, känns det som att fokuset nu nästan till 100 procent ligger på hejdlös action och svindlande scenlösningar. Mer som en äventyrsfilm med extra allt. Storyn får ofta bara tjäna som en ursäkt för att placera Tom Cruise i de mest knipande situationer. Naturligtvis har hans figur utvecklats till rena rama supermänniskan, och det mesta i Ethan Hunt´s värld är galenskaper med fartig stil.

Här måste han naturligtvis rädda världen igen, och i dagens del tillåts också hans medskådisar Jeremy Renner, Paula Patton och smårolige Simon Pegg få vara med och vitsa till det alternativt kicka röv lite mer än vanligt tycker jag nog.

Jag gillar vägen ”serien” har tagit. Det är okomplicerad actionbalett på hög (!) nivå, gjord med tunga miljoner och fläckfritt utförande. Storymässigt är filmen lika osannolik som den värsta Bond-rulle men det är ju också lite meningen. Cruise vet precis hur leverera, och man får tycka vad man vill om honom som fucked-up-skådis med bländvitt leende, men han gör sig utmärkt i den här rollen.

sjukt snygg underhållning!

Ingen kommer dock att kunna matcha Philip Seymour Hoffman från förra filmen när det gäller skurkerierna. Det enda på dagens minuskonto jag vill påföra är att Michael Nyqvist´s bad guy är alldeles för blek för att göra något intryck. Vad kan hans samlade speltid vara på…10-15 minuter på hela filmen? Lite blekt tycker jag nog för en huvudmotståndare som egentligen ju ska vara alldeles sådär överfördjävlig. Och alldeles för upphaussat i Sverige (som vanligt) när det gäller skriverierna i pressen om hans insats.

Men förbannat fräsigt är det. Och underhållande på det där löjligt simpla sättet. Och ibland räcker det ju så. Liksom. Bara.

Mission:Impossible – Ghost Protocol gör precis vad den ska. Med guldkant. Mycket yta och noll djup. Å andra sidan är det en faslig snygg yta och som stilren Hollywoodprodukt är den alldeles utsökt. Disney-regissören Brad Bird har fattat hela grejen. Skit i storyn och njut av ögongodiset som bjuds. Mycket underhållande kassako som tål att ses igen. En fullblodsprodukt från Hollywood som höjer humöret rejält.
Joråsåatt!