Martha Marcy May Marlene (2011)

Berättelser om sekter är alltid ruggiga.
Vare sig det handlar om rena dokumentärer eller spelfilmer. Varje historia tycks alltid berätta samma sak…om misstro, dåligt självförtroende och vilseledda sinnen. Här är naturligtvis inget undantag.

Filmen plockar upp unga Martha (Elisabeth Olsen) som precis bestämt sig för att lämna den sektliknande tillvaro hon tillhör på en avlägsen gård i östra USA. En förvirrat telefonsamtal senare hämtas hon upp av sin äldre syster. Rekreation och vila hos systern och hennes man i parets sommarhus väntar. Men hur funkar det….egentligen? Kan Martha bara släppa sin kontrollerade tillvaro sådär? Kan hon överhuvudtaget släppa någon utomstående inpå sig och berätta vad hon egentligen gjort, och var hon varit, under de två år som gått sedan systern Lucy (Sarah Paulson) sist såg henne?

Svaren är naturligtvis att det inte går sådär jättebra. Martha försöker till en början hålla skenet uppe, men tappar bitvis kontrollen och det är något som varken Lucy eller maken Ted (Hugh Dancy) kan undvika att notera. Enligt Martha har hon ”bara” flytt från en elak pojkvän, och något annat verkar vara omöjligt att få ur henne.

Långfilmsdebuterande regissören Sean Durkin väljer att berätta historien i tillbakablickar där Marthas liv med sekten visas upp enligt traditionell modell och varvas med vad som händer runt Martha när hon nu är ”i säkerhet” hos sin syster. Problemet för Martha är bara att hon får allt svårare att skilja på vad som är verklighet och vad som är tidigare upplevt, kanske till och med bara ihopfantiserat. Paranoian gräver sig allt djupare i henne.

Durkin kör med gamla hederliga grepp när det gäller att visa upp den märkliga sekten. Det är alla obligatoriska ingredienser med självhushåll, gemensamma sångstunder, odla egen gröda, hålla sig för sig själva, ingen kontakt med omvärlden…och givetvis den gamla klassikern; att alla kvinnor måste ligga med sektledaren Patrick (John Hawkes) närhelst han önskar. I sina bästa stunder ligger en ytterst otäck stämning över filmen, och Patricks sätt visar upp oroväckande likheter med tex den verklige Charles Manson´s sätt att styra sin grupp och framför allt dess kvinnor. Hawkes, som ju lovordades för sin insats i Winter´s Bone, kör med lågmäld stil och terrorvälde the slow way.

vapenkunskaper tycks vara A och O i sekter

Historien är obehaglig, och blir det kanske till och med några extra snäpp när man inser att detta är verklighet för många människor i dagens värld. De oroliga, lite svaga, som letar efter meningen med livet och kanske framför allt en ledare att ty sig till med allt vad det innebär. Dessvärre känns det inte som att Durkins egna manus berör mig så mycket som jag skulle vilja. Hans val av berättarstil, med hopp fram och tillbaka i tiden, är naturligtvis ett smart drag för att förstärka skillnaderna mellan tillvaron i huset hos Lucy och vardagen hos sekten…abret med detta hos mig som tittar blir dock att jag gradvis tappar fokuset när historien börjar trampa vatten efter halva speltiden och att slutet också känns ganska förvirrat och otillfredsställande oklart lägger ännu mer ris på den brasan.

Ingen skugga dock på Elisabeth Olsen som den stackars Martha, här finns stor talang till framtida huvudroller. Och kanske hon också slipper att jämföras med sina mer kända systrar Mary-Kate och Ashley. Hawkes har för lite speltid för att göra något större intryck på mig, blir mest en anonym knäppskalle…en karikatyr på sig själv.

Martha Marcy May Marlene är en stundtals effektiv, men högst traditionell, djupdykning ned i detta dystra fenomen med livssökande sekter. Regissör Durkin bankar dock frenetiskt på redan inslagna dörrar och har i ärlighetens namn inte något nytt att berätta om dessa obehagligheter, snarare förstärker han de redan förutfattade klyschiga bilder vi ständigt skapar oss av dessa sekttomtar som faktiskt finns på riktigt. Delvis intressant film som dock inte stannar kvar i minnet så länge som jag hade önskat.