Det kan ju tyckas lite lustigt, men ändå ganska märkbart, att vissa år ska vissa yrkesskrån uppmärksammas på film. Om vi bortser från det vanligaste av dem alla förstås; polisen.
Annars har ju både brandkår, ambulanspersonal, läkare i alla former (ofta), forskare, kustbevakare och ditten och datten fått sin beskärda del av rampljuset.
Nu var det uppenbarligen någon som tyckte att SOS-telefonisterna, eller 911-operatörerna som det heter i Amerikat, gott kunde få lite uppmärksamhet.
Och visst, det börjar bra. Väldigt bra till och med. Operatören Jordan (Halle Berry) spelar i veteranligan på sin arbetsplats, har hört det mesta och det bästa. Kan sålla knasbollarna från de som verkligen behöver hjälp. Kort sagt är hon en riktig goto-girl när det behövs. Tills den dan hon faller igenom totalt. Ett larmsamtal från en skräckslagen kvinna utvecklas så småningom till att Jordan har direktkontakt med en flåsande potentiell mördare/inbrottstjuv innan linjen bryts. När kvinnan några dagar senare hittas mördad brister allt för Jordan som tvingas till själslig påtvingad semester, och när hon väl återvänder till sin arbetsplats blir det i form av instruktör för nyanställda operatörer. Sällan anar hon att ödet strax har henne på plats bakom kontrollbordet igen när en annan ung kvinna råkar illa ut.
Berry kanske blandar och ger som skådis, men här känns hon faktiskt både naturlig och proffsig som Jordan. Till en början. En regisserande Brad Anderson tar sig tid med att visa Jordans påtvingade ”trauma” vilket gör att jag som tittare fattar visst tycke för karaktären. Ironiskt nog kan det då tyckas att det är i de delarna där Jordan inte omedelbart i bild eller i handlingen som filmen är som bäst! Unga Casey (Abigail Breslin) trodde att det bara skulle bli en dag som alla andra shoppingdagar på det stora köpcentret. Ända tills hon brutalt blir överfallen och kidnappad rakt in i bakluckan på en bil. När hon kvicknar till visas dock en annan sida upp än den skrikande tonåringen, och via sin mobil får hon av en slump tag på just Jordan i andra änden av linjen.
Länge är filmen en rejält spänstig spänningshistoria med den inlåsta Casey som pratar med Jordan, vilken plötsligt måste övervinna sina själsliga ärr från förr för att kunna ta tag i situationen och både lugna Casey samtidigt som man gör allt för att spåra samtalet. Manuset bjuder såklart på svårigheter av varierande grad, och länge är det rejält ovisst i handlingen. Förövaren (Michael Eklund) är så pass oroväckande oförutsägbar att han blir rejält obehaglig. Jordan finns med sin röst i bakluckan för att ge råd och tröst, och Casey får tillfällen att visa prov på handlingskraft. Lägg till detta alla poliser som skickas kors och tvärs i jakten på den efterlysta bilen.
Upplägget är smart, och känns som en kamp mot klockan. Orsak och verkan avhandlas enligt gällande mall. I det här läget är filmen långt ifrån tråkig och mer i klassen av vässad spänningsunderhållning på ett rätt oväntat sätt..vilket också gör att den rätt länge är uppe och nosar på tre fina guldstjärnor.
Får snart ett otrevligt samtal
Aldrig får man dock vara glad helt ut, och när manuset i sista tredjedelen får för sig att skicka ut Jordan från arbetsplatsens trygga kontrollbord, ut i verkligheten, dyker också historien dessvärre tillbaka ned i det där stora träsket där förutsägbarheten samsas med ologiska handlingar. Det filmen tog in på slänggungorna, förlorar den lika snabbt och snopet på karusellerna.och upplösningen är långt ifrån så engagerande som inledningen.
The Call åker upp och ned på upplevelseskalan. Oväntat bra i första hälften, och man sitter och hoppas på ett riktigt rafflande utgång. Finalen är kanske inte dålig, bara mindre underhållande och mindre engagerande. Anderson tycks trots allt ha viss fallenhet för sitt yrke och får gärna återkomma i framtiden. Berry är inte asdålig, passar bara mindre bra som amatördeckare på eget uppdrag när filmen ska knytas ihop.
Slutbetyget blir ändå godkänt och som vardagsthriller har den möjligen sin plats.
Flmr - Om film och serier. Mest. 